hon som

Först lite om själva Glöggrundan:

Roadtrip till Åbo. Bilen fylld av vänner, Radio Pleppo, vägbeskrivningar via telefon, höga förväntningar. Skjutsande omkring då vi väl kommit fram, rask promenad till Sitzstället.

Nyländska Nationens julsizs. Fri bordsplacering, så folk satt och pratade med dem de kände och inte så mycket med andra. Min Bordsherre satt och var lite nihkee, vilket var synd då jag ju ville att han skulle ha roligt, och i något skede under en av pauserna (alltså ursäkta vadå?) funderade vi i wessakön (då vi inte talade om vem som skulle vinna BB) hur vi skulle ta oss igenom hela långa kvällen.

På ett eller annat sätt gick det ju ändå, halva drinkkupongen blev såld, vi dök ner under bordet, fick julklappar (jag bytte bort min lilla lilla julkopp mot en karkkipåse och två tikkaren, vissa var nog SÅ nöjda med sina prinsesskalendrar och andra konstigt nog ännu mer nöjda över sin CD med Slovenska folksånger) och så lite dans på slutet.

Sitzen slut och vi stod och prata med en av Hans milikompisar på gården. Fiilisen växte lite då vi sedan gick mot Glöggrundegatan.

Om glöggspektaklet har jag kanske inte så mycket att säga. Ett jätteroligt koncept med massor av mänskor som träffas i halare (bittert utan) och dricker glögg ur egen mugg. Jag blev så förvånad över att där var så jättemycket finlandsvenskt folk, men att jag ändå inte kände mer än jag gjorde. Förutom de jag kommit med träffade jag kanske fem andra bekanta. Glöggen var lite föredisk då man ju ville dricka upp den fort så den inte skulle kallna, så två muggar fick räcka för mig och sedan kändes det som om jag fått dagens sockerranson. Allmänt yr och omkringhoppande. Kanske lite som väntat slutade kvällen med ett besök till grillkiosk (risgrynsgröten från sitzen mättade inte så länge) och uppletande av de som fallit bort på vägen. Övernattning hos en av de generösa Åbovärdarna, bara det tredje paret tog sig längre in i studentbyn på tumanhand.

Min uppgift under natten var att se till att snarkningarna inte skulle väcka någon så jag låg lite på helspänn hela natten och funderade på om man skulle buffa eller inte.

På morgonen umgicks vi, pojkarna på sitt sätt i pyamas (eller utan) spelandes Rock Band, och vi flickor legandes i sovrummet funderandes på vad som hänt kvällen innan och allmänt om viktiga saker med choko i munnen.

---

Och lite om vad som hände sen:

Start mot Helsingfors. Vi blev bara två i bilen, Flickorna åkte med en och De som hade stuff att göra i stan med en annan. Såg fram emot en lugn resa tillbaka mot civilisationen.

Sen. Ca 20 km utanför Åbo. Då började radion trilskas. Som om den inte skulle få ström tillräckligt jämnt. Varningslamporna gick på. "Nå motorn verkar ju ändå gå". Nähä, det gör den visst inte. Motorn stannade och vi fick helt enkelt stanna vid vägen.

Otrolig tur i oturen #1, tre filer och ett ställe där det gick att ha bilen lite ur vägen. Tur i oturen #2. Han i den andra bilen ringer och frågar om det var oss han just körde förbi. De vänder om trots sin tidtabell och kommer och hjälper till. Tur i oturen #3. Vi befann oss ca 1,5 km från en bensinstation dit vi tillslut kunde bogsera bilen. Resten åkte sedan iväg då de gjort allt de kunnat och jag gick sedan för att äta lite, eftersom jag insåg att jag hemskt snabbt skulle bli en otrevlig människa ifall jag inte fick lite mat i mig. Tur i oturen #4. Det fanns en busstation alldeles intill bensinstationen så vi kunde ta bussen hem efter några timmar. Vi hade såklart ingen cash, men den hyggliga busschauffören lät oss åka med och så betalade vi i Kampen sen (Påminnelse: börja ha en nöd-tjusika i plånboken!).

Så. Saker man alltid skall ha med i bilen, oberoende:

• Triangel
• Akkukablar
• Bogseringsrep

Och naturligtvis bilens instruktionsbok. Dessutom hjälper det ifall man har en pojkvän som kan sin sak. Den här gången kunde han inte göra något, men det att han kunde klara situationen så lugnt och sedan bara ta fram arbetshandskarna och öppna motorhuven och faktiskt veta vad han gjorde gjorde att jag kunde känna mig jättetrygg och tycka att det hela egentligen var ganska spännande. Om det är någon man skall stanna på motorvägen med så är det han. Och så hjälper det om man har goda vänner som är helt fantastiska.

Slutet gott allting gott.

"Jag lever, alltså älskar jag dig."