hon som

Återge nu sen hela vappen, veckan före den och veckoslutet efter, så att en eventuell läsare inte somnar.

Början av veckan var väl inte så speciell, minns inget i alla fall, vilket ju tyder på perus-prepkursvecka. Men var på ganska gott humör.

Då valborgsmässoaftonsmorgonen kom, var Aina på gott humör trots tidig väckning och matsmältningsföreläsning. Tio minuter av föreläsningen lärde hon sig finska (Haluatko tulla sillikselle? Kyllä, sinä vaikutat kivalta/Kyllä, sinä vaikutat väKivalta. Voisitteko olla älämölöämättä?) på bekonstnad av matspjälkningsenzymer och kunde inte sluta vara glad. Den tomma bibban besöktes innan jag var klar för dagen.

Mösspåläggningen vid Havis Amanda var snabbt avklarad, den verkliga utmaningen var att hitta diverse människor, och att förflytta den enorma mängden bekanta från ett ställe till ett annat. Kände mig som värsta bitchen då jag bara blev irriterad för att folk fastnade med munnen stup i kvarten, men någon måste ta det bitch-ansvaret den här gången också, och den gången blev det jag.

Hitta alla - köpa mat - hitta alla efter matköpen - vänta på de som inte ännu köpt sin mat och spring sedan till bussen.

Helsingfors invaderade Vanda, ett tiotal vita mössor vandrade (sprang om man hade VÄLDIG kisibrått) mot egnahemshus.

Pastasallad, vårens första grill, skumpa och telefonsamtal. Kvällen gick smidigt.

Kvällens andra stora projekt var att transportera hem alla igen. Ingen spydde eller fick wessabrått i bussen och alla som skulle, kom hem till oss. En sovplats åt alla, och sedan sömn.

Väckte alla halv nio nästa morgon med S club 7, kokade sedan kaffe och tog fram bacon och äggen som mamma köpt åt oss. I pyamas och studentmössa satt vi alla och åt morgonmål, gjorde duellen och väckte lillasyster + pojkvän med prat och skratt.

Kajsaniemi var också en ny upplevelse, det där med mingel-tappa bort folk-ringa efter folk-kindpussas med halvbekanta är kanske inte helt min grej, särskilt inte då man saknar halare, men positivt överraskad blev jag. Så nöjd med min majblomma.

Fick bilen, och körde sedan via oss, honom och Lövö till lande.

Lördag tog vi upp nät (7 gösar, 3 abborrar, 1 gädda + skräp), tankade bilen i Pargas, träffade milibekant, tittade in iunder moronhuven, åt middag och spelade Scrabble. Chillade och slöade.

På vägen hem gick allt ganska bra, ända till Älgen uppenbarade sig på vägkanten. Jag tackar alla vetenskapsmän och bilmekaniker för ABS-bromsar och en fiffig, som genast fattade att slå på varningsblinken. Adrenalinet slog ur all min kraft och jag var inte mig själv under resten av dagen.

Idag har jag varit Trött Tröttade Tröttast, och mått dåligt för att jag inte läst nästan alls under veckoslutet.

Men ikväll kommer lätkä.

SMS som jag bara inte kan låta gå förlorade i och med att jag byter telefon:

Jo, kom! Ja har dissektion ti fyra, men vi brukar sluta 3, så de fixar sej. Flodhästarna åt upp alla döda djur, frippe låg död i min väska..! Rings senare. 31.3.09, kl 11.30
Dröm 1

Uj, ja vill bara säga att ja int alls sur på dej! För i min dröm va ja supersur o de va SÅ int kiva. Kram. 11.2.09, kl 09.53
Dröm 2

Dom här typerna har nå fel!! Ingen öl, men ett helt frysfack fullt me majskolvar! Man blir nog underlig av ett för stort tal på kontot. 06.12.08, kl 22.42
Barnvaktningsmysterier

Bra att veta. Drick inte parfym fast glöggen doftar gott. Mor. 14.11.08, kl 15.31
Meddelande då vi skulle ta flyget till Genève.

Har du nånsin sett en aina som ville? ha du nånsin sett en aina som ville? Ha du nånsin sett en aina som ville ha, mera kladdkaka? :D Ha en bra farsdagsmiddag. 08.11.08, kl 14.54
Sås och kopp goes Kk.

O btw, ja gick in i en betongvägg utanför dissektionssalen när ja läste din viesti... Ingen såg, men ja skratta åt mej själv ändå! :D 31.10.08, kl 13.56

Jo, härligt väder. Hälsa alla, håller på att gå under på stockmanns matavdelning. Hjälp! Blubblubb... Blubb... 06.09.08, kl 14.39
Mamma en lördag.

Uj, två köksor bytte kanal på tv:n (nä ja titta på road trip!) o de e nån SÅ dålig finsk serie, o om ja går nu så tror dom att dom föste bort mej... Lekis problem! 27.06.08, kl 23.24

OHIFAKINON!!! :D 29.05.08 11.51
Meddelande efter att våra inträdesförhör var över.

Hah! Ja e räddaren i nöden.. Typ! Ja har nu fått läsa donitsfabriken ung 12 gånger -> ja ha "ätit" mååhåånga donitser! Gott! Ha de skoj me pysslingen! :) 20.05.09, kl 19.58.
Läsa med småbarn.

Aina, min sköna, gratulationer ja nu skickar, solen står högt och på oss människor blickar. Från Krakow, Ljubljana, Minsk och Prag: Grattis ty idag är det din dag 10.05.08, kl 12.30
Min namnsdag.

Visst låter det vuxet att säga att man varit på arbetsresa i Stockholm. Och visst kändes det vuxet att bara kunna säga åt föräldrarna att "på lördag åker jag sen av och an till Stockholm", ta sig ensam till flygplatsen och till gaten och sedan väl framme, till hotellet på en mini-gata med hjälp av en dålig karta.

