hon som

Den här resan var resan som pojkarna planerade och möjliggjorde från början till slut. Jag har inte behövt göra annat än betala. Jag blev till och med incheckad i förväg av någon annan. Total lyx och helt tvärtemot vad jag är van vid.

Dag 1: Ösregn i Helsingfors. Förväntansfulla medresenärer. Moln ända fram till Split. Turkost vatten. Klädbyte och solkrämsinsmorningssession på flygfältets wessa. Palmer. En halvskum skjuts till marinen från flyget. Lunch vid hamnen; pizza och öl. Skopoderm bakom örat. Proviantering och båtkoll. Vid 18tiden kom vi iväg. Lämplig blåst i seglen, båten på sned, flytare på, laungemusik i högtalarna -> total lycka, äventyrskänsla och pirr i magen. Känslan av att vi är i de tryggaste av händer med pojkarna bakom rodret.

Dag 2: Vårt första gemensamma morgonmål på båten. Bra blåst. Övernattning vid brygga på St Clement, mitokondrieön. Iskall dusch. Monkfish på restaurang. Aloe veraväxter stora som små körsbärsträd.

Dag 3: Väderleksprognos med hård vind, regn och åska. Plan på att segla vidare mot kvällen då vinden mojnat något. Taxtbåt till Hvar. Vi hyrde mopon. Vi åkte omkring på små serpentinvägar i solskenet. Vallmo växte på vägkanten. Vi stannade och simmare. Proviantering i Konzum. Glass. Tillbaka till mitokondrien. Hissade seglen. Stora dyningar. Revade storseglet. In i en vik som enligt prognosen skulle vara fullt skyddad från blåsten.  Ankrade med två ankare och fäste båsen i en sten på land. Regn och åska. Middag inne. Sällskapsspel. Avslöjanden. Lite vin. Åska. Sjögång.

"Ska vi röka". Vinden hade vänt. Precis motsatt till prognosen. Båda ankarna hade släppt. Vi var fem meter från land och klippa. Snabbt som fan kom flytvästarna på, motorn igång, ankaren upp, kniven fram och repet som förtöjde oss på land skars av. Rop. Skrik. Panik. Vi flickor som mest var i vägen satt inne och höll varann i handen. Bäckmörkt. Men vi kom ut ur viken, ut på säkrare vatten. Pojkarna kom en och en in och förklarade var vi var, vart vi var påväg, varför, vad som hänt och att faran var över och att allt ordnar sig. Jag överraskades av instingten att helst sitta i en stor, trygg mans famn. Någon som viskar åt en att allt blir bra och att han skyddar en. Sen satt vi alla ute med våra rockar och flytvästar och sovsäckar i bäckmörkret. Tillbaka till andra sidan ön. Ingen chans att ta i land. In i Hvars vik där det var vindstilla. Jag gick och lade mig klockan fyra. Pojkarna vakade tills det ljusnade och vi kunde åka till nästa ö. Jag steg upp efter 45 minuters sömn. Vi var påväg till Vis. En efter en kom de andra upp med sina sovsäckar. Vi satt sen allihop tillsammans, ganska tysta och trötta och önskade att motorn skulle ta oss framåt lite snabbare. Jag var tacksam över mitt illamåendeplåster. I hemlighet njöt jag lite av eländet, då det väl slutat åska och jag inte var så rädd längre. "Det här kommer jag nog inte att berätta för mamma och pappa innan jag kommit hem". Fram kom vi klockan sju och då sov vi en stund allihop.

Dag 4: Alla var överens om att vi inte orkar ta oss någonstans samma dag efter nattens äventyr. Vi hyrde mopon igen och åkte runt ön. Vingårdar, otroliga vyer. Ett tips om en lagun. Det visade sig att lagunen krävde att man klättrade ner för en liten, brant, stenig stig. Det tog 25 minuter för oss att ta oss ner och höjdrädda jag höll på att ge upp flera gånger. Men det var värt det. Jag har aldrig sett något så vackert. Vägarna vi körde var ännu vackrare än Hvar. Vi konstaterade att det inte ens var värt att fota vyerna, för fotona blir ändå aldrig lika vackra som det såg ut i verkligheten. Man måste bara försöka titta så intensivt att man skulle komma ihåg.

Dag 5: Vi åkte till andra sidan Vis, till Komiza. Vi stannade med jämna mellanrum och simmade. Jag har seriöst aldrig sett så klart och turkost vatten. Låg på däck och solade. Läste. Drack en öl. Smörjde på sig det fjärde lagret solkräm. Efter fyra dagars matlagande och -planerande gav vi flickor full ansvardfrihet åt pojkarna som fick planera middagen nästa dag.

Dag 6: Vi såg Grottan. Det går inte att beskriva. Man åkte in i gummijollen. Sen gapade man mest. Solljuset reflekterades in via vattnet så hela grottan var turkos. Det var magiskt. Såna där ställen finns inte påriktigt.

