hon som

Det är svårt, men jag skall försöka återge så bra som möjligt. Igår var en av de där få dagarna man faktiskt kommer att komma ihåg hela sitt liv. Och vilken dag sen. Den var helt enkelt perfekt från början till slutet. Svårt att säga vad som var bäst,
om det var att sitta längst fram i skolan och känna att vi verkligen är värda mössan,
eller om det var att gå upp på scen och få på sig den och krama om rektor och grupphandledare,
eller om det var att få hålla tal framför alla eller komplimangerna för talet efteråt,
eller om det var att motta en enorm blombukett i skolan av mamma,
eller om det var de helt random mänskorna som gratulerade mig påväg hem
eller om det var vädret
eller om det var festen där hemma,
eller om det var bionaden, ekogrönsakerna, fairtradehanddukarna och ekoskumpan,
eller om det var fotograferingen,
eller om det var min klänning,
eller om det var alla rosor, presenter och gratulationer jag fick,
eller om det var middagen på Pörssi,
eller om det var skumpa vid havis amanda
eller om det var att få dansa en stund på kunkkun
eller om det var att ta sig från klubben till ett lugnare ställe,
eller om det var att träffa gamla klasskamrater som man blv så otroligt lycklig av att se,
eller om det var att få gå hem med en god vän.
För allt var bäst (förutom då kanske de där få timmarna på klubben).

Kvällen slutade inte kanske så som jag hade tänk mig, men jag har inget att ångra.

Och allt förtsätter ju också. Jag kan inte säga annat än jag just nu känner obeskrivlig lycka för igår och idag och hela nästa vecka. Och hon är hemma och jag är ledig och inget prov på länge och varmt och hormonigt förtjust och alla fåniga små saker.

Jag vill tacka alla som gjorde min dag med rosor, vänliga ord, tankar och närvaro. Jag älskar allt och alla.

(Nu har jag tappat min klocka. Fan också.)

Senare:
Jag kom på vad som var det bästa med dagen.
Det att vi alla blev studenter!