Själva arbetet var ju inte så vuxet, samma lilla flicka i barnvagnen som här hemma i Helsingfors, men lite längre den här gången med lite vaken-lära-känna-time också. Jag var trött då fredag-lördag-natten blivit kort och staden var så dimmig så man knappt såg 200 meter framför sig, så tre-timmars-promenaden blev långtråkig. Vilo- och matpausen på hotellrummet blev till sist skrikig så vi gick ut i regnet igen. Lyckligtvis höll mamman vad hon lovat och vi fick gå till resuaurangen relativt tidigt, jag fick mat och ett glas rött och så kunde jag gå och lägga mig på rummet redan lite efter åtta på kvällen. Myste med Melodifestival och tax-freegodis innan jag somnade.

Söndag var ledig dag, men eftersom utcheckningen var 12 och flyget hem gick 20, så blev det kanske lite väl många timmars omkring-gående. Spännande att bara gå omkring utan att kolla på kartan, utan bara se vart man kommer. Dagens absolut onödigaste köp var den enorma fastlagsbullen (heter det fastlagssöndag där också..? För inte kan det väl heta semlesöndag!) på ett café. Jag brukar kunna briljera med att äta upp en hela bulle, och må därefter, men nu måste jag fuska och skrapa bort hälften av grädden och ändå må alldeles skit efteråt. De andra köpen var lyckade. Hittade världens sötaste sommarklänning på Åhlèns, men lämnade kvar den i butiken då jag sist och slutligen inte hittade på en enda tillställning att använda den på. Den gjorde mig lite lycklig, och ibland är det den enda orsaken som behövs, men priset vann dock över lyckan och jag spenderade pengarna på en söt och lite mer användbar kjol med fickor.

Jag blev så smickrad då mamman till flickan/väninnan (hon är ändå bara 15 år äldre, och vi uppför oss nog mer som väninnor än som äldre och yngre) jag var där med sade till sina kollegor, att jag är världens bästa barnvakt och att hon litar fullständigt på mig med sina barn. Det värmde mitt erfarna barnkära hjärta. Och hon sa att hon hade haft roligt, och det var huvudsaken med resan.

Nu börjar igen en ny veckan, men väldigt långsamt och försiktigt för min del. Ikväll åker jag till mormor och morfar i Kuopio för att byta miljö, träffa dem och köra bil. Resan var uppfriskande, men jag behöver mer för att klara av läsandet. Hem kommer jag antingen på orsdag eller torsdag.

Nåja,

nu har jag i alla fall talat med föräldrarna och ändrat på Facebook. Mer ut kan man nog inte komma i det här skedet. Vi hade en underbart slö dag hos dem med Frasier, middag, kaffe och familjemedlemmar. Nu får det vila i två veckor, vissa åker ju på arbetsresa till Stockholm nästa veckoslut. Det kommer och gå hur bra som helst, men det är mycket roligare att sakna.

HALLA 233

För kallt var det, ca -15 grader hela tiden, ett riktigt winter wonderland, med snöflingor sakta neddalande från himmelen.

Tio över sex på morgonen står en svensk flicka, lika ovetande som vad som är påväg att hända som jag, utanför min dörr och vi går, trötta och frusna till bussen som skall ta oss österut. Två timmar senare, framme i Fredrikshamn, äter alla flickor daamiannen på MuKe - kaffe underbart, äntligen. Bussen tar oss sen till Manegen där vi alla 300-400 avecer springer omkring som yra höns för att hitta sin kavaljers förkortning. Man märker hur milikillarna som skall hålla ordningen blir ytterst irriterade av yran.

Då svenska flickan och jag står vid skylten TAS PTRI kommer Hon som var Lucia-kandidat medan hon gick i milin och frågar om vi talar svenska och det kommer fram att hon är min pojkes Kamrat nr 2 (som jag har träffat):s dam, medan svenska flickan då är min pojkes Kamrat nr 1 (som jag träffade samtidigt):s. Jag blir mer och mer förväntansfull för nu står vi alla här, semiordnade och har ingen aning om vad som skall hända, men snartsnartsnart får vi se dem.

Trummor. Marsch. Oh, vilken stämning då flera hundra grönklädda pojkar och flickor kommer marscherandes, alla i precis takt. Hon som gått milin kunde stå och förklara en massa medan de höll på och tittade åt olika håll och varför. Man kunde omöjligtvis hitta din egna officerselev bland mängden, alla grönklädda och skalliga. Festligt.

Klara, färdiga, GÅ!
400 officerselever kommer rusande mot oss med en ros i munnen. Den spontana reaktionen är att skrika, hjälp de kommer på en. Gröna män överallt, men som ett under står där plötsligt ens egna grönis och räcker över en djupfryst ros.

Det var ruusurynnäkkön det, och det var bara början på resten av ett underbart veckoslut. Efter att vi alla tre flickor hittat våra män, gick vi tillbaka till bussarna med våra väskor, som sedan tog oss till hotellet, vårt hotell i Villmanstrand, en och en halv timme från kasernen.

I bussen påväg till hotellet får vi veta att det bara är tio av de kanske trettio eleverna i bussen vars rum redan är klart, och att de andra måste vänta på sitt rum, i värsta fall fram till klockan två (och vår buss tillbaka till Fradrikshamn går då 14.15). Flickorna får byta om i ett reserverat kabinett. Vi fick inget rum, men som tur var får Kompis nr 1 + flickvän det, så jag får duscha där, och vi flickor byter om till balklänning tillsammans och fixar oss där, medan min stackars kavaljer sitter i en timme i receptionen och väntar på att vårt rum skall bli klart. Vi får vårt rum sist av alla, nykeln till rummet får vi i bussen.

