hon som

Ja, så skulle vi ta urinprov på oss själva också för vårt bakteriologilabb. Det kändes ganska lustigt att gå omkring med en kisisticka i väskan hela dagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I en dröm kom ordet till mig. Vilket bra ord! Helt fenomenalt.

Jag tyckte om Skyfall av precis samma orsaker som jag tyckte om den senaste Batman-filmen. Avskalat, roligt, mänsligt och modernt traditionellt. Bond var en alkoholiserad gubbe (visserligen en mycket attraktiv gubbe) som var sårbar genast från början.

 

I den första fightingscenen satt jag och räknade reklam, (Heineken, Cat, Volkswagen, Range Rover, Audi, och jo, varsågoda, ni får gärna betala åt mej också för att namnen nämns på bloggen), men sen blev det bättre. Mycket bättre. Det blev lite Batman möter Home alone.

De finste av vänner lovade att älska mig trots att jag möjligtvis i och med allt blir både tjock och nihkee. Det känns bra.

 

Sen tror jag att jag måste omvärdera mitt tränande lite. Träningen får inte bli ett extra stressmoment. Alltså blir det antagligen mindre tränande och mindre hard core. Mera må-bra-jumppa liksom.

Jag bestämde mig nyss att jag tänker satsa lite extra pengar på mig själv och unna mig själv lite Stockholmslyx efter de sex följande veckorna. Innan kanditentsläsandet. Och innan den krejsiga krejsiga våren det kommer att bli. Med spex. Och kärlek.

 

 

 

 

 

Jag har sugits in i könsrolls/könsidentitets/hen-tänkandet till den grad att det är svårt att sitta på föreläsningar om befolkningens hälsa, där statistiken ofta delar in oss i män och kvinnor, utan att bli provocerad. Jag tror jag har kommit in på sidospår. Detta måste begrundas.

 

Förövrigt var gårdagens psykoanalysföreläsning mycket givande. Älskar det där, när man hittar nya sätt att tänka och nya förklaringar på vardagliga företeelser. Kanske kom jag lite närmare svaret till frågan som jag ställde mig i somras på en promenad.

Plötsligt händer det: Ett tentresultat kommer med dåliga nyheter och allt blir ett ända pysslande och stressnivån stiger till tusen och man vet inte hur man a) ska kunna hantera stressen b) leva med stressen samtidigt som man läser så satan c) någonsin ska kunna somna ikväll d) få upp sitt självförtroende igen e) klara av att få folk som har makt att rucka på systemet liite liite så att Stockholmsresan kan bli av f) överleva om resan inte lyckas. Men mest det där med att leva med stressen konstant i fyra veckor. För nu finns det tenter jag MÅSTE få godkänt i.

Kanske är det bristen på chillande under veckosluten på sista tiden (om man inte räknar tupplurandet framför TVn), men jag längtar efter film. Efter Brokeback, Rent, Love Actually.

 

Kanske nästa veckoslut. Oj veckoslut. Och med en budget på 1,5 euro per dag blir det ett rätt så nyktert sådant.

 

 

 

 

 

Idag har jag varit på lekkväll och improviserat, ropat JAAAA, blivit superbroiler, dödats av blodpotatisen, sjungit och förhörts. Att sjunga var hemskt, jag var nervös och sjöng dåligt för tålmodiga dirigenter. Och sedan gnagat på en stol och beskrivit mina strategiska mått. Och äntligen fått ur mig att jag ska söka till scen. För nu är det min tur.

 

Imorgon ska jag på undervisning från åtta till fyra, på frivillig psykoanalysföreläsning om sexualtietens utveckling från fem till sju och sedan läsa på torsdagens tent från sju framåt. För nu börjar en putki med tenter varje vecka i en månad.

 

Huh. Jag är helt tom innuti. Men min själ fortfarande levande.

Jag lyckas alltid glömma att vår kurs har ett fadderbarn i Indien. Hen skriver i sitt årliga brev att regnperioden precis har börjat där. Och att det är så vackert under regnperioden.

 

Nåjo.

 

Min cykel har gått sönder. Så nu blir det att promenera resten av hösten. Fanken.

 

 

 

 

 

Alltså vilket år var det här? Alltså hur månte kräfön är det nu? Alltså varför äter du inte kräftor. Alltså var du med då första året det ordnades? Eller var det en midsommar? Eller ett nyår?

