hon som

På bara några dagar har jag förlorat en vän, en fin gympatimme som jag inte längre förmår gå på, och så ett spex. Spexet gör mig inte speciellt ledsen. Det var ett fint ett. Men det var färdigt nu. 

 

Med gympatimmen är det värre. 

 

Och det andra... Det måste bli bättre nu. 

 

I andras liv händer det spännande saker. Saker som för dem framåt. Dit vill jag också. När jag slutat tycka synd om mig själv. 

 

Jag tror att det var den bloggen det. En student, tre inträdesprov. Två förfärliga break-ups. En nästan färdig licensiatexamen. En flytt. En sommar i Stockholm, en i Vasa. Tre spex. Många kilon i Bodypumpen. Livet satan. 

 

Hejdå. 

När du drömmer att han berättar att han att han gjort bort sig och du hinner vakna innan han berättar med vem (fast du nog mycket väl vet vem)

 

När din fantasi flyger iväg och han i ditt huvud förändrats (för henne) över en vecka. 

 

När du tänker dig att han inte bryr sig om sin telefon för att han är med någon annan. 

 

När du förväntar dig att en kompis ska titta lite medlidande på sig och berätta om vad de såg på festen. 

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

När du överväger att återuppta Tinder, men inser att det ännu bara skulle bli besvärligt. 

 

När du träffar inspirerande unga par på en ny sorts påskfest som får dej att vilja köpa en romantisk halvfärdig stuga i skärgården tillsammans med någon händig och trygg. 

 

När du inför sig kan se vilken sorts person du egentligen skulle vilja vara med. 

 

......................................................................................................................................................................

 

När du går tillbaka till nutid, du måste åka hem från lande och jobba imorgon, känner att ångesten återvänt, men någonstans, i någon del av huvudet, känner tacksamhet för att den var borta ens för en liten liten stund. 

Shoppingen: Något smått från Urban Outfitters, en sväng in i Acne vilket resulterade i två tjejer i ett provrum och riktigt snygga kläder och beslutsångest ("Den här är nog jättefin" *lidande ansiktsuttryck*), strumppisar från H&M. 

 

Kulturen: Ronja Rövardotter på Stadsteatern, så hurja fin. DJ på scen och fitbollar i rumpnissarnas rumpor. Livet är en schlager på Cirkus. Inte lika imponerande, men fruktansvärt fina sångröster. 

 

Maten: Middag på The Flying Elk, tartarbiff och torsk med spenat och smör och saffran. Öl och Chablis. Lunch på  Koh Phangan i en trähydda. Och så fika på det. 

 

Samtalsämnena: Att flytta ihop, frierier, svårstavade ord och svensk grammatik i allmänhet, graviditeter och fruktansvärda öden. Tinder. 

 

Minnena: Fem flickor i en photo booth. 

Behöver jag berätta att det inte var tal om något årsdagsfirande, och att vår alla hjärtans dagsmåltid bestod av hjärtformade chips i krabbis i morse, 15.2.

S: "Var det så att E erbjöd sig att skjuta honom?"

Jag: "Det verkade så"

S: "Det gör jag nog inte, men jag kan titta argt på honom om jag ser honom"

 

Lever för tillfället i ständig ovetskap, men är för rädd för att ta reda på. Det är hemskt, men alternativet känns inte speciellt lockande det heller.

Min födelsedagsfiilis kom med skumpan, då vi öppnade andra flaskan, åt av de otaliga tapasen mamma hade slitit med, med tartarbiffen, med födelsedagspresenterna, med samtalsämnena och fiilisen då vi gick hemåt, tyckte om varann och såg fram emot morgondagen. 

 

Igår hade vi sedan manusgenomläsningen. Den efterlängtade och mest skrämmande. Som blev lite för mycket för mig tror jag. Efteråt var jag slut som människa, regissör, flickvän. Det känns så underligt, förskräckligt, spännande och hopplöst att sluta med författandet och börja med repeterandet. Det är dags att låta scengångarna våldföra sig på manuset.

 

Jag har ingen aning om vad jag håller på med. 

Den där känslan när man* beslutat sig för att stanna hemma istället för hos honom för att få sova ostört, har glömt nässprayet i läkarrocken i Hyvinge men tänker att äh, kanske jag klarar mig ikväll ändå (den elaka flunssan är ju ändå påväg åt bättre håll, kanske). Och sedan börjar ångra sig dp det blir så ensamt och tråkigt och man känner hur näsan täpps igen och det inte går att andas och man inser att man måste åka till ett öppen aptek för att kunna sova över huvudtaget och då kanske medsamma kunna åka dit man får sällskap, men sällskapet plötsligt hittat på annat och det blir så ångestfyllt att tänka på att vi inte ska fira nyår tillsammans och...