Sedan blev det festmiddag och vi hittar Tuliasemapatteris fjärde finlandsvenska (österbottniska) par, Lestadian 1 + fästmö. Alldeles god mat och trevligt sällskap. Det sista och femte finlandsvenska paret paret, Lestadian 2 + flickvän, sluter sig till oss och vi får busstransport de 400 metrarna till Manegen.

Röd matta till dörren, sedan festtal och lite musik i festsalen, avecerna i famnen, annars skulle vi inte ha rymts.

Efteråt blev det öl och dans, fick dansa två valser med min kavaljer.

Vi försöker samla ihop oss tio igen för att fotografera oss alla tillsammans, och så småningom har vi fått endel foton, bakom ett skynke där vi egentligen inte får vara.

Fram och tillbaka om hur vi skall göra och vart vi skall gå, men vi finner oss till slut i Tältet där det spelas musik och är spännande belysning. Det visar sig vara det bästa beslutet dittills, och vi dricker lite mera öl och tar massvis av foton och träffar bekanta (eller ja, pojkarna träffar såklart bekanta hela tiden, men vi flickor också).

Hela vi-äter-middag-och-går-på-bal-grejen tog ca åtta timmar, så då spexer börjar klockan 23.00 är fötterna väldigt sjuka och ett par tomma timmar har gått åt till att ungefär gå omkring, gå på wessan ett antal gånger och stå och snacka. Spexet var ett spektakel, RUK-Brother, av vilken man som avec inte förstod mycket, men det var en fin upplevelse att se alla pojkar i publiken (och vår inside-flicka) skrika och ha sig.

Innan bussarna gick tillbaka till hotellet fick vi se ett fantastiskt fyrverkeri, med snön fortfarande sakta dalande, och med en frusen vän hållandes om en.

Alla sov påväg till hotellet från festen, och några jatkon blev det inte av att gå på, så trött var man. Då vi klockan två kom till rummet och man bara ville ta av sig klänningen och sminket, märker vi att vår nyckel inte fungerar. Vi står och försöker en stund, tills dörren öppnas innifrån av en medelålders hårig, nästan naken, sur gubbe som står och tittar på oss en kort stund innan han stänger dörren igen utan att säga ett ord. Så det blev bara att gå ner till respan igen, där det kom fram att de bytt vårt rum utan att meddela oss.

Slutet gott, allting gott, vi fick ett bra rum och somnade gott (fast under lite snarkningar).

Idag har vi fått se pojkarnas stugor (rum) och, till hans fasa, flera obäddade sängar. Vi åt på ett väldigt skumt ställe med bara en stackars arbetare som plötsligt fick en beställning på tio hamburgare. Bugena var goda då de till sist dök upp och sällskapet var fortfarande mer än trevligt.

Vi satt en stund på Sode (inte Soden, fick jag lära mig) och drack kaffe och åt munk och tillbringade vår sista timme tillsammans.

Klockan fem bar det av hem igen.

---

Det har varit ett så underbart veckoslut. Detta till 100 % tack vare de trevliga människorna, särskilt vi sex, de tre vännerna och vi flickor. Jag trivdes så bra med dem alla. Det blev som väntat mycket milisnack, särskilt då en av oss flickor kunde delta, men egentligen var det ganska trelvigt att lyssna på det, bara man fick fråga lite emellanåt och de inte tyckte man var dum för det, bara var glada för att man var intresserad.

Är lycklig över att jag fick träffa Hon som gått armén, för gud vad jag respekterar de flickor som gör sådant. Hon skall bli polis och FN-soldat och kommer att bli världens bästa på det. Öppen, trevlig, hurtig och glad.

Jag blev verkligen behandlad som en prinsessa under de här två dagarna, och för en gångs skulle lät jag det vara så och njöt riktigt av det. Det kanske bästa under veckoslutet, förutom ruusurynnäkkön, var kanske de där bussresorna mellan kasern och hotell, då man kunde ligga och vila/sova med kinden mot en axel och prata eller bara ligga tyst och titta ut.

Hela veckoslutet känns ganska overkligt såhär efteråt. Som om allt det där skulle ha hänt i en helt annan värld, en milivärld, en värld som man aldrig kan återvända till på samma sätt, men som man alltid kommer att minnas. Jag har skrattat till spontana rap-beatbox-sessioner, fått nya vänner och lärt mig nya ord och milislang (samt glömt en massa ord som jag fått upprepat för mig tusen gånger).

Det var ett magiskt veckoslut. För magiskt för att kunna återges med ord.

08 gick och 09 kom.

Vi startade bilen från Grani, jag på ep:n, och fick vänta i 40 minuter på vår vän konstnären. Ganska irriterade, men lättade över att han äntligen kommit, plockade vi upp den sjätte resenären och åkte bortåt. Resan gick snabbt, och efter en lång bit in i en mörk skog kom vi fram till ett mörkt ställe där det någonstans fanns ett par fina hus, en bastu och en massa glada vänner.

Vi bakade pizzor, gick i bastun, klippte två pojkars hår, sköt lite raketer i blåsten och kylan (sovsäcken räddade mig) och så vid midnatt, fortfarande ute i blåsten och kylan) korkade vi skumpan och kysste någon trevlig. Efter det blev det drinking game (fast det resulterade egentligen i att man drack mycket mindre, eftersom vi var så många, och därefter lite snack om det gångna året med ett par flickor (och kanske någon pojke).

