hon som

En lördag full med spännande program. Steg ganska tidigt upp (trots att jag kommit sent hem från festen på Lövö) för att hinna med shoppingrundan med mamma. Vi började på Högbergsgatan (jo, här skulle det snobbas) och i den butik jag hade stått utanför så många gånger med beundran i blick och tungan hängandes ur munnen. Vi hittade genast flera alternativ (både lite bättre och lite sämre) och jag förälskade mig i två olika klänningar, en ljusturkosmintgrön och en svart- och vitprickig. Båda satt riktigt bra och de var båda sådär Aina-söta. Beslutsångest. Det slutade i att jag själv köpte den svart- och vitprickiga och pappa betalade för den andra (som kommer att vara den som jag skall dimiteras i). Mammas kommentar var: skit i körkortet Aina, du har jobbat så hårt att nu är du värd en klänning. Hög att shoppingknark köpte vi också en vårrock och ett par skor. Vi var jätte-effektiva och hann också med en cappuccino före klockan ett. Jag älskar mina klänningar. Jag kommer att vara sötast på dimissionen. Hajo me de!

Det blev småbråttom med att hinna till nästa programpunkt, till Sykken, där det var Thorax spex (London, eller Spex and the city). Skumpakorkarna flög upp på scen och det var omstart och buande och hurrande. Jag satt hela tiden och tänkte att sen när ja kommer in så ska jag Så vara med. Finurligt manus. Kvällens skämt: Det var roligt så länge det varade, sa bakterien.

Snabbt snabbt sprang vi iväg lite tidigare för att hinna till Kulturhuset och Jonas Gardell. Inte har man någonsin sett en sådan show förut inte. Han började alldeles genialiskt genom att dela ut regnrockar åt dem som satt på första raden och förklarade för oss att ifall vi inte är en bra publik så har han ett par hinkar fyllda med vatten som han kommer att slänga över oss. Och det gjorde han ju också förstås till publikens förtjusning. Det blev en salig blandning av snusk, allvar, sång och mjölktettror. Kvällen slutade med att vi alla sjöng Aldrig skall jag sluta älska dig... Så har man sett honom också. Inte så illa!

Ut i stormen iväg mot Mejlans och efterfest. Eftersom vi kom så sent så hade festen redan börjat för länge sedan och vi kände oss kanske lite utomstående. Vi hade inte tagit del av snapsen som de andra preppisarna, så det var nu alldeles okej, men kanske inte riktigt vad man hade väntat sig. Ett par preppisar var i riktigt uselt skick och man var nog glad att man inte var en av dem. Många av toracalerna var riktigt jättesnygga (och trevliga), men jävlar de hade ju alla flickvänner. Sablar också.

Hade kollat busstidtabellerna fel, så jag var tvungen att gå hem i regnet mitt i natten. Jag hade kommit till Mannerheimvägen, typ Operan, när mamma textade och sa att ta en taxi. Stackarn måste vakna och komma ner för att betala för den. Inte så bra skött av mig. Skäms lite.

Gardell frågade om han får vara en tillfällig gäst i våra liv. Honom bjuder man gärna på middag igen! Djupa tankar, men låter lite sorgligt. Skulle hellre vilja tala om delar av ens liv. En gäst är någon som kommer och går (vilke ju är fallet med flera människor man träffar), men det finns ju så mycket mer än bara gäster också. Sådana som inte bara går hem till natten.

Gjorde något idag jag borde ha gjort för länge sedan: Jag bytte lakan i min säng. Snart kommer han som skall skriva årsberättelsetillbakablick med. Hoppas innerligt att vi får något gjort, och att det blir bra.