...har upplevt RUK:s kursfest
HALLA 233
För kallt var det, ca -15 grader hela tiden, ett riktigt winter wonderland, med snöflingor sakta neddalande från himmelen.
Tio över sex på morgonen står en svensk flicka, lika ovetande som vad som är påväg att hända som jag, utanför min dörr och vi går, trötta och frusna till bussen som skall ta oss österut. Två timmar senare, framme i Fredrikshamn, äter alla flickor daamiannen på MuKe - kaffe underbart, äntligen. Bussen tar oss sen till Manegen där vi alla 300-400 avecer springer omkring som yra höns för att hitta sin kavaljers förkortning. Man märker hur milikillarna som skall hålla ordningen blir ytterst irriterade av yran.
Då svenska flickan och jag står vid skylten TAS PTRI kommer Hon som var Lucia-kandidat medan hon gick i milin och frågar om vi talar svenska och det kommer fram att hon är min pojkes Kamrat nr 2 (som jag har träffat):s dam, medan svenska flickan då är min pojkes Kamrat nr 1 (som jag träffade samtidigt):s. Jag blir mer och mer förväntansfull för nu står vi alla här, semiordnade och har ingen aning om vad som skall hända, men snartsnartsnart får vi se dem.
Trummor. Marsch. Oh, vilken stämning då flera hundra grönklädda pojkar och flickor kommer marscherandes, alla i precis takt. Hon som gått milin kunde stå och förklara en massa medan de höll på och tittade åt olika håll och varför. Man kunde omöjligtvis hitta din egna officerselev bland mängden, alla grönklädda och skalliga. Festligt.
Klara, färdiga, GÅ!
400 officerselever kommer rusande mot oss med en ros i munnen. Den spontana reaktionen är att skrika, hjälp de kommer på en. Gröna män överallt, men som ett under står där plötsligt ens egna grönis och räcker över en djupfryst ros.
Det var ruusurynnäkkön det, och det var bara början på resten av ett underbart veckoslut. Efter att vi alla tre flickor hittat våra män, gick vi tillbaka till bussarna med våra väskor, som sedan tog oss till hotellet, vårt hotell i Villmanstrand, en och en halv timme från kasernen.
I bussen påväg till hotellet får vi veta att det bara är tio av de kanske trettio eleverna i bussen vars rum redan är klart, och att de andra måste vänta på sitt rum, i värsta fall fram till klockan två (och vår buss tillbaka till Fradrikshamn går då 14.15). Flickorna får byta om i ett reserverat kabinett. Vi fick inget rum, men som tur var får Kompis nr 1 + flickvän det, så jag får duscha där, och vi flickor byter om till balklänning tillsammans och fixar oss där, medan min stackars kavaljer sitter i en timme i receptionen och väntar på att vårt rum skall bli klart. Vi får vårt rum sist av alla, nykeln till rummet får vi i bussen.
Sedan blev det festmiddag och vi hittar Tuliasemapatteris fjärde finlandsvenska (österbottniska) par, Lestadian 1 + fästmö. Alldeles god mat och trevligt sällskap. Det sista och femte finlandsvenska paret paret, Lestadian 2 + flickvän, sluter sig till oss och vi får busstransport de 400 metrarna till Manegen.
Röd matta till dörren, sedan festtal och lite musik i festsalen, avecerna i famnen, annars skulle vi inte ha rymts.
Efteråt blev det öl och dans, fick dansa två valser med min kavaljer.
Vi försöker samla ihop oss tio igen för att fotografera oss alla tillsammans, och så småningom har vi fått endel foton, bakom ett skynke där vi egentligen inte får vara.
Fram och tillbaka om hur vi skall göra och vart vi skall gå, men vi finner oss till slut i Tältet där det spelas musik och är spännande belysning. Det visar sig vara det bästa beslutet dittills, och vi dricker lite mera öl och tar massvis av foton och träffar bekanta (eller ja, pojkarna träffar såklart bekanta hela tiden, men vi flickor också).
Hela vi-äter-middag-och-går-på-bal-grejen tog ca åtta timmar, så då spexer börjar klockan 23.00 är fötterna väldigt sjuka och ett par tomma timmar har gått åt till att ungefär gå omkring, gå på wessan ett antal gånger och stå och snacka. Spexet var ett spektakel, RUK-Brother, av vilken man som avec inte förstod mycket, men det var en fin upplevelse att se alla pojkar i publiken (och vår inside-flicka) skrika och ha sig.
Innan bussarna gick tillbaka till hotellet fick vi se ett fantastiskt fyrverkeri, med snön fortfarande sakta dalande, och med en frusen vän hållandes om en.
Alla sov påväg till hotellet från festen, och några jatkon blev det inte av att gå på, så trött var man. Då vi klockan två kom till rummet och man bara ville ta av sig klänningen och sminket, märker vi att vår nyckel inte fungerar. Vi står och försöker en stund, tills dörren öppnas innifrån av en medelålders hårig, nästan naken, sur gubbe som står och tittar på oss en kort stund innan han stänger dörren igen utan att säga ett ord. Så det blev bara att gå ner till respan igen, där det kom fram att de bytt vårt rum utan att meddela oss.