 

Och inser att man kanske inte var så frisk trots allt. Och att man var ganska trött.

 

*Man kan ersättas med en. Eller Jag.

Stunden då du inser att du inte kommer att undvika abstinenshuvudvärken från att du inte druckit dagens kopp kaffe. Och klockan är halv nio på kvällen. Och det är ofattbart viktigt att du sover gott i natt.

 

FML.

Igår på flickkvällen diskuterade vi noggrannt igenom babyfebern.

 

Jag: Om jag hade den perfekta mannen som jag skulle vara jättekär i och jag visste att jag ville ha barn med honom och vara med honom och han också ville ha barn så skulle jag utan tvekan skaffa ett nu.

Min kloka väninna: Om du var kär i den perfekta mannen och ville vara tillsammans med honom för alltid skulle du knappast ha så bråttom.

 

Förövrigt var jag väldigt icke-gravid och drack av champagnen och njöt av livet. 

Idag är dagen av dagarna då vi plockar fram champagnen och skålar för Finland och den nya äktenskapsdagen.

Imorgon kväll hinner jag titta på hela veckans Paradise Hotel. Imorgon kväll hinner jag läsa slut Is som jag borde ha läst redan. Imorgonkväll hinner jag se Sykes senaste avsnitt. Jag hinner också laga mat (!), diska och framför allt sova.

 

Å andra sidan har jag den här veckan lyckats vara med om att trolla fram ett scengångeri och det är bara onsdag.

Jag har akut bebifeber och är övertygad om att det skulle vara världens bästa idé att skaffa barn precis nu. Genast. 

 

Tur att det finns vår spexbebis som jag snart ska få ta över själv och sedan uppfostra enligt bästa förmåga. Nu har vi skrivit ett spex. En version av den åtminstone. Än så länge är jag stolt. Och fasar inför att det ska stå på egna vingar.

Mycket bebis just nu. Så gott som varje dag i skolan blir jag lite febrigare. Och tänker att min bebis nog skulle vara så hurja söt.

 

Igår, då vi undersökte nyfödda, frågade barnläkaren om jag hade egna. Jag behandlade bebisarna så vant tyckte hon. Stolt som en tupp tvättade jag bort lite kakka och sade att nej nej, va sku nu ja.

 

Sen har min bästis fått en med svans. Synnerligen söt S.

 

Och flickorna säger att det är på gång i deras bekantskapskrets. Kanske är det nu De åren då allt börjar, börjar.

I Kräföns lullighet har jag visst bett om att få vara med vid någons förlossning, glatt mig åt det svenska uttrycket självis och förkunnat min heliga tre-enighet: Ät D-vitamin, kissa aldrig på natten och använd kondom.

Idag, 25 dagar in i köttfri oktober, efter en Kräfö, saknar jag både kött och Netflix.

Förra veckan fick jag vara med om nio förlossningar. Tre av bebisarna fick jag hjälpa ut alldeles själv. Tre bebisar fick jag bada. Gång på gång på gång blev jag imponerad av föderskona. Herrejävlar. Först sover du inte på ett och ett halvt dygn på grund av smärtor, sedan förväntas du ta dig igenom ditt livs idrottsprestation. Det är så grymt häftig då mammorna gråter av smärta och utmattning och säger att de inte orkar, och så gör de det ändå.

 

Från och med måndag börjar barnkursen. Om inte förlossningveckan gav mig babyfeber, vad skall inte hända nu...

Under första mötet med bokcirkeln diskuterade vi Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Om det feministiska perspektivet, om väninnekören, om att den som älskar är den som förlorar.

 

Sen under middagen med flickorna på kvällen upprepades alla ovannämnda teman. Iband är livet som en dålig kopia av en bra roman.

 

Får jag skriva några rader om Mamma Mia? Bra, då gör jag det.

 

Jag är så spexskrivarskadad att jag hoppade till varje gång det svors eller syftades på sex och grabbades boobs. Det var stundvis ganska härskit. Vilket medelålderspubliken verkde uppskatta. 

 

Men de sjöng fint. Och musiken är nog jättebra. Och feelgoodprocenten var hög. 

 

Förövrigt kunde jag konstatera att man tydligen nuförtiden (ifall man är en sådan som går på personalföreställning på Svenskis) ska vinka sådär kungligt, ni vet, hålla handflatan vertikalt och vrida lite. 

Någon annan: Hurdan dag har du haft?

Jag: Helt fittig.

 

Sen fnissar jag. Jag gillar gynekologikursen.

Jag har också gått och väntat på Höststämningen. Ett säkert tecken på att den är påväg är min plötsliga lust att att skaffa en ny hobby. Igår beställde jag Rakkautta & Anarkiaa-biljetter och idag anmälde jag mig till en bokklubb.

 

Nou blir blir de ju en höst av det här nou.