Vi ankrade i en vik vid Brac och pojkarna stängde in sig. Vi flickor fick sitta ute och njuta av kvällssolen. Vi fick fördrink. Vi klädde upp oss för pojkarna. Efter någon timme öppnades luckan ut och pojkarna kom ut på rad, alla iklädda kragskjortor, och serverade förrätten. Toast skagen med gamberi. I brisk på sallad fick vi en multitabs var. Kött och ugnsgrönsaker. Choko. Vi drog en minisits med stämmor så gott vi kunde och njöt. Pojkarna diskade. Vi kände oss som prinsessor. Det var den perfekta sista kvällen ute på havet.

Dag 7: Tillbaka mot Split. Vi var alla ganska vemodiga. Ville inte att det skulle ta slut. Pinta kireellä. En sista ordentlig segling med bra vind, 8 knop. Sen var det slut.

En dusch. En promenad in till Split centrum. En middag. Lite drinks på ett Summer party med exotic dancers och en duktig trummis, en patry-on-bartender, en rökmaskin med så tät rök att man tappade bort varandra och lite dansande. Dansandet hjälpte. Man blir nog alltid lite gladare av dans.

Dag 8: Vi åkte hem. 10 timmars resande. 13 grader och regn i Finland. Fy fan.

Resans biisi: Aisha (Naisha) och Hän (Hen)
Resans godaste: Pasta pomodoron i Komiza och GTna på båten
Resans samtalsämne: Magfunktioner
Resans konstigaste bränna: Hornhinnan
Resans besättning: Kaptenen/Bää, Reseledaren/Hjälten/"Fota mej när jag hoppar"/Kapten 3 eller 4, Första styrman/Sugardaddy/Herr positiva dagen/Samuel, Dagens faktaruta/Kapten tre eller fyra, Sångfågeln/Magen och Pandan/Konsistenskritikern. Och jag.

Magin från förra året var borta. Men jag är inte besviken trots de höga förväntningarna. Orken fanns bara inte riktigt där de stategiska kvällarna i år.

Hört på turnébussen: JA KESTÄÄ INT, DE E GÖTISTURNÈÈ! Av en djävul som ligger på golvet i bussen och får tass-pleura dren. Ca 20 minuter efter "Globen".
Tassmotto: Inch by inch.
Årens första dopp: Check.
Polkagris i Gränna: Check.
Bästa dansen: På båten påväg till Sthlm. Det var go-crazy-dans i nästan två timmar. Helt. Underbart. Befriande.
Turnéns pinsammaste: Att be om GTn av dem som hade kreditkortet. Men jag fick min GT.
Turnéns festprissar: Ettans flickor. Fan vilken taggning. Wow.
Turnéns bästa morgon: Den då jag fick spoona och blev spoonad.
Årets godaste: Kaffet och "renbrödet" på villan.
Årets efteråtfiilis: Ganska okej. Jag kunde koncentrera mig på att vara på lande och depressionen hann aldrig ifatt. Skönt.

Man stänger av mobilen på morgonen för att inte få meddelanden, för man vet inte vilka hälsningar de kommer med. Sen går man på jobb. Så har man magknip hela dagen och man kan inte förklara för alla på jobbet hur nervös man är.

I butiken på hemvägen köper man Fikon-mynta-glass, läsk och Marabou Polka, den nya smaken. Och nypotatis för ca 30 cent.

Sen går man hem och pulsen blir högre och högre och man intalar sig själv att det snart är slut och att man i alla fall snart för veta. Så sätter man på sig de lånade pyamasbyxorna för moraliskt stöd. Man tar ett djuupt djuupt andetag innan man klickar på länken och allt bara skakar.

Och så får man de glada nyheterna, 8 timmar efter alla andra. Och man kan inget annat göra än bara stirra och dubbelkolla och dra på munnen och försöka att inte räkna hjärtslagen.

I telefonen finns sen 10 meddelanden och pappa ringer hemifrån och på Facebook är det 50 mänskor som gratulerar mig och man förstår inte att det kan beröra så många människor.

Jag vet inte vad jag skall säga. Jag tänkte den här våren att jag kommer att vara världens lyckligaste nästa höst om jag kommer in nu. Och det tänker jag fan i mig också bli. För just nu har jag allt, pojkvännen och studieplatsen och vännerna och familjen. Och den studie-lyckan vet jag att jag har förtjänat, det är inget livet har gett mig gratis. Gud, så jag har kämpat. Och nu är det över. Aldrig mera Galenos. Ingen tvivlan om hur det skall gå med mig. Jag kan fortfarande inte fatta det.

Nu saknar jag alla där hemma som vet hur viktigt det är för mig, här vet ingen.

Så vet jag också hur kråkor känner sig, för jag har varit där också. Dem måste man trösta, sådär lite försiktigt, om man råkar vara i närheten.

Då man efter allt kommit hem och tagit av sig studentmössan, känns det både lite sorgligt och lite skönt. Sorgligt för att det nu är så fruktansvärt länge man får använda den igen, skönt för att den trots allt spände lite vid ponisvansen där bak.

Ylonz 2010.
Damlag: Kasper
Barer besökta: 6/6
Tid: 6.44
Placering: 57/över 170
Tema: Remppaflickor
Drucket: 3 öl, 3 cider, 2 lonkkun

Redan från början sken solen och jag blev så glad av alla som satsat hårt på utstyrsel. Allt från jeans från topp till tå och riktiga finlandsvenska studenter som utropade Hurra! allt som ofta till bananer och älvor. Då vi druckit startölen började vi med korsordet och fick sirolavi. Sandviksbaren luskade vi ut på plats och följde sedan efter ett TF-lag för att hitta till den närmaste baren. Efter att vi hokat mellanrummet åkte vi mot den tredje baren och fick hjälp med att översätt närpesiskan och förstod var vi befann oss; i Böle.