Slutet gott, allting gott, vi fick ett bra rum och somnade gott (fast under lite snarkningar).
Idag har vi fått se pojkarnas stugor (rum) och, till hans fasa, flera obäddade sängar. Vi åt på ett väldigt skumt ställe med bara en stackars arbetare som plötsligt fick en beställning på tio hamburgare. Bugena var goda då de till sist dök upp och sällskapet var fortfarande mer än trevligt.
Vi satt en stund på Sode (inte Soden, fick jag lära mig) och drack kaffe och åt munk och tillbringade vår sista timme tillsammans.
Klockan fem bar det av hem igen.
---
Det har varit ett så underbart veckoslut. Detta till 100 % tack vare de trevliga människorna, särskilt vi sex, de tre vännerna och vi flickor. Jag trivdes så bra med dem alla. Det blev som väntat mycket milisnack, särskilt då en av oss flickor kunde delta, men egentligen var det ganska trelvigt att lyssna på det, bara man fick fråga lite emellanåt och de inte tyckte man var dum för det, bara var glada för att man var intresserad.
Är lycklig över att jag fick träffa Hon som gått armén, för gud vad jag respekterar de flickor som gör sådant. Hon skall bli polis och FN-soldat och kommer att bli världens bästa på det. Öppen, trevlig, hurtig och glad.
Jag blev verkligen behandlad som en prinsessa under de här två dagarna, och för en gångs skulle lät jag det vara så och njöt riktigt av det. Det kanske bästa under veckoslutet, förutom ruusurynnäkkön, var kanske de där bussresorna mellan kasern och hotell, då man kunde ligga och vila/sova med kinden mot en axel och prata eller bara ligga tyst och titta ut.
Hela veckoslutet känns ganska overkligt såhär efteråt. Som om allt det där skulle ha hänt i en helt annan värld, en milivärld, en värld som man aldrig kan återvända till på samma sätt, men som man alltid kommer att minnas. Jag har skrattat till spontana rap-beatbox-sessioner, fått nya vänner och lärt mig nya ord och milislang (samt glömt en massa ord som jag fått upprepat för mig tusen gånger).
Det var ett magiskt veckoslut. För magiskt för att kunna återges med ord.
För kallt var det, ca -15 grader hela tiden, ett riktigt winter wonderland, med snöflingor sakta neddalande från himmelen.
Tio över sex på morgonen står en svensk flicka, lika ovetande som vad som är påväg att hända som jag, utanför min dörr och vi går, trötta och frusna till bussen som skall ta oss österut. Två timmar senare, framme i Fredrikshamn, äter alla flickor daamiannen på MuKe - kaffe underbart, äntligen. Bussen tar oss sen till Manegen där vi alla 300-400 avecer springer omkring som yra höns för att hitta sin kavaljers förkortning. Man märker hur milikillarna som skall hålla ordningen blir ytterst irriterade av yran.
Då svenska flickan och jag står vid skylten TAS PTRI kommer Hon som var Lucia-kandidat medan hon gick i milin och frågar om vi talar svenska och det kommer fram att hon är min pojkes Kamrat nr 2 (som jag har träffat):s dam, medan svenska flickan då är min pojkes Kamrat nr 1 (som jag träffade samtidigt):s. Jag blir mer och mer förväntansfull för nu står vi alla här, semiordnade och har ingen aning om vad som skall hända, men snartsnartsnart får vi se dem.
Trummor. Marsch. Oh, vilken stämning då flera hundra grönklädda pojkar och flickor kommer marscherandes, alla i precis takt. Hon som gått milin kunde stå och förklara en massa medan de höll på och tittade åt olika håll och varför. Man kunde omöjligtvis hitta din egna officerselev bland mängden, alla grönklädda och skalliga. Festligt.
Klara, färdiga, GÅ!
400 officerselever kommer rusande mot oss med en ros i munnen. Den spontana reaktionen är att skrika, hjälp de kommer på en. Gröna män överallt, men som ett under står där plötsligt ens egna grönis och räcker över en djupfryst ros.
Det var ruusurynnäkkön det, och det var bara början på resten av ett underbart veckoslut. Efter att vi alla tre flickor hittat våra män, gick vi tillbaka till bussarna med våra väskor, som sedan tog oss till hotellet, vårt hotell i Villmanstrand, en och en halv timme från kasernen.
I bussen påväg till hotellet får vi veta att det bara är tio av de kanske trettio eleverna i bussen vars rum redan är klart, och att de andra måste vänta på sitt rum, i värsta fall fram till klockan två (och vår buss tillbaka till Fradrikshamn går då 14.15). Flickorna får byta om i ett reserverat kabinett. Vi fick inget rum, men som tur var får Kompis nr 1 + flickvän det, så jag får duscha där, och vi flickor byter om till balklänning tillsammans och fixar oss där, medan min stackars kavaljer sitter i en timme i receptionen och väntar på att vårt rum skall bli klart. Vi får vårt rum sist av alla, nykeln till rummet får vi i bussen.
