hon som

Det är en fantastisk känsla att kunna svara "helt underbar" på frågan "nå, var det en bra resa?" och kunna vara 100 % uppriktig. För jag kommer att minnas den här resan som en så när som på perfekt resa.

Slutet av resan blev lite jobbig. Man hade inte alls någon lust att åka för man hade inte alls den där känslan att "det här var en bra resa, men nu blir det skönt att komma hem igen", utan man kände bara att "vi skulle ha behövat ännu ett par dagar, för att se t.ex. Mount Blanc och så. Vi var liksom inte alls färdiga med stället. För världens sötaste värdinna var ju vår vistelse över då vi stängde dörren bakom oss, men vår semester fortsatte ännu några timmar.

Men tunga kappsäckar (min inte lika tung som min resekumpans, hon bar ju på liva av vår värdinnas grejer också) gick vi med tunga steg mot tramen. Tramen blev full och bussresan var lite för lång. Vi satt ganska tysta hela resan, för vi var båda ganska bittra och trötta.

På flygfältet panikshoppade vi lite choko och sprit för att få slut på de sista frangen, och så höll jag på att bli fast i security-checken då jag hade en julklapp i handbagaget som inte var satt i en plastpåse och vars innehåll var mer än 100 ml, men tanten var "reilu" och lät det gå. Annars skulle jag nog ha blivit väldigt ledsen.

I flyget satt vi med Husis och blev nöjda då vi fått lite mat och rödvin och kunde sedan se slut filmen på iPoden. Vi träffade också Marc som satte framför oss och som sov genom hela resan. Vi satt och hade svårt för att hålla oss från att peta på hans hår som stack fram bakom hans stol. Vi bestämde att han fick heta Marc och att han INTE var påväg till Finland för att hälsa på sin flickvän, för han var lite för söt för att vi skulle låta honom ha en sådan.

Ju närmare Finland vi kom, destu bittrare blev vi. Då vi landade tryckde det helt otroligt i mina öron och jag hade ganska ont. Vi fick veta att det regnade och blåste i Håfors, och slutet av resan var väldigt guppig.

Att stiga ur planet och stiga på bussen mot terminalen i kylan och regnet och blåsten fick bägaren att rinna över för oss båda och vi bara skrek av frustration. Att stå på plattform 21 och vänta på bussen i kylan och regnet och blåsten var verkligen inte ett bra slut på vår annars så fina resa. Det går inte att beskriva bättre än att vi var så jävla satans skitbittra och bara svor turvis. Alldeles stumma satt vi i bussen och alldeles stum gick jag hem den sista biten. Att gå på min hemgata var det värsta, allt var för fucking bekant och vanligt.

På morgonen sov jag lite längre än vanligt, åt sedan samma gamla vanliga rågbröd och kokade kaffe. Tittade på TV. Alla mina grejer i kappsäcken doftade Genève och på radion kom samma låtar som vi klagat på tillsammans.

Då jag kom till jobbet blev jag lite bättre till mods då jag omedelbums fick en massa kramar och möttes av godmodig övrig personal. Som mellanmål fick vi vispgröt (hajoo med vispgrötströjan) och dagen gick ganska så bra. Efter jobbet cyklade jag iväg på Främlingarintervju och blev sminkad och allt var överstökat ganska snabbt. Men uh så jobbigt det kan vara att prata framför kameran. Innan kameran gick på pratade vi ganska obehindrat, men genast då det gällde blev jag pangröd i ansiktet och kunde inte prata, varken naturligt eller bra. Blä.

Genast då jag kom hem slog bitterheten över mig igen och har varit supersur sedan dess. Hade inte alls någon lust att berätta om min resa vid matbordet, ville bara säga "den var jättebra, och det här är skit". Men med maten blev det  pikulite bättre och har köpt julchoko nu som kanske hjälper en smula.

En semester var precis vad jag behövde, men det skall nog kanske inte behöva vara såhär skitjobbigt att komma hem. Vi började resan på flygfältet i Genève att planera Kasper-teamets nästa resa nästa höst, för tidigare har ingen av oss råd. Reading, baby! hösten 2009!