Då vi på det fjärde stället fick pikulite hjälp med de sista detaljerna kunde vi gå och äta och tog sedan metron långt bort där de två sista drickorna nätt och jämt fick plats i magen. Med en långsam buss tog vi oss i mål där den sista ölen hälldes i gräset.

Pyttipanna som egentligen inte är gott gick nog ner, men de två sista gratisölarna fick plats i plastpåsen. Nakna medstuderanden sprang mellan bastun och vattnet.

Plötsligt sade mina lagkamrater: Nu går vi! Och vi följde plötsligt med ett antal pojkar upp i skogen, genom en byggnad och ner mot en källare. Det man upplevde där var något helt otroligt. Det var så hemligt att jag bara kan skriva att det trollades fram lite mera att dricka, att det brändes upp slipsar och att det fanns ett avskilt rum där det fanns en säng och en toalett med svart kakel. Och att man behövde en kod för att komma in.

Jag hade pojkvännen på annat ställe så då vi efter det första stället på lite olovligt sätt hamnade på ölken med två killar så tackade jag ganska snabbt för ölen och gick upp till de andra, fast det ju nog kanske skulle ha varit mer intressant och lugnare där nere. Har man en pojkvän så har man ändå ett ansvar kände jag.

Sedan blev kvällen nog bara mindre och mindre intressant ju senare det blev. Man träffade bekanta och halvbekanta, men inte hemskt många timmar efter att jag slutit mig till övre våningen så blev det hemfärd. Inte ens dansen som jag lovat bort blev av.

Världens bästa lag med världens finaste flickor. Nu blir det inte öl på några dagar.

Ett par punkter för att utmärka just den här påsken bland alla tidigare:

Det var första året som pojkvännerna var med. En hela lovet, den andra bara en natt.
Det bestämdes att det blir pappa, döttrarna och deras pojkvänner som följer med till New York.
Det går mycket lättare att tända brasa, då en pojkvän inte sitter bredvid och frågar om det inte skulle gå bättre ifall man använde någon annan vedklabb.
Kinderyllärin kan göra en hemskt glad (särskilt om de består av en vattensprutande kossa).
Det är spännande med nybyggda hus.
Det blev ett ungdomsbord i slutet av påskfesten. Vi satt och vaktade på om någon måste bäras ner från övre våningen.
Det Stora mötet, där det skulle uppdateras framtidsplaner gällande Huset. Och det lite mindre byalagsmötet där det efter allt styrelsetjafs berättades om ett ryskt bombplan som störtat i närheten av gården 1940. Sjuåringen som satt i min famn frågade om det hade hänt igår. Då jag svarade nekande frågade han "Varför talar vi om det då?". Sedan blev han nog lite orolig om det skulle kunna hända pånytt och frågade om det fortfarande finns bombplan här.
Lovet avslutades med att jag här i stan tog fram cykeln och åkte för att ge goda råd åt kråkan med punktering som kom vandrande genom stan.

Kom på att ordet som bäst besrkiver lande i påsktider är Ylletröjsidyll.

Jag köpte en ny deodorant då den som jag brukar använda inte fanns i butiken. Det är superlänge sedan jag använde en deodorant med doft, och jag har insett att det ju är jätteäckligt. Tröjan man använt luktar gammal deodorant och det är omöjligt att använda parfym som ännu skulle blanda sig i dofterna. Nu vet jag inte hur jag skall bli av med den.

Jag fick äntligen göra Norge som jag länge velat. Nu vill jag uppleva också norra Norge, Bergen, Tronheim, Tromsø. Och Danmark. Tur att drömmar kan motivera till resor!

Bäst under veckoslutet i Oslo var kanske maten på Nobilis, Operahuset och konserten där, promenaden i strålande solsken i Vigelandsparken. Och mitt nya Efva Attling-smycke. Och att vila sig på hotellrummet mellan Holmenkollen och konserten. Det var överhuvudtaget inte så mycket som skulle ha varit dåligt. Förutom flygförseningarna. Lyckligast är jag kanske ändå över smycket.

Det kändes lite tokigt att gå till hotellet och bo i ett dubbelrum med pappa. Hon vid receptionen tittade lite misstänksamt på oss. Det var ett rum där väggarna till badrummet var av glas. Hallå? Fast man skulle vara ett äkta par vill man väl inte sitta och titta på då ens partner sitter och kissar? Det krävde lite organisering, men gick nog.

Inget som helst speciellt med den här veckan. Läsning, träning och onsdagsbarnvaktning. Samma tid, samma kanal... Men har fastlagstisdagen att se fram emot nästa vecka. Och små andra vårplaner som piggar upp. Och känner man av en februaridepression, vet jag att romnatiska komedier och luncher är närmare än man kan hoppas.

