hon som

Gårdagen räddade mitt liv. Blå-lila middag med mat och vin, vänner och bekanta. Allt var som förut och det gjorde mig lyckligast i världen. Det är det man behöver just nu; trygghet och visshet om att allt inte är  helt förändrat. Lite småvemodigt var det, men jag behövde det. Dessutom blir det flickkväll idag så man hinner prata ännu lite mera. Det blev förstås mycket prat typ: Nå vad gör du på dagarna? Aj skall du börja jobba? Hur har skrivningarna gått? Åker du in på sommaren? Vitsi jag har nog saknar dej! Så blir det då man inte setts å en tid. Alltmänt klagande om hur jobbigt det är på prepkurs eller jobbet. 

Satt igår kväll en stund med Honom. Jag kan inte säga så mycket annat än att vi hade en moment, ett välbehövligt samtal som gjorde mig väl till mods, fast av kanske lite fel orsaker. Just nu orkar jag ändå inte tänka så att: nä, Aina, du kan inte utsätta dig själv för det här igen, för jag mår riktigt bra. Kanske leder det till att jag mår sämre igen i morgon, men hej, det är morgondagens problem. Knappen, Svea och dynan är ännu mina. För att inte tala om hans låda. Och vem vet, kanske blir allting mycket bättre..?

Satt bredvid gruppens par vid matbordet. Hon frågade vad jag hade tänkt specialisera mig på sedan när jag kommit in i medi. Jag svarade att antagligen barn och ungdom. Möjligtvis kvinnosjukdomar. Förstås har jag också tänkt på barnmorskeutbildning, fast det är väl inte läkarutbildning. Vi får se. Först måst det där när komma. Blev lite smickrad då de berättade att de läser min blogg (hej hej..!) och att de tycker om den. Nu blev det svårt.

Vi thoraxiter ville utföra ett nystagmustest på Hon som var en av värdinnorna. Det lyckades inte alls. Lite missnöjd.

Nästa lördag blir det shopping med mamma. Det blir nya vårskor, ny vårrock och dimissionsklänning. Nöjd. Sedan har jag ju resten av dagen fullspäckad med superprogram.