Jag går sönder. I övermorgon är det meningen att jag skall skriva ett inträdesprov. Ett prov som antagligen är den viktigaste prov jag hittills skrivit i mitt liv och ett prov som jag kommer att skriva sämre i än jag någonsin gjort. Jag klarar inte av att läsa eftersom jag inte kan koncentrera mej och jag klarar inte av att inte läsa eftersom jag inte har något vettigare att göra och eftersom jag borde, all kunskap är plus. Det känns hopplöst att veta att det är två dagar kvar och att jag omöjligen kan lära mej något under den korta tiden, men det är ändå för lång tid för att bara göra något annat, typ träna eller slappna av. Det värsta är inte att jag inte kommer att komma in, det värsta är att jag är livrädd för hur jag skall känna mej själv när det är över. Tänk om jag kommer ut utr salen efter fem timmar och inte har klarat av att skriva ner någonting, att jag kommer att känna mej onödig, dum. Dummare skulle det ju vara att låta bli att skriva provet, eftersom allt det här hjälper mej nästa år, men besvikelse är den värsta känslan. Jag försöker att intala mej själv att jag har läst så mycket jag orkat, att det är okej att inte orka läsa så mycket jag skulle ha kunnat, men är fortfarande lika gråtfärdig för det. Har alltid sett fram emot fredagen efter att all den här skiten är över, men tänk om fredagen bara är fylld med dåliga fiilisar pga misslyckade prov. Sommarlov, jooh, med jobb att se framemot och vad händer på hösten? Vad i helvete ska jag göra hela nästa år? Hur skall jag hitta ett jobb utan utblidning, för på caféet kan jag inte stanna. Behöver något lugnare. Jag klararklararklarar inte heller av att bara vara hemma, det gör ingen. Behöver en plan, men hösten är ett tomrum. Känner mej lika hopplös som då förra året efter uniexpomässan, då jag insåg att alla dörrar stog öppna men jag inte vissta var jag skulle börja. Skillnaden är att jag då hade en pojke jag kunde ringa till som tröstade och allt kändes lite bättre. Min lillebror sa igår på restaurangen att jag är just den typen som gifter sej och får barn. Men kan han lova mej att det kommer att hända? Kan kan lova mej att allt ordnar sej? För det gör det ju nog, men som en av oss förtvivlat utropade, men när? Och tänk om det inte gör det. Klart att det gör det, var inte löjlig, men tänkomtänkomtänkom. Livrädd för vad som händer nu. Känns som om alla detaljer är på plats just nu, men inte det stora hela, bakgrunden. Eller är det tvärtom? Lever, är frisk och älskad. Panikattack.
andas andas...