Sedan blev det festmiddag och vi hittar Tuliasemapatteris fjärde finlandsvenska (österbottniska) par, Lestadian 1 + fästmö. Alldeles god mat och trevligt sällskap. Det sista och femte finlandsvenska paret paret, Lestadian 2 + flickvän, sluter sig till oss och vi får busstransport de 400 metrarna till Manegen.
Röd matta till dörren, sedan festtal och lite musik i festsalen, avecerna i famnen, annars skulle vi inte ha rymts.
Efteråt blev det öl och dans, fick dansa två valser med min kavaljer.
Vi försöker samla ihop oss tio igen för att fotografera oss alla tillsammans, och så småningom har vi fått endel foton, bakom ett skynke där vi egentligen inte får vara.
Fram och tillbaka om hur vi skall göra och vart vi skall gå, men vi finner oss till slut i Tältet där det spelas musik och är spännande belysning. Det visar sig vara det bästa beslutet dittills, och vi dricker lite mera öl och tar massvis av foton och träffar bekanta (eller ja, pojkarna träffar såklart bekanta hela tiden, men vi flickor också).
Hela vi-äter-middag-och-går-på-bal-grejen tog ca åtta timmar, så då spexer börjar klockan 23.00 är fötterna väldigt sjuka och ett par tomma timmar har gått åt till att ungefär gå omkring, gå på wessan ett antal gånger och stå och snacka. Spexet var ett spektakel, RUK-Brother, av vilken man som avec inte förstod mycket, men det var en fin upplevelse att se alla pojkar i publiken (och vår inside-flicka) skrika och ha sig.
Innan bussarna gick tillbaka till hotellet fick vi se ett fantastiskt fyrverkeri, med snön fortfarande sakta dalande, och med en frusen vän hållandes om en.
Alla sov påväg till hotellet från festen, och några jatkon blev det inte av att gå på, så trött var man. Då vi klockan två kom till rummet och man bara ville ta av sig klänningen och sminket, märker vi att vår nyckel inte fungerar. Vi står och försöker en stund, tills dörren öppnas innifrån av en medelålders hårig, nästan naken, sur gubbe som står och tittar på oss en kort stund innan han stänger dörren igen utan att säga ett ord. Så det blev bara att gå ner till respan igen, där det kom fram att de bytt vårt rum utan att meddela oss.
Slutet gott, allting gott, vi fick ett bra rum och somnade gott (fast under lite snarkningar).
Idag har vi fått se pojkarnas stugor (rum) och, till hans fasa, flera obäddade sängar. Vi åt på ett väldigt skumt ställe med bara en stackars arbetare som plötsligt fick en beställning på tio hamburgare. Bugena var goda då de till sist dök upp och sällskapet var fortfarande mer än trevligt.
Vi satt en stund på Sode (inte Soden, fick jag lära mig) och drack kaffe och åt munk och tillbringade vår sista timme tillsammans.
Klockan fem bar det av hem igen.
---
Det har varit ett så underbart veckoslut. Detta till 100 % tack vare de trevliga människorna, särskilt vi sex, de tre vännerna och vi flickor. Jag trivdes så bra med dem alla. Det blev som väntat mycket milisnack, särskilt då en av oss flickor kunde delta, men egentligen var det ganska trelvigt att lyssna på det, bara man fick fråga lite emellanåt och de inte tyckte man var dum för det, bara var glada för att man var intresserad.
Är lycklig över att jag fick träffa Hon som gått armén, för gud vad jag respekterar de flickor som gör sådant. Hon skall bli polis och FN-soldat och kommer att bli världens bästa på det. Öppen, trevlig, hurtig och glad.
Jag blev verkligen behandlad som en prinsessa under de här två dagarna, och för en gångs skulle lät jag det vara så och njöt riktigt av det. Det kanske bästa under veckoslutet, förutom ruusurynnäkkön, var kanske de där bussresorna mellan kasern och hotell, då man kunde ligga och vila/sova med kinden mot en axel och prata eller bara ligga tyst och titta ut.
Hela veckoslutet känns ganska overkligt såhär efteråt. Som om allt det där skulle ha hänt i en helt annan värld, en milivärld, en värld som man aldrig kan återvända till på samma sätt, men som man alltid kommer att minnas. Jag har skrattat till spontana rap-beatbox-sessioner, fått nya vänner och lärt mig nya ord och milislang (samt glömt en massa ord som jag fått upprepat för mig tusen gånger).
Det var ett magiskt veckoslut. För magiskt för att kunna återges med ord.
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Det låter ju nästan som att uppleva gammeldans pånytt, men mycket bättre. :)
Postat av: ainan
Min gammeldans va inte speciellt magisk, men klänningen va densamma.
Trackback