Hela årets frustration kom upp till ytan i något skede, men det resulterade egentligen bara i att jag förstod vilka underbara ting som hänt under året. Det här var mitt och Hon som varit min preppisvän/min Lekisvän/min kaffekompis/min fiffiga vetmedstuderande/min vän som har en mamma som lagar världens godaste svampduchesse/min vän som är bra på allt:s år. Och det här var året av preppangst, det underbara kaffets åre, året då jag fick lära känna ett par underbara barn, både små och stora, som har blivit mig så kära, året då jag fick jobb och körkort och en resa till Genève. Och året jag blev student. Och jag blev så rörd av alla fina saker som hänt. För de här sakerna har betydelse. Och inte bara det att året saknat så mycket annat.

Efter den stillsamma gråtattacken med Han som jag inte kysste vid tolvslaget, mådde jag mycket bättre och kunde dansa lyckligt hela resten av kvällen. Folk droppade av så småningom, och vi sista gick och lade oss efter fem någon gång. Sov i de singla flickornas säng och låg och fnittrade till Milano-byxorna och de pojkar som ville ge oss sällskap och somnade tillsist snabbt och smärtfritt.

Morgonens brunch med bacon, ägg och juice till Bo Kasper och Eva Dahlgren var trevlig, och jag tror inte att någon annan än vi får sådant gjort. Städning och så småningom åkte vi iväg, en bil efter en annan.

Hemma fick jag romsmörgås (lycka!), men avstod från skumppan. Somnade redan klockan nio och väcktes tio-tiden av ett telefonsamtal från Fredrikshamn och jag visste inte om det var natt eller morgon, så det blev kort och jag somnade om.

Idag blir det kavaj-shopping med mamma, sedan pojkbarnvaktning och yoga.

Imorgon går bussen mot officersbalen rysligt tidigt. Mamma och jag är fortfarande inte överens om vad jag skall klä på mig halv sex på morgonen.

Allt var ungefär som vanligt, underbart vanligt ovanligt med jul.
Gröt på förmiddagen (pappa fick mandeln).
Vi tittade på en VHS från 2001, både julen och brorsans 7-års-födisfest. Jätteroligt att se, de yngre syskonen var förfärade och tyckte att det hela var ganska genant.
Gravgården. Jag blir alltid lika förvånad över hur stämningsfullt det är där med alla ljus. Inga människor då man går genom stan, men på gravgården kryllar det av folk. Vi konstaterade (som vi nog konstaterat förut, men jag har bara glömt), att en av våra avlägsna släktingar är född samma dag som jag, och tog livet av sig själv på min systers födelsedag. Doch många år före vår tid.) Ljus satt vi på både pappas släktningars gravar och minnesmärket för de som är begravade på andra orter, dvs mammas.
Nytt för i år var att vi alla hjälpte till lite med matlagningen då vi kom hem. Semivanlig menu med sikrom, gravad lax (för vår sik var inte gravad), ärter, potatisgratäng och ren. Gott vin till.
Julklappsutdelning. Fick inte allt på min öskelista, vilket var lite besynnerligt eftersom den bestod av fyra grejer, men jag var jättenöjd med vad jag fick ändå. Fina kläder, Taika-service-grejer, endel böcker och pengar. I stort sett.
Happy feet tittade vi på sedan, hela familjen tillsammans.
Efter att alla andra gått och lagt sig satt jag mig ensam framför TV:n, lagade en romsmörgås, tog en öl och satte på Love actually. Jag grät floder redan fem minuter in i filmen. Sedan kom mellantiden då jag i princip kunde varannan replik utantill, och så grät jag lite till i slutet.

Det var en bra jul. Alla har varit på ganska gott humör och det har gått ganska bra utan smått kinande.

Jag klarade hela aftonen utan att gå och kolla facebooken, idag har jag kollat den sådär fyra gånger.

Idag har det varit überslödag, i pyamas framför TV:n. Vi har tittat på Ally McBeal, Sinkkuelämää, Standup-komedi och diverse mindre program. Så har vi just suttit i över tre timmar och ätit middag.

Imorgon blir det lite mer traditionell julmat hos framor och farfar. Sedan är julen över och man kan gå och shoppa lite för julkappspengarna.

Det är en fantastisk känsla att kunna svara "helt underbar" på frågan "nå, var det en bra resa?" och kunna vara 100 % uppriktig. För jag kommer att minnas den här resan som en så när som på perfekt resa.

Slutet av resan blev lite jobbig. Man hade inte alls någon lust att åka för man hade inte alls den där känslan att "det här var en bra resa, men nu blir det skönt att komma hem igen", utan man kände bara att "vi skulle ha behövat ännu ett par dagar, för att se t.ex. Mount Blanc och så. Vi var liksom inte alls färdiga med stället. För världens sötaste värdinna var ju vår vistelse över då vi stängde dörren bakom oss, men vår semester fortsatte ännu några timmar.

Men tunga kappsäckar (min inte lika tung som min resekumpans, hon bar ju på liva av vår värdinnas grejer också) gick vi med tunga steg mot tramen. Tramen blev full och bussresan var lite för lång. Vi satt ganska tysta hela resan, för vi var båda ganska bittra och trötta.

På flygfältet panikshoppade vi lite choko och sprit för att få slut på de sista frangen, och så höll jag på att bli fast i security-checken då jag hade en julklapp i handbagaget som inte var satt i en plastpåse och vars innehåll var mer än 100 ml, men tanten var "reilu" och lät det gå. Annars skulle jag nog ha blivit väldigt ledsen.

I flyget satt vi med Husis och blev nöjda då vi fått lite mat och rödvin och kunde sedan se slut filmen på iPoden. Vi träffade också Marc som satte framför oss och som sov genom hela resan. Vi satt och hade svårt för att hålla oss från att peta på hans hår som stack fram bakom hans stol. Vi bestämde att han fick heta Marc och att han INTE var påväg till Finland för att hälsa på sin flickvän, för han var lite för söt för att vi skulle låta honom ha en sådan.

