hon som

Snabba intryck från gårdagens muminpjäs:

Pjäsen, Kungen i Mumindalen handlar alltså om att Kungen förbjuder mumintrollen att ha på sig sina näsor, eftersom de är annorlunda från alla andra på det sättet. De är en minoritet. Muminfamiljen måste civiliseras och det är kungens uppgift att uppfostra dem och se till att de blir goda undersåtar. Kungens rådgivare Karlsson är den som driver på det hela. Muminfamiljen gör allt på sitt egna bekymmerslösa sätt (förutom Misan) och tillslut kommer kungen på andra tankar och sparkar Karlsson.

Att gå på premiär är ungefär som att gå på stort släktkalas. Man vet precis vem de flesta är men man känner dem inte personligen, förutom ett par. Man går omkring med sin mamma som hälsar på en och annan och småpratar, medan man själv mest är representativ. Igår fick man syn på Alexander Stubb (och hans kamerateam), politiker av alla de slag, Peter Nyman, vänninors mammor och bröder, skådespelare och regissörer, teaterchefen, Sofia Jansson, en gammal klasskamrat och ett eftisbarn. Alla är lite sådär inside och teaterchefens son gick sådär bara fram till orkestern och småpratade sådär coolt med dem.

Och pjäsen var väl sympatisk. Ganska vimsig med många helt osammanhängande scener som inte riktigt hade med något annat att göra. Ganska bra skådespelararbete, och en väldigt otacksam Ynk-roll. Det var lätt att tycka om Lilla My. Muminmamman var inte alls sig själv i en vi-gör-en-troll-dryck-åt-kungen-scen, men en (visserligen bra) sång som var nyskriven och inte särskilt mumin-ig.

Stort plus för de maffiga specialeffekterna (fast explosionerna skulle man ha kunna levat utan), jag förstås fortfarande inte hur vissa saker kunde utföras utan trådar och vajrar.

Vilken var historiens sensmoral, vad lärde vi oss av detta..? Att minoritet och majoritet kan enas i form av teater? Att en minoritet kan vara acceptabel, bara man lärt känna den?

Vilken är idén med att dummisen alltid är kungens rådgivare, inte kungen själv..? Är det för att barnen skall lära sig att det inte är kungen som är dum, att en person som har makten inte kan vara ansvarig för allt dåligt som sker? Eller för att kungen ofta har en större roll och man skall kunna relatera till den karaktären och inte behöva ogilla honom/henne?

Men det är en barnpjäs och det är väl barnen som skall få välja om den är dålig eller bra. Så fort publiken slutat klappa skrek pojken som satt bredvid mig till sin kusin: "Den va rolig Alva, och lång!". Men jag tror att den godkändes av de flesta barn.