...tycker att våren kan gå och dö
Det här var inte alls min dag.
Egentligen började det dåliga redan igårkväll.
Eller egentligen redan igår på dagen, då det kom fram att flyget hon kommer med från Afrika landar för sent för att jag skall kunna träffa henne. Jag som hade sett fram emot det så mycket.
De håller på och filmar på vår innergård -> enorma strålkastare -> dagsljus i mitt rum trots släkta lampor och fördragna gardiner -> inte lätt att somna. Ännu svårare att somna då min kropp bestämmer sig för att få världens magvärk just då man lägger ner sig.
Och idag på föreläsningen så var det jättenära att jag skulle ha brustit ut i gråt, då jag satt med två überflickor, som liksom kan alls men ändå bara stressar och jag blir jättestressad av det själv och så ledsen då de kan så mycket mer. Eller kanske mer för att jag inte kan det jag borde. Idag kändes det som om jag snart inte orkar mera. Stressen tär så otroligt.
Såklart är det fint väder, så man sitter och är ännu bittrare på bibban och längtar ut. Inga tussilagon eller öppnade glasskiosker hjälper nu mera.
Det sägs att Medis inträdesprov mäter motivationen. Men tänk om man inte klarar av det fast man är världens mest motiverade?
Som tur räddades dagen lite av ett SMS från min stöttepelare. Hon är bara världens bästa. Hon lovade avstressa mig på lördag. Från ljusglimt till ljusglimt.
Egentligen började det dåliga redan igårkväll.
Eller egentligen redan igår på dagen, då det kom fram att flyget hon kommer med från Afrika landar för sent för att jag skall kunna träffa henne. Jag som hade sett fram emot det så mycket.
De håller på och filmar på vår innergård -> enorma strålkastare -> dagsljus i mitt rum trots släkta lampor och fördragna gardiner -> inte lätt att somna. Ännu svårare att somna då min kropp bestämmer sig för att få världens magvärk just då man lägger ner sig.
Och idag på föreläsningen så var det jättenära att jag skulle ha brustit ut i gråt, då jag satt med två überflickor, som liksom kan alls men ändå bara stressar och jag blir jättestressad av det själv och så ledsen då de kan så mycket mer. Eller kanske mer för att jag inte kan det jag borde. Idag kändes det som om jag snart inte orkar mera. Stressen tär så otroligt.
Såklart är det fint väder, så man sitter och är ännu bittrare på bibban och längtar ut. Inga tussilagon eller öppnade glasskiosker hjälper nu mera.
Det sägs att Medis inträdesprov mäter motivationen. Men tänk om man inte klarar av det fast man är världens mest motiverade?
Som tur räddades dagen lite av ett SMS från min stöttepelare. Hon är bara världens bästa. Hon lovade avstressa mig på lördag. Från ljusglimt till ljusglimt.
Kommentarer
Trackback