Ju närmare Finland vi kom, destu bittrare blev vi. Då vi landade tryckde det helt otroligt i mina öron och jag hade ganska ont. Vi fick veta att det regnade och blåste i Håfors, och slutet av resan var väldigt guppig.

Att stiga ur planet och stiga på bussen mot terminalen i kylan och regnet och blåsten fick bägaren att rinna över för oss båda och vi bara skrek av frustration. Att stå på plattform 21 och vänta på bussen i kylan och regnet och blåsten var verkligen inte ett bra slut på vår annars så fina resa. Det går inte att beskriva bättre än att vi var så jävla satans skitbittra och bara svor turvis. Alldeles stumma satt vi i bussen och alldeles stum gick jag hem den sista biten. Att gå på min hemgata var det värsta, allt var för fucking bekant och vanligt.

På morgonen sov jag lite längre än vanligt, åt sedan samma gamla vanliga rågbröd och kokade kaffe. Tittade på TV. Alla mina grejer i kappsäcken doftade Genève och på radion kom samma låtar som vi klagat på tillsammans.

Då jag kom till jobbet blev jag lite bättre till mods då jag omedelbums fick en massa kramar och möttes av godmodig övrig personal. Som mellanmål fick vi vispgröt (hajoo med vispgrötströjan) och dagen gick ganska så bra. Efter jobbet cyklade jag iväg på Främlingarintervju och blev sminkad och allt var överstökat ganska snabbt. Men uh så jobbigt det kan vara att prata framför kameran. Innan kameran gick på pratade vi ganska obehindrat, men genast då det gällde blev jag pangröd i ansiktet och kunde inte prata, varken naturligt eller bra. Blä.

Genast då jag kom hem slog bitterheten över mig igen och har varit supersur sedan dess. Hade inte alls någon lust att berätta om min resa vid matbordet, ville bara säga "den var jättebra, och det här är skit". Men med maten blev det  pikulite bättre och har köpt julchoko nu som kanske hjälper en smula.

En semester var precis vad jag behövde, men det skall nog kanske inte behöva vara såhär skitjobbigt att komma hem. Vi började resan på flygfältet i Genève att planera Kasper-teamets nästa resa nästa höst, för tidigare har ingen av oss råd. Reading, baby! hösten 2009!

Semestern fortsätter, men imorgon är det slut.

Vi har haft ett par jättebra dagar här mellan bergen. Det blev inte något sjukt partajande på lördagkväll. I Helsingfors har man oftast inte det problemet att man inte blir insläppt på klubbar, man får kanske bara vänta en stund. Men här blev det ett väldigt säätö och en lång promenad i högklackat och så vidare till en annan klubb och så till sist hem med taxi. Men jag hade inga förväntningar inför kvällen, så det var egentligen ganska skönt att inte ta sig hem med någon nattbuss och sedan promenera i klackar (fast jag hade faktiskt lenkkare oligt en viss annan) hela vägen hem.

Söndag var chilldag. Vi steg upp sent och gick över till Frankrike där vi köpte smördegsmorgonmål i ett bageri. Hur mysigt som helst. Vi kom iväg till stan först fyra tiden, där vi såg gamla stan, två muséer (pikasnabbt) och tre fula statyer på under en timme. Vi åt kycklingsmiddag på en liten och mysig restaurang (någo med någons kusin) och så åkte vi karusell. Tre nittonåringar på en åsna, en häst och ett lejon.

Vi åkte hem och hade filmkväll med en kruka karkki och suktade efter Jude Law och längtade efter happy endings vi också. Och så hade vi glögg. Nam.

Idag har vi shoppat. Varken mer eller mindre. ATT vi har shoppat. Och så satte vi på Mäccen alldeles för länge och åt skräp.

Här hemma har vi ätit "mellis" med ett av barnen och så har vi spelat UNO. Vi hade hur roligt som helst, fast då jag vunnit bildade de andra en grym pakt mot mig och ville bara sabotera mitt spel. "Nu tycker jag inte om dig mera... i spelet". Utanför spelet älskar jag de här flickorna helt otroligt.

Snabba intryck från Genève (har just lärt mig att det skrivs så och inte med é):

Så mycket att skriva om så kort tid och så lite tid att skriva det på.

Hade jättebråttom igår att packa, så jag gick omkring hemma med tom blick och bara slängde saker i väskan. Jag hade ingen aning om vad jag gjorde, men det måste bli gjort. Samma fiilis hade jag hela vägen till flygfältet.

I flyget satt vi och drack rödvin och skrattade åt finlandsvenska tanter som skulle på golfmässa (golfwessa enligt min resekumpan). Vi tittade på Knocked up i hennes iPod och myste. Vi reste mot solen, mot södern och semester. Lycka!

På flygfältet mottogs vi av en sprudlande värdinna med Schweiz' flagga i högsta hugg. Färd mot hemmet och sedan träff med familjen och middag med dem. Mycket prat i mörkret på kvällen.

Vi började dagen med pepparkakschokon vi hade haft med oss. Sedan tramen till stan. Blev mäkta imponerad av fontänen. Vi gick lite på Manor bland choko och julkort och sedan i diverse butiker efter en pastalunch. På Benetton hittade jag en tröja med exakt samma färg som vispgröt, men bestämde mig för att inte köpa den, utan en skjorta och en annan tröja istället. Mellan affärerna tog vi fyra foton i ett fotobås vid järnvägsstationen, sådär lyckligt-minne-av-oss-tre i Genève. Lite mera shopping/klädprovning i världens mest praktiska provkoppi och hastigt via Fnacen till matbutik.