Nylles inledande var en av de bättre sitser jag varit på. Litet, mellan 30 och 40 deltagare, intimt, fnissigt (spontansångledaren var kanske inte världens mest pro på snapsvisor och vi var inte världens mest pro på att sjunga, och nya barisar var inte helt vana sitsare), god mat och helt enkelt bra fiilis. Megaplus var att jag satt bredvid nya ordförande som jag tidigare fått en bra bild av och med goda vänner som man alltid kan tala med om samtalsämnena tryter på annat håll. Och kolla efter vem som dricker mera.

Då sitsen var slut och vi inte dansat sönder ett enda bord, dansade vi för fullt på det tomma dansgolvet till alla möjliga fiilislåtar, eftersom vi inte behövde tävla om att önska favoriterna. Kvällens låt var otvivelaktigt Fireflies av Owl City. Vi som älskar låten mest gick ut på dansgolvet och bara flöt omkring som på moln av hasch och rytmer och söta ord. Varje gång man hör den vill man bara stänga ögonen och ta in varenda liten ton.

Största överraskningen kom då min Kråka utan studiekort kom upp för trapporna. Såna överraskningar är de bästa.

Då klockan blev mera och mera folk kom och vi inte var lika få på dansgolvet längre, så blev det lite mera mass-nylle och jag satt mest i sofforna och pratade ditt och datt.

Kvällens mest spelade (förutom Lady Gaga): Kesha - Tik tok

Kvällens modigaste: Hon som talade med Han från gymnasiet

Källens hungrigaste: jag

Jag känner att jag borde skriva något om nyår, trots att det redan gått nästan en vecka sen tjugohundranio blev tjugohundratio.

Såhär kommer jag att komma ihåg bytet 09-10:

Småjobbigt med frusna rör så man varken kunde använda toalett eller diskmaskin (tur att dusch och yacuzzi fungerade!!!).
Yacuzzi/bastu med Lärkan-flickorna.
Hårtorksmani för att få sig lite fin.
Ny svart fin klänning.
Sitz på golvet.
Telefonsamtal och Ålandvits mitt under sitzen.
Grytan.
PK-huone BB-style dit man kunde gå då man hade nåt på hjärtat.
Att jag använde skyddsglasögon fast jag stod långt från raketskjutarna. Och att de som sköt rakerter inte använde.
Att vi sjöng egna angst-lyrics till någon låt (kan inte alls komma ihåg vilken) om och med Hon som jobbat kanske lite för hårt med studierna under hösten.
Att jag var en av de första att sätta på pyamas.
Funderingar över att jag inte alls reflekterat över året som gick och året som kommer.
Mitt-i-natten-dramat då jag egentligen redan hade gått och lagt mig.
Att jag tillslut tvingades i säng av vänner då jag satt och grät av ren utmattning på trappan.

Baconstekning på morgonen.
Slöande framför TV:n och pleppo.fi (Tina Turner!) då alla var mycket mer samlade än kvällen innan.
Biljard på tumis då de andra spelade mördar-spelet.
Att jag vann två av de tre biljardspelen (fast det kanske inte berodde helt och hållet på min fantastiska biljardtalang).
Rappakaljavinsten.
Final destination tvåan som gjorde mig totalparanoid och plötsligt var det hemskt jobbigt att gå bakom knuten eller att kylskåpet började pipa.

Damsugning.
Dikesolyckan.
Smådålig fiilis i bilen påväg hem, men destu bättre fiilis av att det bara var smådåligt och att vi kunde prata om det.

En av de bästa grejerna med nyår är att man dels får tänka tillbaka och dels får drömma om nytt. Det har jag inte förmått mig att göra i år. I bilen påväg hem konstaterade jag ändå att det inte har hänt så mycket, men det som hände var ganska stort, dels jättefint eller helt totalskitigt.

2010 börjar med att jag tar mig igenom dagarna på ett eller annat sätt. Biobesök, balett, How I met your mother, träningspass, promenader. Jag önskar att jag kunde ha sparat den här sista lovveckan för senare bruk, för nu blir det inte annat än veckoslutslov förrän sommaren.

Efter min födelsedag börjar allvaret. Det konstaterades att 21 är en ganska sexig ålder. Det börjar snart vara slut på dem.

Det var nästan lite sorgligt att inte ha någon lucka att öppna idag, då man äntligen orkade släpa sig ur sängen vid 13-tiden.

Speciellt med igår var att vi under gröten alla läste något högt för de andra. Det var roligt då alla (lite hastigt) valt en egen text som just de ville läsa. Brodern valde att läsa ett kort stycke ur barnboken "Äckligt" som beskrev någon kungs tänder som fallit ur med en del av gommen då han var hos tandläkaren. Systern valde ett kapitel ur någon Marian Keyes bok med en kvinna som skulle sluta röka och satt på en psykologs mottagning. Mamma valde att läsa ett kapitel ut Susanne Ringells "Av blygsel blev Adele fet" och pappa läste något ur G. O. Adelborg, i bildande syfte förmodar jag. Jag läste "Granen" av Tove Jansson:

