hon som

Det blev ju inte riktigt som jag hade tänkt mig. Besöket på Lekholmen skulle ju inte ha blivit riktigt så långt som det sist och slutligen blev. Men om någon erbjuder en ett jobb på ett barnläger på ett ställe som detta tackar man inte nej. Så jag stannade i dagarna sex (med undantag av lördagens Tallin-resa).

Det slog mig genast då jag anlände på torsdagmorgon att dagen skulle bli bra. På kvällen skrev jag: "Så obeskrivligt skönt att komma hit. Den där skribafriden kom omedelbart tillbaka då man satt sig i kapellet och tänkte på morgondagen och vad som hänt idag. Vi gjorde upp en lista. Den blev lång, trots att det känns som om man inte fått något till stånd.
- jag har fått ett jobb
- jag har köpt kaffe på torget
- jag har beställt Tallin-biljetter
- jag har fått en fleece
- jag har tyckt illa om människor
- jag har ätit massor
- Hon har hängt upp byke och satt papper i wessorna och dammsugit kapellmattan och klingat i kapellklockan och tänt ljus och tagit emot båten.
Här trivs jag"
Alla som tillbringat ett lyckat läger på Lekis vet vad jag talar om. Och om det är någonstans som Gud finns, så är det i Lekholmens kapell.

Dagen därpå blev ju inte riktigt lika skön då över 40 barn i åldrarna åtta till tretton kom med båten. Jag hade inte riktigt kanske väntat mig en sådan kalabalik som de lyckades sprida. Jag hade inte riktigt fattat hur många och hur obstinata de kunde vara. Eller fattat hur lite en elva-tolv-åring klarar av att göra sist och slutligen. Men lyckan är ett barnläger där över hälften av ledarna kan kallas vuxna och där det finns en vän att umgås med om kvällarna. De andra ledarna var ju dessutom alldeles underbara och man lärde känna de man redan lite kände från förut ännu bättre. Har inte på länge skrattat så hjärtligt som under Bubbelfiskleken på Ostis golv, eller njutit så mycket av regnets tystnad som under de fem tysta minuterna i Buren, eller sjungit så mycket och så högt. Coolt att också lyssla på Robin Hood-soundtrack och att gå i ledarbastu sista kvällen och att simma (två gånger!) efteråt, samt att stå i ett tomt kapell och småhärja med sångblad och heliga dukar.  

Jag har ju dessutom lärt mig så mycket. Att knyta vänskapsband, att spela kubb, att förstå siffrorna på sandpapper, betydensen av amen, att uppskatta lite äldre barn, att alltid äta lite mera än jag orkar, för att bara nämna en bråkdel.

Då barnen åkte hem med båten idag kände jag en otrolig lättnad, men då jag sedan satt på en kopp kaffe vid lunchen så saknade jag det att se en liten knatte som springer i stövlar utanför.

I predikan på söndagens andakt sade prästen att himmelriket smakar som glass och jordgubbar, eller som kräftor och snaps. Det var bra sagt. Tänker besöka himmelriket nu i midsommar på ett lande som inte är mitt eget. Tycker så synd om henne som måste säga nej till så många. Känns lite så roligt att vi nu tillbringat sex nätter i samma rum, och att det skall bli tre till.

Snacka om att juni har gått fort.