Vi har upplevt den färdigt kavlade pizzadegen och Starbucks men ingen har blivit rånad. Ikväll skall vi ut och fira finlandsvensk födis.

För tillfället sitter vi i köket och de två andra lagar mat och dricker budget rosévin. Känner mig lat, men nöjd. Vår värdinna har världens minsta barnförkläde på sig. Trivsamt.

Jag hade den mest lyckade kvällen på länge på lördag. Vi blev fem som såg Wall-e och det blev lite bråttom där före, men då vi väl satt oss i salongen och det före den riktiga filmen visades en underbar tokrolig animerad kortfilm så var det bara något inom mig som skrek Yes! och jag satte mig tillbaka och njöt.

Filmen var söt. Och bra. En robot programmerad för att städa upp på jorden efter att mänskligheten skräpat ner hela skiten jobbar på i sin ensamhet. Han samlar på sig saker som är hela, typ handvispar och glödlampor. Varje kväll tittar han på en film med dansande människor där scenen slutar med ett par som tar varann i handen. En dag kommer det en annan robot till jorden med uppdraget att hitta levande växter. Wall-e blir dödskär och kärleken för honom upp i rymden där mänsklighetens bas finns. Det har gått 700 år sedan de lämnade jorden och en växt är ett tecken på att jorden åter är beboelig och att alla kan återvända. Robotarna ombord på rymsfarkosten är dock inte redo att ta emot nya order och återvända.

Filmens budskap "förstör inte vår jord och njut av små saker som eld och  växter" är lite väl tydligt, likaså motivet "människor blir lata och feta om de får möjlighet till det och då går man miste om så mycket upplevelser".  Wall-es och EVAs förhållande var också ett typiskt  barnfilms problemförhållande där tyngpunkterna inte ligger rätt, och jag blev rätt så irriterad på båda två, Wall-e som efterhängsen nössö och EVA som uppdragsinriktad och plikttrogen. Men jag tyckte om det att filmen till största delen saknade repliker. Och den briljanta pyttelilla städroboten M-O.

Filmens nyckelreplik:
Farkostens kapten till huvuddatorn: I don't just want to survive. I need to live.
Skillnaden mellan robot och människa.

(Läste Pappers recension av Happy-Go-Lucky. Såhär står det: "... är Hawkins övertygande som den ständigt lyckliga Poppy. Hon spelar bra men det blir tyvärr rätt tjatigt i ett alltför tidigt skede av filmen då det inte framkommer några som helst nya sidor av rollen." Jag tycker att det var det som var pointen med rollen. Att hon faktiskt helt igenom är den där bekymmerslösa, glada. Utan men. I en scen står en bekymrad Poppy och tittar ut på skolgården och två bråkande pojkar. Det är tillräkligt för att förstå att kvinnan har djup.)

Efter filmen gick vi och åt på ett typiskt biffställe. Hade stora svårigheter att få ner den lilla haloumisalladen efter allt biogodis, men njöt av sällskapet och stördes inte så mycket av det vanliga armépratet. Så vidare till ,för mig aldrig förr besökta, Hilpeä Hauki i Sörnäs och där fick vi gott öl och cider. Hur mysigt låter det inte då man säger att sju vänner sitter i lädersoffor och dricker kvalitetsöl och spelar Afrikas stjärna?!? Just så mysigt var det. Var ganska trött, men föreslog ändå att de som ville skulle ta sig till mig på ett glas rödvin. Vi blev fyra och det var hur härligt som helst i skenet av stearinljus. De sov över alla tre. Måste säga att jag alltid tycker att det är lika underbart att somna med sällskap. Trots att sömnkvaliteten ofta lider.

Godmorgonkaffet var inte alls fel och han som gett upp mitt i natten och bytt till madrass vann duellen från lördagens Husis. Till slut bar det av till Grankulla via Tölö och Böle. Barnvaktning av en för tillfället föräldralös flicka som var på varierande humör.

Hem och titta på Idols med familjen.

Så lyklig över igår. Tack för det.

Oh, jag har nyss sett filmen Happy-Go-Lucky med familjen. Absolut bedårande film! Jag kan förstå varför vissa kritiker tycker att Poppy är enerverande, men jag tyckte att hon var alldeles underbar. Körläraren var däremot förskräcklig. Lite Amélie över det hela, fast kanske inte lika estetiskt. Gå och se den!

Kom hem från seglatsen idag på dagen. Seglatsen var lyckad, varken mer eller mindre. Sällskapet var inte till något besvär, tvärtom, fiilisen var mycket bättre än jag väntat. Fick styra på vägen till Fagerö och fick till och med komplimanger för mitt raka styrande. Vi pratade om vilken superpower vi helst skulle vilja ha.

Väl i hamn började det regna, men det var helt okej. Toaletten gick sönder och det var ett bestyr (inte för mig, utan för de två stackars killarna som stod och pumpade) att få den tömd. Bastun var skön, men vi hade inte betalat för att använda den så det blev lite bråttom ut därifrån då nästa tur började. Grillningen gick inte enligt planerna, köttet var rätt så rått efter 45 minuter på grillen, men i det laget var alla så hungriga att vi satt i 20 minuter alldeles tysta och bara åt.

Efter maten blev det chill, lite öl och cognac, "jag har aldrig" och allmän rappakalja. Då två av oss gett upp och gått och lagt sig blev det tillfälligt snack om döden och då gick jag och lade mig. Sov dåligt, men lyckligt, i förpiken.

Härligt att segla, annat kan man inte säga. Är så lycklig över att jag fick komma med. Trivs bra i pojkars sällskap (särskilt med vissa), och för att vara ärlig var det nästan som att sitta på flickkväll och jag kände mig inte särskilt utanför. Så nöjd över kommentarer som "vittu de här e en bra biisi" om Leona Lewis' Better in time. Hihi.

