Nähä.
Kolla resultaten, som ett plåster, snabbt och smärtfritt.
Så börjar såret blöda och det blöder och blöder och blir infekterat och vill inte läka och det finns inget smärtfritt över det hela. Alls.
Insåg efteråt att det i alla fall var tur att de kom på morgonen (natten?), så att jag sedan kunde ligga i systers säng (tur att ens hon var hemma i stan) hela morgonen och hulka, storgråta, stirra och slumra. Helt utmattad, tom, frånvarande och avdomnad på jobbet, men kunde skärpa mig såpass att jag kunde göra mitt jobb.
Det som nu kanske mest beskriver sinnesstämingen idag och igår är "jag orkar inte". Jag orkar inte med folk som förhoppningsfullt frågar "Nå?", jag orkar inte fundera över hur jag skall behålla förståndet, jag orkar inte med ett år till, jag orkar inte vara stressad längre, inte vänta, inte kämpa, inte slösa bort ett år till att bara preppa och inte komma vidare, framåt i livet. Och ändå så måste jag. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag hatar mitt liv, samtidigt som det är orättvist mot alla de/det som gör mitt liv så fint.
Livet är inte alls härligt (trots att visan snurrat i mitt huvud i flera dagar nu).
Skall laga broccolisoppa för att ha något att göra. Så kommer mamma hem ikväll, och Han från Jeppis imorgonm och Hon från lande på fredag (?).
Min cykel har gått sönder. Bra timeing.
Så börjar såret blöda och det blöder och blöder och blir infekterat och vill inte läka och det finns inget smärtfritt över det hela. Alls.
Insåg efteråt att det i alla fall var tur att de kom på morgonen (natten?), så att jag sedan kunde ligga i systers säng (tur att ens hon var hemma i stan) hela morgonen och hulka, storgråta, stirra och slumra. Helt utmattad, tom, frånvarande och avdomnad på jobbet, men kunde skärpa mig såpass att jag kunde göra mitt jobb.
Det som nu kanske mest beskriver sinnesstämingen idag och igår är "jag orkar inte". Jag orkar inte med folk som förhoppningsfullt frågar "Nå?", jag orkar inte fundera över hur jag skall behålla förståndet, jag orkar inte med ett år till, jag orkar inte vara stressad längre, inte vänta, inte kämpa, inte slösa bort ett år till att bara preppa och inte komma vidare, framåt i livet. Och ändå så måste jag. Jag vill bara skrika ut hur mycket jag hatar mitt liv, samtidigt som det är orättvist mot alla de/det som gör mitt liv så fint.
Livet är inte alls härligt (trots att visan snurrat i mitt huvud i flera dagar nu).
Skall laga broccolisoppa för att ha något att göra. Så kommer mamma hem ikväll, och Han från Jeppis imorgonm och Hon från lande på fredag (?).
Min cykel har gått sönder. Bra timeing.
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Ojnej stackars Aina, jag är så ledsen för att höra att du inte kom in. Det måste ju kännas himla tungt när man ändå tycker att man borde förtjäna platsen. :( Ush ush. Försök överleva.
Kram
Postat av: hannele
ända tills jag läste din blogg i går hoppades jag att du skulle ha varit den, som inte ville att namnet skulle publiceras i medi-intagningslistan :C
det var för JÄVLIGT att du inte kom in, lindrigt uttryckt. jag hoppas verkligen att du snabbt hittar geisten & livslusten igen och börjar planera nya upptåg! I "Tusen och en natt" finns en fyndig vers, hoppas den kan vara till nån tröst.
"Tärningsspelet likt är människans liv.
Om ej det kast du helst vill ha slår upp
så får du göra vad du kan av det du fick!"
tjemppiä!
Trackback
