hon som

Jag trodde inte att jag saknade snön så mycket, men när jag är här märker jag att jag njuter alldeles jättemycket av allt vitt. Jag märkte att jag nog hade förväntat mig den där vykortsbilden, vackert väder, snöklädda granar och höga fjäll, och det bästa är att jag inte har blivit besviken. Igår då jag var ute i spåret (ja, jag är stolt flataskidare, fast jag egentligen inte är så bra på det. Hade glömt hur hala skidor faktiskt är och nu har jag blåmärke på knät) med pappa och vi skidare uppåt så var jag tvungen att stanna upp en stund och bara låta mina ögon njuta. Jag upplevde ett regelrätt lyckorus (som Annika skulle uttrycka det). Det var eftermiddagssol och 6 minusgrader och vi gled med sakta fart förbi torrfurorna (kelohonka!!! Något har man väl lärt sig av sanasampon). Så skönt att komma bort ett tag från stan där det inte regnar annat än sand.

Annars gick gårdagen här lugnt. Jag steg upp lite före åtta, åt morgonmål med andra morgonpigga och läste sedan kemi en stund (kemmapreli på månda!!). Ut i spåret och efter det total avslappning i bastun och bubbelpoolen. Mat.

På kvällen uppträdde ingen annan än Elastinen på hotellet. Ni kan tänka er min reaktion då jag såg killen och hans band på flygplatsen och då det sedan kom fram att de skulle sitta ett par rader framför mig i flyget (som förövrigt var en timme försenat). En dag senare står jag ett par meter från dem och lyssnar på samma låtar som för ett par dagar sedan. Lite annan fiilis förstås då det i publiken fanns knappt hundra jämfört med de tusenfemhundra på båten, men han är ju inte mindre charmig för det! Man bli alldeles svag i kroppen då man ser hur mycket han njuter av att uppträda. *småkär a la 12-åring*.

Hade glömt hur jobbigt det är att inte ha eget rum. Pappa snarkade hela förra natten. Det skulle vara okej om det skulle vara regelbundna snarkningar, men då det är vart tredje till vart tionde andetag som är en snarkning ligger man där och väntar på nästa snarkning. Jobbigt.

I morse satt jag och studerade olika familjer (i brist på husis). Några bord från mig satt ett sällskap på tre familjer med sammanlagt sju barn i åldrarna ett par månader till kanske åtta. De såg alla sådär äckligt lyckliga ut och jag kunde tänka mig dem alla uppe i slalombacken tillsammans åkandes ner för fullt med sina blixtrande leenden och sportiga outfits. Tänk er KK om 20 år, hur vi sitter där 35 stycken alla tillammans och försöker få i våra barn lite gröt (igår hörde jag en 6-åring vägra äta något eftersom det inte fanns bacon). Sedan skulle diskussionen antagligen gå till på följande sätt:

Mitt barn: men mamma jag vill inte skida flata, jag vill åka slalom. Varför får jag inte följa med Linus och hans mamma till slalombacken?
Jag: sidu det är jättebra att kunna skida lite terräng också. Du kan få följa med Linus till backen efter att vi har ätit lunch sen.
Mitt barn: men jag VILL INT!
osv.

Jag hoppas att ni sedan tar med mina barn upp i backen! Hjälmen på bara så.

Jag måste säga att jag njuter för fullt för tillfället. Har skavsår på hälen men monona ska nog på ändå!

Senare:
Det visade sig ju sen att de nog inte var någon bra idé att åka ut i spåret. Min häl har sett bättre dagar. Det gjorde så ont att jag blev riktigt riktigt ledsen och irriterad. Smärta brukar ju oftast resultera i något bra; massage (hurra, mina knutar i nacken löser upp sig), muskelvärk (hurra, mina muskler har jobbar ja blir stark) eller mensvärk (hurra, jag är fertil), men skavsår leder inte till någon nytta över huvudtaget!! Jag lider i onödan. Jag skidade och tänkte på hur illa det var för mina stackars fötter. SÅ synd om mig!

Och jo, naturen var lika vacker som igår och solen sken, men det var mer sådär att satan den där solen kommer i mina ögon och jaha, torrfura kelohonka what else is new? Varför rinner näsan alltid då man motionerar?

Till råga på allt föll jag i en backe just när en lite för hurtig kvinna åker förbi. Jag låg där en stund och skrattade och grät om vartannat och kom inte upp. Hur i helvete skall man ta sig upp då man har sju meter långa pinnar fast i fötterna?!? Var var lyckoruset då?

Kan inte vara på rummet då pappa och bror sitter där och äter päron så att det står härliga till. Fattade inget av kemin jag läste just. Hur i helvete kan den ädlare metallen i ett galvaniskt element bli den positiva polen, då en ädel metall borde ha hög elektronegativitet och dra till sig elektroner???

Vadå bitter? Jag borde nog också äta nåt.