Vaknade i morse med ond hals. Jag som trodde att jag undvikit höstflunssan. Har varit noga med hygienen på jobbet och med barnen, men på en segelbåt är det inte så lätt att tvätta händerna tillräkligt ofta och man sitter så nära alla ombord, speciellt om det regnar. Kanske det är bättre i morgon.

Snabba intryck från gårdagens muminpjäs:

Pjäsen, Kungen i Mumindalen handlar alltså om att Kungen förbjuder mumintrollen att ha på sig sina näsor, eftersom de är annorlunda från alla andra på det sättet. De är en minoritet. Muminfamiljen måste civiliseras och det är kungens uppgift att uppfostra dem och se till att de blir goda undersåtar. Kungens rådgivare Karlsson är den som driver på det hela. Muminfamiljen gör allt på sitt egna bekymmerslösa sätt (förutom Misan) och tillslut kommer kungen på andra tankar och sparkar Karlsson.

Att gå på premiär är ungefär som att gå på stort släktkalas. Man vet precis vem de flesta är men man känner dem inte personligen, förutom ett par. Man går omkring med sin mamma som hälsar på en och annan och småpratar, medan man själv mest är representativ. Igår fick man syn på Alexander Stubb (och hans kamerateam), politiker av alla de slag, Peter Nyman, vänninors mammor och bröder, skådespelare och regissörer, teaterchefen, Sofia Jansson, en gammal klasskamrat och ett eftisbarn. Alla är lite sådär inside och teaterchefens son gick sådär bara fram till orkestern och småpratade sådär coolt med dem.

Och pjäsen var väl sympatisk. Ganska vimsig med många helt osammanhängande scener som inte riktigt hade med något annat att göra. Ganska bra skådespelararbete, och en väldigt otacksam Ynk-roll. Det var lätt att tycka om Lilla My. Muminmamman var inte alls sig själv i en vi-gör-en-troll-dryck-åt-kungen-scen, men en (visserligen bra) sång som var nyskriven och inte särskilt mumin-ig.

Stort plus för de maffiga specialeffekterna (fast explosionerna skulle man ha kunna levat utan), jag förstås fortfarande inte hur vissa saker kunde utföras utan trådar och vajrar.

Vilken var historiens sensmoral, vad lärde vi oss av detta..? Att minoritet och majoritet kan enas i form av teater? Att en minoritet kan vara acceptabel, bara man lärt känna den?

Vilken är idén med att dummisen alltid är kungens rådgivare, inte kungen själv..? Är det för att barnen skall lära sig att det inte är kungen som är dum, att en person som har makten inte kan vara ansvarig för allt dåligt som sker? Eller för att kungen ofta har en större roll och man skall kunna relatera till den karaktären och inte behöva ogilla honom/henne?

Men det är en barnpjäs och det är väl barnen som skall få välja om den är dålig eller bra. Så fort publiken slutat klappa skrek pojken som satt bredvid mig till sin kusin: "Den va rolig Alva, och lång!". Men jag tror att den godkändes av de flesta barn.

Jag har tråååååååååkiiiiiiiiiiit! Har kollat facebook, läst afrikabloggen och e-mailen. Lillebrodern sitter i TV-rummet och spelar med en kompis så jag kan inte titta på TV. Jag har just läst slut Linda Skugges bloggbok och har inte egentligen någon lust att börja på någon ny bok. Där ute är det vackert väder så man skulle kunna gå ut, men och göra vadå? Blä. Jag har precis så tråkigt som jag gör det. Min räddning för tillfället är kaffekoppen här bredvid.

Igår var det däremot inte lika tråkigt. Tränade duktigt på morgonen, fast morgonmålsenergin räckte inte riktigt till för att springa så länge som jag skulle ha velat. Jobbet var okej och sedan var det projekt: ta ut sig på stan och njut av konstens natt. För en gångs skulle ville vi se lite konst också.

Vi började ändå mindre konstigt med Jazz-pickniken vid Tölöviken, dvs. ett par öl på en pressenning med en massa tölö-elever. Man märkte så tydligt att vi var lite äldre och att ett generationsbyte ägt rum (för att poängtera hur gammal jag är). De flesta där var ju gymnasie-ettor och tvåor och så några abir. Det var helt trevligt och jag pratade med en söt.

Klockan tio hade vi tagit oss till Café Carusel där det var visning av norska och finska kortfilmer. Alla filmer var hujsigt inspirerande.

Efter lite musik i Esplanadparken av bl.a. Zarkus gick jag hem, medan de andra ännu gick vidare till Glaspalatset.

Jag är nöjd med kvällen.

På eftis igår då det var bara fem kvar lekte de att de var fattiga från den sista tiden. De fick bara äta bröd och soppa. Jag gungade och tittade på.

Kort om igår kväll:

Jag hade tur med hur vi fick plats att sitta, vi satt med andra finländare och hade det riktigt trevligt. Jag var inblandad i många diskussioner (bl.a. om hur det skulle löna sig att börja studera medicin i Dorpat som pappas kollegers barn, goda råd haglade över mig). Alldeles god mat och endel vin och sedan lite dans tillslut.

Observerat:
1. I bordet satt tolv stycken. Fifty-sixty, svenskar och finnar. Till huvudrätten hörde det två glas rödvin. Alla finnar hade druckit upp sitt vin så att det andra glaset kunde fyllas på så att man faktiskt fick sitt andra hela och inte ett andra halvt. Alla svenskars första glas blev bara lite påfyllda.
2. I tåget/ormen som började på dansgolvet fanns inte en enda finne, förutom mamma som blivit uppbjuden av en svensk.