..."Därhemma hade mamman skottat fram verandan och tagit fram livbälten och aspirin, pappans bössa och varma omslag. För man kunde ju aldrig veta.
Ett litet knytt satt längst ute på soffkanten och drack te. Det hade suttit i snön under verandan och sett så ynkligt ut att mamman hade bett in det.
- Jaha, här är granen, sa mumintrollets pappa. Bara vi nu visste vad den ska användas till. Gafsan påstod att man måste klä den.
- Så stora kläder har vi inte, sa mamman bekymrat. Vad kan hon ha menat?
- Vad den är vacker, utbrast det lilla knyttet och så satte det teet i halsen av ren blyghet och ångrade att det nånsin vågat säga nånting.
- Vet du hur man klär en gran? frågade Snorkfröken.
Knyttet rodnade våldsamt och viskade: - Med vackra saker. Så vackert man kan. Det har jag hört. Sen överväldigades det av sin blyghet, slog tassarna för ansiktet, själpte tekoppen och försvann genom verandadörren."...

Julmeny 2009:

Först:
Sikrom, smetana, rödlök på smörgås
Skumpa

Fortsatt:
Gravad lax (Vihmas)
Gravad sik
Potatis
Saltgurka
Vitt vin: Chablis

Sen:
Renrostbiff
Fänkolsgratäng
Sallad med chevré och päron
Ärter
Rött vin

Efter en stund:
Pappagalloglass (laku och yoggi)
Julgodis
Dryck efter behag

Då vi slutat äta vid tolv-tiden satte vi syskon oss i soffan, tog fram en flaska cokis och flyttade julgodiset till TV-rummet och tittade på nya Seinfeld-avsnitt.

I år fick jag mandeln i gröten.

Det goda vinner nog alltid till sist över det onda och en fredagkväll kan bli kiva mot alla odds.

Att träna hjälper alltid lite och en julfest lite till.

De på Didacta är nog världens lättaste att umgås med, och jag trivdes så bra, trots att jag bara var avec och kände exakt en människa på stället. Hade underbart bordssällskap och vi serverades (tack och lov) ingen traditionell julmat, utan rostbiff, potatis, fetasallad, fisk och vegepaj (det var HEMSKT viktigt med vegepajen som var bakad me kärlek och brådska). I pedagogers anda var det introduktionsrunda och sällskapslek, och mot slutet mycket mycket snuskiga snapsvisor, som jag tycker är världens bästa idé, för man blir så glad så glad av snuskigheter att det är svårt att sjunga då man skrattar så mycket.

Jag hade egentligen tänkt åka hem sedan efteråt, men fick plötsligt lust att dansa, så jag bestämde mig för att kvällen ännu var värd 4 € och drog mig till Nylle med alla andra och dansade ordentligt i någon timme, innan jag sedan nöjt gick hem, med en bra kväll bakom mig.

Först lite om själva Glöggrundan:

Roadtrip till Åbo. Bilen fylld av vänner, Radio Pleppo, vägbeskrivningar via telefon, höga förväntningar. Skjutsande omkring då vi väl kommit fram, rask promenad till Sitzstället.

Nyländska Nationens julsizs. Fri bordsplacering, så folk satt och pratade med dem de kände och inte så mycket med andra. Min Bordsherre satt och var lite nihkee, vilket var synd då jag ju ville att han skulle ha roligt, och i något skede under en av pauserna (alltså ursäkta vadå?) funderade vi i wessakön (då vi inte talade om vem som skulle vinna BB) hur vi skulle ta oss igenom hela långa kvällen.

På ett eller annat sätt gick det ju ändå, halva drinkkupongen blev såld, vi dök ner under bordet, fick julklappar (jag bytte bort min lilla lilla julkopp mot en karkkipåse och två tikkaren, vissa var nog SÅ nöjda med sina prinsesskalendrar och andra konstigt nog ännu mer nöjda över sin CD med Slovenska folksånger) och så lite dans på slutet.

Sitzen slut och vi stod och prata med en av Hans milikompisar på gården. Fiilisen växte lite då vi sedan gick mot Glöggrundegatan.

Om glöggspektaklet har jag kanske inte så mycket att säga. Ett jätteroligt koncept med massor av mänskor som träffas i halare (bittert utan) och dricker glögg ur egen mugg. Jag blev så förvånad över att där var så jättemycket finlandsvenskt folk, men att jag ändå inte kände mer än jag gjorde. Förutom de jag kommit med träffade jag kanske fem andra bekanta. Glöggen var lite föredisk då man ju ville dricka upp den fort så den inte skulle kallna, så två muggar fick räcka för mig och sedan kändes det som om jag fått dagens sockerranson. Allmänt yr och omkringhoppande. Kanske lite som väntat slutade kvällen med ett besök till grillkiosk (risgrynsgröten från sitzen mättade inte så länge) och uppletande av de som fallit bort på vägen. Övernattning hos en av de generösa Åbovärdarna, bara det tredje paret tog sig längre in i studentbyn på tumanhand.

Min uppgift under natten var att se till att snarkningarna inte skulle väcka någon så jag låg lite på helspänn hela natten och funderade på om man skulle buffa eller inte.

På morgonen umgicks vi, pojkarna på sitt sätt i pyamas (eller utan) spelandes Rock Band, och vi flickor legandes i sovrummet funderandes på vad som hänt kvällen innan och allmänt om viktiga saker med choko i munnen.

