hon som

Man stänger av mobilen på morgonen för att inte få meddelanden, för man vet inte vilka hälsningar de kommer med. Sen går man på jobb. Så har man magknip hela dagen och man kan inte förklara för alla på jobbet hur nervös man är.

I butiken på hemvägen köper man Fikon-mynta-glass, läsk och Marabou Polka, den nya smaken. Och nypotatis för ca 30 cent.

Sen går man hem och pulsen blir högre och högre och man intalar sig själv att det snart är slut och att man i alla fall snart för veta. Så sätter man på sig de lånade pyamasbyxorna för moraliskt stöd. Man tar ett djuupt djuupt andetag innan man klickar på länken och allt bara skakar.

Och så får man de glada nyheterna, 8 timmar efter alla andra. Och man kan inget annat göra än bara stirra och dubbelkolla och dra på munnen och försöka att inte räkna hjärtslagen.

I telefonen finns sen 10 meddelanden och pappa ringer hemifrån och på Facebook är det 50 mänskor som gratulerar mig och man förstår inte att det kan beröra så många människor.

Jag vet inte vad jag skall säga. Jag tänkte den här våren att jag kommer att vara världens lyckligaste nästa höst om jag kommer in nu. Och det tänker jag fan i mig också bli. För just nu har jag allt, pojkvännen och studieplatsen och vännerna och familjen. Och den studie-lyckan vet jag att jag har förtjänat, det är inget livet har gett mig gratis. Gud, så jag har kämpat. Och nu är det över. Aldrig mera Galenos. Ingen tvivlan om hur det skall gå med mig. Jag kan fortfarande inte fatta det.

Nu saknar jag alla där hemma som vet hur viktigt det är för mig, här vet ingen.

Så vet jag också hur kråkor känner sig, för jag har varit där också. Dem måste man trösta, sådär lite försiktigt, om man råkar vara i närheten.