hon som

Jag hade den mest lyckade kvällen på länge på lördag. Vi blev fem som såg Wall-e och det blev lite bråttom där före, men då vi väl satt oss i salongen och det före den riktiga filmen visades en underbar tokrolig animerad kortfilm så var det bara något inom mig som skrek Yes! och jag satte mig tillbaka och njöt.

Filmen var söt. Och bra. En robot programmerad för att städa upp på jorden efter att mänskligheten skräpat ner hela skiten jobbar på i sin ensamhet. Han samlar på sig saker som är hela, typ handvispar och glödlampor. Varje kväll tittar han på en film med dansande människor där scenen slutar med ett par som tar varann i handen. En dag kommer det en annan robot till jorden med uppdraget att hitta levande växter. Wall-e blir dödskär och kärleken för honom upp i rymden där mänsklighetens bas finns. Det har gått 700 år sedan de lämnade jorden och en växt är ett tecken på att jorden åter är beboelig och att alla kan återvända. Robotarna ombord på rymsfarkosten är dock inte redo att ta emot nya order och återvända.

Filmens budskap "förstör inte vår jord och njut av små saker som eld och  växter" är lite väl tydligt, likaså motivet "människor blir lata och feta om de får möjlighet till det och då går man miste om så mycket upplevelser".  Wall-es och EVAs förhållande var också ett typiskt  barnfilms problemförhållande där tyngpunkterna inte ligger rätt, och jag blev rätt så irriterad på båda två, Wall-e som efterhängsen nössö och EVA som uppdragsinriktad och plikttrogen. Men jag tyckte om det att filmen till största delen saknade repliker. Och den briljanta pyttelilla städroboten M-O.

Filmens nyckelreplik:
Farkostens kapten till huvuddatorn: I don't just want to survive. I need to live.
Skillnaden mellan robot och människa.

(Läste Pappers recension av Happy-Go-Lucky. Såhär står det: "... är Hawkins övertygande som den ständigt lyckliga Poppy. Hon spelar bra men det blir tyvärr rätt tjatigt i ett alltför tidigt skede av filmen då det inte framkommer några som helst nya sidor av rollen." Jag tycker att det var det som var pointen med rollen. Att hon faktiskt helt igenom är den där bekymmerslösa, glada. Utan men. I en scen står en bekymrad Poppy och tittar ut på skolgården och två bråkande pojkar. Det är tillräkligt för att förstå att kvinnan har djup.)

Efter filmen gick vi och åt på ett typiskt biffställe. Hade stora svårigheter att få ner den lilla haloumisalladen efter allt biogodis, men njöt av sällskapet och stördes inte så mycket av det vanliga armépratet. Så vidare till ,för mig aldrig förr besökta, Hilpeä Hauki i Sörnäs och där fick vi gott öl och cider. Hur mysigt låter det inte då man säger att sju vänner sitter i lädersoffor och dricker kvalitetsöl och spelar Afrikas stjärna?!? Just så mysigt var det. Var ganska trött, men föreslog ändå att de som ville skulle ta sig till mig på ett glas rödvin. Vi blev fyra och det var hur härligt som helst i skenet av stearinljus. De sov över alla tre. Måste säga att jag alltid tycker att det är lika underbart att somna med sällskap. Trots att sömnkvaliteten ofta lider.

Godmorgonkaffet var inte alls fel och han som gett upp mitt i natten och bytt till madrass vann duellen från lördagens Husis. Till slut bar det av till Grankulla via Tölö och Böle. Barnvaktning av en för tillfället föräldralös flicka som var på varierande humör.

Hem och titta på Idols med familjen.

Så lyklig över igår. Tack för det.