---

Och lite om vad som hände sen:

Start mot Helsingfors. Vi blev bara två i bilen, Flickorna åkte med en och De som hade stuff att göra i stan med en annan. Såg fram emot en lugn resa tillbaka mot civilisationen.

Sen. Ca 20 km utanför Åbo. Då började radion trilskas. Som om den inte skulle få ström tillräckligt jämnt. Varningslamporna gick på. "Nå motorn verkar ju ändå gå". Nähä, det gör den visst inte. Motorn stannade och vi fick helt enkelt stanna vid vägen.

Otrolig tur i oturen #1, tre filer och ett ställe där det gick att ha bilen lite ur vägen. Tur i oturen #2. Han i den andra bilen ringer och frågar om det var oss han just körde förbi. De vänder om trots sin tidtabell och kommer och hjälper till. Tur i oturen #3. Vi befann oss ca 1,5 km från en bensinstation dit vi tillslut kunde bogsera bilen. Resten åkte sedan iväg då de gjort allt de kunnat och jag gick sedan för att äta lite, eftersom jag insåg att jag hemskt snabbt skulle bli en otrevlig människa ifall jag inte fick lite mat i mig. Tur i oturen #4. Det fanns en busstation alldeles intill bensinstationen så vi kunde ta bussen hem efter några timmar. Vi hade såklart ingen cash, men den hyggliga busschauffören lät oss åka med och så betalade vi i Kampen sen (Påminnelse: börja ha en nöd-tjusika i plånboken!).

Så. Saker man alltid skall ha med i bilen, oberoende:

• Triangel
• Akkukablar
• Bogseringsrep

Och naturligtvis bilens instruktionsbok. Dessutom hjälper det ifall man har en pojkvän som kan sin sak. Den här gången kunde han inte göra något, men det att han kunde klara situationen så lugnt och sedan bara ta fram arbetshandskarna och öppna motorhuven och faktiskt veta vad han gjorde gjorde att jag kunde känna mig jättetrygg och tycka att det hela egentligen var ganska spännande. Om det är någon man skall stanna på motorvägen med så är det han. Och så hjälper det om man har goda vänner som är helt fantastiska.

Slutet gott allting gott.

"Jag lever, alltså älskar jag dig."

På torsdag mådde jag skit. Jag vet inte om det var psyktiskt, fysiologiskt eller hormonellt, men det var definitivt fittigt. Jag skulle gå ut på stan med min syster efter föreläsningarna, men då jag kom hem konstaterade jag bara att det inte går att vara vaken med den huvudvärk jag hade. Inte titta på TV, inte gå till butiken, inte laga mat, och verkligen inte läsa på tent eller göra fysikuppgifter. Uppdaterade min status med mycket möda för att folk skulle tycka synd om mej, men sedan sov jag i tre timmar on off, efter att ha tagit två värktabletter som inte hjälpte ett dyft. Kunde inte äta heller, så det blev en trist kväll.

Veckoslutet har sedan varit så jättemycket bättre.

På fredag fixade vi på klubben. Fyra timmars måleri och pyssel blev lite mycket en fredag kväll, och man var glad att vi lät den sista väggen bli vattenfall.

På lördag var det träff klockan elva och sedan dekorerade, städade, dukade, och fixade vi ända tills pojkarna kom klockan sex. Lite skumpa dracks det också.

Eftersom temat var djungel, blev herrarna, som i förväg blivit åtsagda att de skulle kamouflera sig för att så obemärkt som möjligt ta sig in i Djungelns rektangel, fasttagna av Amazonas ursprungsbefolkning som bestod av manstörstiga kannibaler. Herrarna hade klätt ut sig till leoparder, gorillor, klätt sig i kamouflagekläder, Rambo, täckt sig med granris och allt värdens. Det var svårt att hålla sin roll då man såg dem.

Kannibalerna hade en Gudinna (jag) som var en finlandsvensk forskare som försvunnit på 1850-talet. Herrarna fick tävla i snabbhet, styrka och intelligens om hennes gunst, och en man (vinnaren) fick således äran att uppvakta henne under kvällens lopp med drinkar och papegojor. Herrarna distraherades från att använda den öppna baren genom lekar då det skulle ätas korvar, letad upp mandlar ur skålat med gelatin, bygga statyer osv.

Det dracks naturligtvis ohyggliga mängder, men jag är så stolt (vadå hönsmamma?) över gulispojkarna som var långt ifrån det sämsta skicket man såg på festen. Efter att sitzen var slut fick jag stiga upp från min tron och blanda mig med djungelns invånare, men blev avgudad hela kvällen igenom, som den ända gulisflickan som vågat sig med i fixandet.

Satt under kvällens lopp och pratade med diverse herrar. Vissa ville varna mig för hur kåta pojkar kan bli då de har druckit, andra ville dissa mig för att jag skall till medi. Två ville att jag skulle ta Pünchen med dem och en ville att jag skulle följa med honom hem. Endel ville dansa och några enstaka ville bara prata och lära känna mig. Jag tror att jag träffade en fantastisk människa igår. Ännu mer övertygan om godheten då han varit nykter hela kvällen. Jag var fylld av känslor ända upp till kanten efter att jag pratat med honom. Bra känslor, på alla sätt och vis.

