dokumentering
Satt mig ner med Kemisten 4 för att lösa galvaniska element-problemet, och jag löste det!!!!! Lälläsläää! Har sorterat papper i en halv timme, hittat de papper som behandlar ämnet och läst i boken en gång till och det gick det gick det gick! Jag (tror att jag) fattar. Den positiva elektroden av den ädlade metallen kan inte reduceras (ta emot elektroner) pga att den redan är i fast form (alltså inte jonform) och därför reducerad metalljonerna i lösningen och tar elektroner från elektroden som då bli positiv. Har jag förstått rätt? Oxideras då den positiva elektroden? Det borde den väl inte göra. Det är väl så att den får elektronerna från den negativa elektroden, därav elspänningen. (Snälla Hannele eller annan kemist, om du läser så rätta mig om jag har fel).
Jag känner mig smart och lyckad! Hög på kaffe!
Orsaken till att jag vill dokumentera denna otroliga lycka är att jag nu skall ta itu med Kemisten 5, dvs den som behandlar jämvikt och pH, den svåraste kursen. Om ett par timmar kommer jag alltså att sitta och slita av mig håret och gråta av förtvivlan. Då kan jag sen på kvällen läsa det här och minnas att jag inte är hopplös.
Äntligen fredag. Blir det månne punttis..?
Ett par timmar senare sitter jag alldeles fylld med känslor, men inte pga kemihat utan pga det senaste avsnittet av Grey´s anatomy. Hur sorgligt är inte det...?
Det var ett bra avsnitt. Jag hade väntat mig ett lyckligt slut med ett bröllop, men så slutade det bara med att alla var olyckliga. Kan man uppleva känslor via andra? Kanske det är det som kallas empati... men när man har varit i situationen själv (eller en liknande) och upplevt de känslor som man vet att peronen i TV:n/kompisen känner så kommer de på nåt sätt tillbaka. Eller man minns hur det var och hur det kändes allt för väl. Alltid då jag ser t.ex. på TV situationen där man vet: nu tar det slut, den där tystnaden och blicken, fylls jag av samma panikkänsla som då. Kan man då förstå t.ex. Christina ifall man aldrig haft ett brustet hjärta?
Jag känner mig smart och lyckad! Hög på kaffe!
Orsaken till att jag vill dokumentera denna otroliga lycka är att jag nu skall ta itu med Kemisten 5, dvs den som behandlar jämvikt och pH, den svåraste kursen. Om ett par timmar kommer jag alltså att sitta och slita av mig håret och gråta av förtvivlan. Då kan jag sen på kvällen läsa det här och minnas att jag inte är hopplös.
Äntligen fredag. Blir det månne punttis..?
Ett par timmar senare sitter jag alldeles fylld med känslor, men inte pga kemihat utan pga det senaste avsnittet av Grey´s anatomy. Hur sorgligt är inte det...?
Det var ett bra avsnitt. Jag hade väntat mig ett lyckligt slut med ett bröllop, men så slutade det bara med att alla var olyckliga. Kan man uppleva känslor via andra? Kanske det är det som kallas empati... men när man har varit i situationen själv (eller en liknande) och upplevt de känslor som man vet att peronen i TV:n/kompisen känner så kommer de på nåt sätt tillbaka. Eller man minns hur det var och hur det kändes allt för väl. Alltid då jag ser t.ex. på TV situationen där man vet: nu tar det slut, den där tystnaden och blicken, fylls jag av samma panikkänsla som då. Kan man då förstå t.ex. Christina ifall man aldrig haft ett brustet hjärta?
Kommentarer
Trackback
