hon som

En berättelse om en penkkisdag:

Det finns två dagar i mitt liv som jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av att börja dagen med ett glas riktig Champange. En av de två dagarna var igår. Dagen då jag i princip slutade skolan. (Den andra kommer då jag börjar mitt liv som pensionär).

Att möta sina vänner i närheten av skolan och skåla i bubbligt är det bästa jag gjort på länge. Att fortsätta dagen med ABI-spex som hyllades av lärare och springa omkring i skolan i halare är ännu bättre. Att sedan få stå på ett lastbildsflak med sina allra bästa vänner och göra småbarn glada med våra karkkin gjorde att jag nästan sprack av lycka. Lyckan är att stå på rekkaflaket och skrika och vinka och se glada människor vinka tillbaka! Jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt att stå där uppe, men tji vad jag hade fel. Glatt överraskad! (Bild i Husis! Nöjd!) Stort tack till mamma som kom och tittade på mej.

Kryssningen började med en tupplur i hytten med flickorna. Sedan mat i buffén. Sjögången var så stor på vägen dit att jag inte fick ner särskilt mycket mat, för att inte tala om alkohol. Stannade sedan på absolutistlinjen resten av natten också, vilket min lever och plånbok tyckte om. Det var inget jag hade planerat men det blev bara så.

Har inget tidsbegrepp över huvudtaget då det gäller båtprogrammet. Elastinens keikka var helt otrolig men dansgolvet var för trångt. Diskodans (Umbrella, Piece of me, Boten Anna, Please don´t stop the music) på 10onde däck var också roligt en stund. Chill med en finsk granikille var inte heller helt fel. Mellan fyra och fem satt jag med Han som är längst i klassen och pratade (sånt som man nu pratar om en kryssning den tiden på natten) och det var så skönt då man kunde sitta i en soffa och vila sina ben i gott sällskap. Halv sex var alla flickor (som sen sist och slutligen sov där) samlade i hytten.

Dramatik på båten! Eller njah. Ett antal personer försvann med ett antal andra personer. Han som var min försvann med Hon som dubbade till ryska. Han var full som en fluga i ölflaskan (och mådde därav i morse), vilket ju i a för sig kanske inte påverkade hans "val", men han blir alltid så sällskapssjuk i situationer av berusning. Vet egentligen inte vad som hände, men sov tillsammans gjorde de väl. Jag försökte betsämma mig för att det inte skulle förstöra min kväll och att jag inte skulle bry mej, men lite svårt var det ju att strunta i det då de dansade inom synhåll. Antagligen var jag mest avundsjuk på att jag inte själv hade någon. Fast jag försökte kanske inte heller så att hitta någon, nykter som jag var. Hade nog ingen lust heller med något struleri (hah, som om det är en självklarhet att jag skulle ha fått någon ifall jag hade velat). Trots det så borde jag väl i det här skedet kunna stänga ute svartsjukan. Känns dock bättre redan idag. Jag vill ju inte ha honom tillbaka... (fast ändå inte vill släppa taget helt och hållet verkar det som).

Att vara på en kryssning med bara random finska skolor har sina sidor. Det att man inte åker med sina kompisar från Norsen och Brändö gör att man håller ihop inom skolan på ett helt annat sätt (fast jag vet att vissa av oss saknade vissa pojkvänner).

Konversationerna med finnarna:
Dom: Hei mä en tajuu tota Lärkan-juttuu.. Mist te ootte?
Vi: Ollaan ruotsinkielisestä lukiosta, Gymnasiet Lärkanista.
Dom: Ai puhuttekste ruotsii? Hei puhu sitä mulle! Jak förstår inte sfenska. Jak heter Pekka.
Vi: (skrattar, de 7 första gångerna..) Bra går det ju...

Ingen av oss blev hackade! Hurra! Och Lärkan fick beröm för de snygga hytterna!! Hurra för det med!

Nu var det sen slut med det... Hurra?

Det är väl meningen att penkkisdagen skall vara en av de bästa i ens liv. Man vill liksom inte medge att allt inte var helt perfekt hela tiden. Måst nog ändå säga att rekka-åkningen vägde upp för det mesta trötthetsstrulet på kryssningen och en dag så lång som den igår kan inte vara jee rakt igenom.

Svårt att förstå att jag inte har någon aning om när jag ser diverse lärkor igen.