Kvällen tog slut hemskt tidigt för de flesta och jag lämnade klubben som en av de sista flickorna. Och då var klockan bara lite före ett. Inte ens tolv timmar senare dök jag upp där igen, den här gången för att riva ner målningarna från väggarna.

Jag tror inte att jag någonsin har varit så nöjd över att jag inte har läst en endaste sida på morgondagens tent.

Och fick just veta att jag kommit igenom min fysiktent!

Årets senaste kräftskiva + årets senaste födisfirning = KRÄFÖ!

Jag var lite stressad då vi kom så mycket senare än alla andra, men bastubadandet och en öl tog kol på den sista vardagskänslan och veckoslutet tog vid.

Till bords satt närmare 20 personer, våta i håret efter bastu och jacuzzi, hungriga och festsugna. Mellan kämpandet med kräftklor, sargandet av fingrar (har idag hittat oändligt mycket små sår på fingrarna), sjöngs det, berättades det Ålandsanekdoter (igen) och flickvänsvitser, samt hölls tal. Som tidigare, mycket lyckat.

Vaknade sedan i morse av en (misstänkt) kräftförgiftning och tillbringade sedan resten av dagen på bäddsoffan, ömsom sovandes, ömsom hälsandes på min bästa vän plastpåsen. I sådär åtta timmar. Kunde varken äta eller dricka, bara spy tomt (jag veet att ni tycker om att läsa det här, särskilt mamma som säkert tror att hennes snart 21-åriga dotter inte kan kontrollera sitt drickande). Eftersom jag inte kunde komma till de andra, så var alla andra så otroligt söta och kom med saft och turades om att komma och se till mig och ifall jag behövde något, delade ut halarmärken och sade försiktigt, försiktigt då jag äntligen halv fyra vågade sätta i mig tre skedar bärgröt. Man vet att man har hittat fina vänner då de visar att de bryr sig så mycket. Min fantastiska pojkvän väntade på att jag mådde såpass bra att jag kunde klara av hemvägens kurvor, och tog dem så försiktigt så. Och pratade hela vägen, men försäkrade mig att jag inte behöver svara om jag inte orkar, vilket jag inte heller gjorde. En fin tradition det här med kräftätning, men jag är ganska glad att det är nästan ett år tills nästa gång.

Sitz på ämnesföreningen blev inte att tala om idag.

Svenskafinlands musikalsensation... njaa. Jag skulle vilja se Kick pånytt, för att jämföra. Jag minns att jag tyckte att den var så otroligt bra, jag tror jag såg den två eller tre gånger, men då var jag också i rätt ålder, och allt som hade med teater att göra var underbart.

Har inte så mycket annat att kommentera än att dansarna var bra, musiken var platt, men lite medryckande då och då, en av huvudrollerna Nina var helt otroligt irriterande dramatisk, manuset rätt så dåligt.
Hon: Va e de där?
Han: (generat) Ett ärr.
Hon: Gör de ont?
Han: Nä.
Hon: Ja tycker de e vackert.
Men herregud hur cornit kan det bli? Sedan talades det inte om ärret längre under hela föreställningen.

De ordentligt intressanta frågorna var ju ifall Tomas Lundin förverkligade sig själv på scen och ifall Jennie Storbacka alltid har varit sådär smal.

Barrunda måst ju vara det bästa påhittet någonsin. Starta vid Sörnäs metrostation och gå in i varje bar på Helsingegatan som kommer emot 8som inte har narikka eller är k-20). En öl eller shot på alla ställen, sedan genast vidare. Tror att vi hann med sex eller sju stycken, beroende på om man räknar Kalle-från-salkkarit-baren där vi bara sprang på wessan.

Lite fundersam över hur fiffigt det var att stå och spotta från Hagnäsbron, stå och prata svenska med diverse män i barer, kissa bakom bilar, men jag hade så jättejättejätteroligt hela kvällen, från första baren med gubben i tysk armédräkt och där medelåldern var 50+, till att komma hem med två flickor och sitta och prata och dricka vatten lågt in på natten. Inte lika hejsan att ha jobb nästa dag, men innan det hann vi ligga och dra oss i sängen en stund och lyssna på Maximalt. 

Tack till flickorna, tack till bartenderna, killarna som kom och hittade på dåliga ursäkter för att komma och prata med oss, essän som lyste upp kvällen (läs den eventuellt senare på bifogad blogg) och Hon som hade vattenflaska.

Farlig midsommar 2009 (ids int dö!!!)

Och hur i hela fridens namn skall man kunna återge den här helt löjligt ljuvliga midsommaren?

Kom på torsdag, efter jobb, megashoppande i matbutiken (chips, kött, grillgrönsaker och cokis), köande i färjkön och första båtturen för i sommar. Det blev läggdags semitidigt. Så skönt att så många var där. Lite oroliga för att det skulle regna hela helgen var vi, eftersom det började regna på natten.

