hon som

Det känns som om mitt otroligt dåliga humör idag skulle bero på något kemiskt i min kropp.  Som om någor värde vore åt helvete. Jag är hängig och svag i benen, gråtfärdig och sådär allmänt oemottaglig på alla plan. På jobbet fick jag reda ut bråk vilket jag inte alls borde ha gjort. Skulle så ofantligt mycket ha behövt en kram, men vi kramas inte så mycke på jobbet, så jag fick krama om två småflickor istället. Och dem kunde man inte heller krama ordentligt för då skulle så många andra ha kommit rusande och också vilja ha och det skulle bara ha blivit fel. Fick som tur gå tidigt då jag skulle på bilteori.

Det är mycket svårare att vara på dåligt humör här hemma. Man är liksom utsatt för massor kontakt hela tiden och en massa bekanta irriterande ljud omger en. På jobbet kan man liksom rymma antingen till de vuxna eller till barnen och på teorin kan man sitta tyst och i bilen kan man nu inte koncentera sig på så mycket annat än att hållas vid liv. Men här måste man tala med människor som man inte behöver vara artig mot, och vill man titta på TV ifred är det inte alls sagt att man får det. Vad skall man göra av allt dåligt humör om inte bråka ut det på någon. Borde gå på en promenad, men jag kommer inte iväg. Jag borde ta en långsam promenad längs med stranden och via butiken och köpa choko. För det är fortfarande lite för tidigt för att jag skall kunna somna.

Men imorgon blir det skoj för mamma skall firas. Men jag kommer inte iväg och träna för jag skall köra igen på morgonen. Men ingen läsning, tackochlov.

Gårdagens blackout blev helt perfekt. Vi fyra som var hemma satt i TV-rummet i skenet av ett stearinljus och pratade. Inte i tio minuter utan i hela femton. Sedan hade jag svårt att tända lamporna igen.