 

Plötsligt var det krig på Spotify och folk hade noll Spotify-etikett. Men när Tinasormus spelades, fylldes dansgolvet (dance mayhem club) med oss och tankarna var någonstans i sommaren med folk som nu är spridda över hela världen, på wessan, eller just där just då. Och tur att vi fick Tinasormus. För Höstvisan sjöngs i en eländig tonart.

 

 

Okej, ni får inte skratta nu. Men just nu blir jag gladast av Marimekkos servetter, stearinljus, tanken på glögg, att klippa och klistra in ljuvliga recept i min receptbok (jo, jag har en sån) och leta efter inspirerande recept.

 

Jag tror jag bestämt måste ordna någon slags middagsbjudning.

Hen och hen han redan reagerat på insändaren i dagens Husis.

 

Själv så har jag småningom vaknat till liv igen såhär passligt till onsdag. Voi saakuti vad jag har varit trött. Hemma ser det ut som en soptipp och jag har ite läst en sida på över en vecka. Idag ska jag försöka kombinera lite träning, lite städning och lite socialt umgänge. Läsning antagligen not so much.

 

 

Den fantastiska damlunchen lämnade efter sig en enorm sömnskuld (igen, fan), en stor bula i huvudet, en ny materfarenhet, en tacksamhetskänsla över att det inte är jag som behöver städa upp blodet i flickornas wessa och plocka upp skyltdockan från toalettstolen (helt eget fel pojkar hej), den fantastiska nya drinken Cinkku (godtyckliga mängder cider och lonkku i en salig blandning, smakade ungefär lika gott som civilstatusen) och ett konstaterande av att pojkarna än en gång överträffade sig själva och ordnade kanske den bästa damlunchen någonsin. 

Min syster håller på att flytta och jag kan inte sluta tänka på Ross som skriker PIVOOOOT med en soffa ovanför huvet, då jag ser familjens karar springa gatan upp med hyllor och hör om sängar som fastnar i trappan.

 

På tal om långa meningar.

Dagens vitutus: Vårt jullov forkortades just med en vecka. Min enda riktiga jullovsvecka. Tur att jag är fattig och inte beställt flygbiljetter.

 

Dagens nå det är ju helt kiva i alla fall: De ska bygga en bastu till Mejlans Unisport.

 

 

 

Om jag har fyllt nästa vecka med jobb, betyder det då att jag får köpa den där tröjan jag vill ha på galna dagar på onsdag?

Igår var antagligen höstens vackraste dag. Alla veckar tycka att hösten nog annars är helt okej, men att det regnar helt för mycket. Jag störs inte av regnet så värst mycket. Jag går mest omkring och tycker att allt är vackert.

 

Höstens vackraste dag satt jag på tåg i fem timmar och sov sedan bort de sista ljusa timmarna väl framme i Kuopio. Så går det efter ännu en årsfest med mycket sponsorer. Saamari. Men sen fick jag älg och efterrätt med calvados och vi fick höra om Japan och historier från havet.

 

Det är tungt att festa. Tur nog är det måndag redan imorgon.

 

 

 

 

 

På medi får man reda på en massa saker om sig själv. Hittills har jag fått veta att jag inte är laktosintolerant, att min blodbild är normal, att jag inte har astma och att jag är överkänslig för katt och timotej.

 

Imorgon får jag veta om jag har herpes.

 

 

 

 

 

Medan jag förberedde en födelsedagsmiddag lyssnade jag på Anja Pärsons sommarprat från i år. Jag hade ingen aning om vad hon skulle prata om, men jag hörde direkt på rösten att hon var nervös. Sådär jag-kommer-snart-att-berätta-någonting-för dej-nervös. Och berätta gjorde hon. Och det var fint.

 

Tänk så det kan gå.

 

 

 

 

 

 

 

Skulle jag ha råd skulle jag göra mig själv glad med den här.

 

 Och den här.

 

 

 

 

Jag hade glömt hur ont det gör att yoga. Jag trodde jag kom ihåg. Men det gjorde jag inte.

 

Jag hade också glömt hur stark jag känner mej när jag yogar. Och hur jag, om jag vill, har full kontroll över mej själv.

 

Och så hade jag glömt hur bra det känns att koncentrera sig på bara sig själv. Och det var skönt att bli påmind om att jag, när det är bara jag i min kropp, är alldeles fantastisk.

 

Min lärare såg nog på mig att jag behövde det här. När jag till sist fick upp ögonen efter loppurentoutuminen sa hon: Tästä se lähtee.