Fredag var fixar-dag. Midsommarstång skulle lagas (den finaste hittills som jag får säga det själv, med flaskblommor hängandes och gräsflätor runtomkring), bastun skulle på, flaggan skulle hissas, potatis skrubbas, det skulle dukas och lite städas upp. Efter lite om och men, vadslagning om vem av pojkarna som sist och slutligen skulle skrubba fem kilo potis och trängsel kring grillen, sitzade vi. Och vilken sats-sitz! Sånghäften med favoritsångerna, snapsar och anekdoter (snabbaree, roligaree). Alla skulle i tur och ordning upp på bordet. Till och med efterrtt fick vi!

Det blev en alldeles perfekt fylla (gud, jag är bra på att sitza!) och en underbar kväll som slutade med att alla plötsligt bara gick och lade sig och jag gick omkring på gården och så småningom insåg att ingen fanns kvar att sitta och prata med. Så här i efterskott minns jag inte riktigt med vad jag gjorde under kvällen, men roligt hade jag. Mycket kläder hade jag på mig i alla fall. Busstrecket blev ogjort, kanske nästa år. Somnade i en varm famn.

Lördag var vi-gör-inte-ett-piss-och-njuter-till-100%-av-det-dag. Det var fint väder redan på morgonen. Min solkräm gick åt som smör till nypotatis, då jag tvångssmörjde melanomkandidaterna en efter en, mer eller mindre frivilliga. Morgonmål i solsken ute på gården med ens bästa vänner är något av det bästa som finns (förutsatt att det finns kaffe och man inte mår dåligt, och man inte behöver tömma wessan). Det som jag egentligen åstadkom den dagen var 27 stycken plättar (som visserligen tog två timmar att steka), gick i bastun, låg på trampolinen, skickade bidrag till det traditionella midsommarfotot till mamma och lagade mat.

Efter maten blev det allsång kring de som spelade girarr (eftersom boomblasterns och högtalarens batterier var slut). En lite sämre natt som slutade med att tre flickor satt på bryggan och lyssnade på ett antal killar som skrev iskelmä-sång. Satt mest och skrattade åt det hela, dels åt klagandet och dels på de helt eländiga sången och pojkarnas entusiasm. Såluppgången kom, solen steg snabbt då den äntligen steg över molnen vid horisonten, och det blev så ljust och fint. Höll på att somna i fel säng, men somnade sedan trots allt till slut med rätt människa i rätt sinnestämning.

Städandet på söndag gick överraskande smärtfritt, snabbt och smidigt, med nakkin flygande från alla håll och kanter.  Räknandet av vem som egentligen var skyldig vem vad tog tid, med det var värt det. Bara nu alla betalar så borde det bli rättvist. Lite svårt att slita sig från midsommarlugnet senare, men det blev en skön biltur med full bil, och sedan film och karkki hemma hos honom.

Jag kunde inte ha bett om mera. Vänner, kärlek, grillmat, öl, tillräckligt fint väder och tillräckligt med varma kläder (läs: lånade milikläder och snusk-fleece), tillräckligt många dagar och prat om allt och inget. Det räcket mer än väl.

Årets sång: Jari Sillanpää - Bum bum bum/Lilly Allen - Fuck you/Pojkarna - Mökkihöperi/Mumin
Årets bästa koreografi: Till Enrique Iglesias' Hero
Årets dricka: Öl och sprit

Bäst beskriver nog bilderna som snart börjar ploppa upp på Facebooken.

***

Nu börjar jobbet på allvar, mera om det i något annat inlägg. Ingen yoga idag till mitt förträt, så jag får satsa på att lagat mycket och god mat istället. Imorgon kommer systern hem, så det blir mindre ensamt.

Verkligheter kom och hälsade på i Hangö. Ösregn torsdag-fredag, under 10 grader varmt hela tiden, pjäser med svåra teman, dålig fiilis med meningsskiljaktigheter, kommunikationsmurar och för lite tid att reda ut allt sammans. Det förlängda veckoslutet var inte katastrofalt, men jobbigare än jag förväntat mig och hoppats på, och det kan kännas dubbelt så svårt.

Förödelsedagsbarnet och Nedstörtad ängel var mina absoluta favoriter. Onödiga människor och Drabbad var också bra. Lite irriterad att jag missade Anatomia Lear, eftersom den sedan fick Antonia-priset. Free flow var trevlig, Eko-trippen lika så. Det, en katastrof.

Döden, utanförskap, sinnessjuka, familjevåld. Jag var alldeles utmattad då jag kom hem igår natt. Sov till halv två i morse och försenade mig gravt till den planerade träffen.

Konstigt att gå igenom halvmörka Helsingfors och inte känna igen varannan människa som kommer emot.

Vad är det för fel på alla folk som inte skriver blogg? Jag har inget att läsa. (Eller nåja...)

Helt TOKIGT att den här dagen är här. Och att imorgon är imorgon. Prov-TJ 1! Sedan försvinner stressfinnarna äntligen, och jag kan byta bakgrunsbild på telefonen.

Idag har jag ätit cafémorgonmål, skött en massa ärenden på stan, repeterat formler i 45 minuter och sedan gått på bio. Resten av dagen går nog i packandet av väskans och yogans tecken, och så ska jag ringa ett par samtal och samla in kärlek från nära och kära. Konstigt lugn, vilket gör mig lite nervös. Lite skrämmande att allt hänger på imorgon.

Tokigttokigttokigt.