Mellan förrätten och huvudrätten visades en liten musikal som gjorts av fyra svenska psykoanalytiker. Jag förstod inte så mycket, men det var roligt att se den härligt amatörmässiga föreställningen där ingen kunde sjunga riktigt rent. Mycket insideskämt som jag kanske inte riktigt förstod, men det var roligt att skratta åt vad de andra skrattade åt. "Vill du att jag skall mata dig med tolkningar?" och "Patienten: Är det dig du vill att vi skall tala om" och alla gapskrattade.

Jag tycker att det kräver lite mod och gott självförtroende för att man skall gå upp på dansgolvet med sin pappa (som inte kan dansa över huvudtaget) och dansa till Waterloo.

Tittade imorse på Friends-delen The one where Paul is the man. Helt SJUKT bra! Har hela morgonen gått omkring och sjungit "I'm just a love machine HUGUAHHHHHH". Och så blir man så glad då det i slutet av avsnittet kommer fram att Chandler skall fria till Monica. Uj, jag blev alldeles gråtfärdig, det är så fint.

Nu måste jag packa. Sen åker vi om ett par timmar.

Mina föräldrar är underbara ibland. I morse ringer pappa och frågar om jag vill följa med på kongressen-tar-slut-middag. Det kommer att bli sittande och le och inte säga så mycket, men det är ju så mycket bättre än att sitta i lägenheten och känna sig övergiven.

Det är nästan pinsamt hur arg/irriterad/rasande/olycklig jag var igår på eftermiddagen innan teatern. Jag hade inte ätit och det blev jättebråttom och vi hade bara lite under en timme på oss att hitta ett ställe att äta på, beställa och äta. Till råga på allt började min bror bråka (eller ja...) och kunde då alltså absolut inte komma med på teater. Blev jättearg (hungrig) eftersom vi valt pjäs utgående från honom  och jag hellre skulle ha gått på Dramatens fyra-timmarlånga pjäs. Det är ju liksom inte hans fel och det är inte så att han skulle kunna göra något åt saken och inget blir ju bättre av att man blir arg på honom pga det, men herregud GET OVER IT!

Nå, gråtfärdig och rabiat (hungrig) följde jag stumt efter mamma som vimsade runt och inte ville gå till McDonald's, eftersom det då skulle ha varit min sista kväll i Stockholm med familjen (vilket det ju sen inte blev). Allt ordnade sig tillslut och mitt humör svängde omedelbart om då jag fått en tallrik framför mig.

Stadsteatern är en blandning av Operan och Viirus. En stor scen, men inte sådär utsmyckat som på Svenskis. Pjäsen Hedwig and the Angry Inch, var en historia om kärlek och transsexualitet. Bra i sin genre, men kanske inte helt min typs pjäs. Jag gillar mycket rekvisita och en klar disposition (inledning, upptrappning, höjdpunkt... ni har lärt er i moddan).

Höjdpunkten i föreställningen var ett musiknummer där en massa godisbjörnar (typ karkkinallen) i människostorlek dansade omkring på scen och hade megaorgier med varandra, metallstänger och publiken.

Kom ofta att tänka på vårt Madonna-spektakel på skolans 125-jubileum. Började sakna det lite.

Favoritreplik: "När mor var klar började hon snarka, och jag började tänka och gick och stoppade huvudet i ugnen."

Urstolt då mycket gick ut på Gästabudets historia om hur kärleken kom till (läs det!) och jag genast kände igen det. Har aldrig tänkt på att samma historia egentligen också finns i bibeln, om hur Eva skiljs åt från Adam (som då före det varit både man och kvinna) och hur mänskligheten efter det alltid har velat hitta sin andra hälft. Pinsam fråga: Hur mycket före kom Platons skrifter än den kristna skapelseberättelsen?

Efter föreställningen (som alltså bara pappa och jag såg) såg vi fyrverkerierna vid stranden. Har aldrig sett så fina och stora fyrverkerier i hela mitt liv.

Idag har mamma och jag varit på de Rosendalska trädgårdarna. Stora ekologiska odlingar på Djurgården. Härligt. Otroligt god morotskaka.

Nu regnar det. Vilken tur att mina stövlar matchar med den lånade grå klänningen.

Imorgon åker vi hem.

Av mig blir det eftistant. Kan läsa (hah) eller sova sent och sedan härja med barn alla eftermiddagar. Perfekt. Men uj vad jag hatar att tacka nej till andra jobb. Om någon är intresserad av utmanande, bra arbete så kontakta Drumsö och Cygneus!

Klockan är över två och jag sitter fortfarande i pyamas. Helt tydligt lite av men mellandag. Systern åkte, mamma är på fika (haha) och pappa jobbar. Min bror lyssnar på Pelppo och spelar GameBoy. Jag har suttit och tittat på Friends hela morgonen (i brist på Supernanny). Och ätit morgonmålsbulla. Och tvingat min bror att bli min kakkekompis (för jag måste ju ha någon som vikarierar min orginala underbara). Ute regnar det. Borde gå ut i stövlar och piggna till.

Ord man borde använta oftare:
Plota (exempel: plota i vattenpölar)
Strutta (exempel: strutta ute på gatorna i gummistövlar)

Ikväll blir det föreställning på Stockholms stadsteater. Har lite för höga förväntningar för mitt eget bästa.

Oj vad överraskad och glad jag blev då inboxen innehöll ett oroligt meddelande som reaktion på min Facebookstatus.

Hade en sexdröm inatt. Nu kan jag inte sluta tänka på honom. Ojoj.

Det blev kinamat på En gul & en ful. Bra restaurang, men kinesiskt är kanske inte riktigt min favorit.

Jag har en ny religion. Min gud är Supernnanny. Allt jag strävar efter har hon.