hon som

Om fyra dagar, då jag fått sommarlov, då vet ni. Då ska jag läsa igenom studentbladet, Glorian ruoka & viini, skriva färdigt patientjournaler, träna mycket och regelbundet, träffa alla finaste människor, ha sovmorgon och vaka halva natten bara för att jag kan, gå i klänning på stan och tänka så lite som möjligt. Om fyra sjukt långa dagar.

Veckoslutet fullt av program, det ena roligare än det andra. På söndag åt vi frukost tillsammans, lyssnade på Backstreet boys Milennium och taggade. Vid stadion värmde vi upp i regnet till sången om Charlie Brown och Psy. I 4 km sprang vi tillsammans, sen blev jag efter. Efteråt var vi trötta och stolta.

 

Idag vaknade jag upp till en tung vecka. Fast helt skit kan den inte bli då jag får blåbärsbagels ikväll.

Man kan väl konstatera att HVC-läkare jobbar övertid. Mycket övertid. Och att jag inte riktigt tål det.

 

All den här läsningen som skulle bli av får vika för ätande och vilande och promenader i den vackra kvällen invid de fina åkrarna. Ikväll åt vi gemensam middag och går i bastun lite senare. Vi går bra ihop vi fyra. En efter en försvinner efter middagarna av för att ringa ett samtal. Under middagar och promenader är det skönt att ventilera och fundera kring dagens alla patienter och läkarna man följt med. Dialekten vill lätt fastna.

 

Nu är åtta timmar HVC och 40 minuter övertid överlevd och jag skulle helst ligga på en klippa vid havet och dricka rabarbersaft med sugrör.

 

 

Jag kan glatt konstatera att PTDn för min del uteblev så gott som helt. Jag har helt enkelt inte hunnit med den. Jag slungades rakt in i vardagen igen med förhandsarbeten, frissabesök och teater, patienter som skall undersökas, jourer som ska förberedas (min inre valelääkäri jublade), ishockey, springturer och cykelfixning.

 

Nu blir det familj to the max och sen är jag borta nästa vecka igen och checka out en HVC.

 

Vad ödsligt det blev utan flickorna. Hoppas de har det bra.

Med varning för insides. Det ni egentligen behöver veta är att allt var som vanligt och precis som det ska vara, fast 120 gånger roligare. Och att jag i år fyllde mitt pass.

 

Onsdag:

Jag taggade hela morgonen. Tills jag inte orkade vara hemma längre och gick för att äta lunch i skolan. Jag mådde ganska asigt, men taggade ändå. Thorax, finnjuntar, lekisbarn, flytvästflickor och zombier. Bakbänk med femmor och sexor. Hemläkar-info där man fick drinkbiljetter mot frågor. Det blev många frågor. Mina nerver höll inte. Vi skrev en saga om Dill the sill istället. Tassuppköp och sen buffa (buffabuffabuffa). Snipp snapp snut, nu far ja o doka. Vi tittade på tanssitytöt och deras lama koreografi, men skrek med av bara farten. Sen dansade vi. Och tittade och gapskrattade åt Han som blev pokad to the max i baren. Kollegialitet på dansgolvet. Nässpray och i säng med 5 timmar kvar till väckning.

 

Torsdag:

Morgonmål i gott sällskap ("Det här är det bästa på hela resan"). Gröt i bottnet, sen brie, croissanter, ägg. Omklädning i hytten; strumpisar och ansiktsmålning - Heja Sverige. Sena turnéchefer. Gröna turnéchefer. Tassvågor, globen, sträcket. Sniglande fram på vägen. Bröllop i minigränna med blomsterflickor, bestman, präst, såpbubbelansvarig och fotograf. Planering to the max. Jag hade en blombuckett av vitsippor. Vigseln fullbordades med dopp. Sen bildades bröstorden. Mera buss, slutet på tass, rumpdans på de andra. Dopp i Gränna. Tusen liter vatten då vi kom fram. Ont i halsen och slut på skrikandet.

 

Fredag:

Ska vi spexa idag. Nääää. Mot stan. Vi satt under ett körsbärsträd. En öl. Och ärtsoppa. Spooning på luftmadrassen. Fortfarande ont i halsen. Mot spexet. Tagga. I rub my dick in expensive shit. Det roligaste spexet hittills. Den bästa känslan då vi sjöng finalfinal och alla sjöng med. Efteråt spelade saxofinisten och vi dansade. Sits med scengångarsällskap. Fyllemin. Poliser vid poseidon. Varför vill någon simma i en fontän? Bilen blev rubbad. Nekrosdammen med två scengångare. "Förra året härjade vi, inte kan vi ju bara gå och lägga oss nu". Bergsklättning. "Det finns en lättare väg och en svårare väg". Den svårare vägen, alltid. "Jag har lust att göra något farligt". Högre och högre. Mina skor förstördes. En kostymklädd kaveri som låg på en sten blev det roligaste.

 

Lördag:

Sillis på Villan. Mimosor för att komma igång. Diskohalvan. Småbarn. Solsken och solsalva. Det bästa holmgångslaget, team Åland ftw. Den bästa holmgången jag upplevt. Fusk med stil och cayennepeppar. Famnar att ligga i och mänskor att tycka om. Ren lycka. Bastu, dusch och middag på stan. Krabbis och illamående. Spooning på en annan luftmadrass. Svårt att få sömn med folk som springer av och an och pratar.

 

Söndag:

Väckning 06.30. Kaospackning och städning. Hejdå till någon som sade att hon älskar mig. Chill. Och lite lite tupplurande. Läppstift och Läkerol i taxfreen. Sallad och sedan seriösa debatter om viktiga saker. Hyttchill med tal om kungligheter och bloggare.

 

Sen kom jag hem och åkte till Pojo.

 

Nu, utanför Götrix, är det svårt att se fram emot någonting. Fast här hemma finns nåt jag saknat lite.

Idag insåg jag att Sex snack, som det sår stort på Väskan med allt det spännande, kan betyda nåt helt annat. Speciellt om man byter språk och man går med axelväskan sådär att den är vänd framåt, rakt framför fjosan, som jag gjorde idag.

Igår kväll gick jag och lade mig klockan nio. Tolv timmar senare vaknade jag och kände hur jävla redo jag är för den här turnén.

 

Jag drömde att jag glömt mina scenkläder hemma och måste rusa hem från terminalen. Jag drömde att den sista föreställningen var slutsåld men att vi sjabblade bort scener och att allt blev så råddigt att vi måste avbryta och publiken gick hem. Jag var så ledsen över att vår sista föreställning misslyckades och att publiken blev besviken så jag satt på scenen och grät.

 

Idag börjar guldgrävarnas sista resa. Jag tror bestämt att vi kommer att hitta guld.

Igår och idag har jag varit exeptionellt fittig då jag varit trött och undervisningen inte hållit måttet. Att jag är flunssig och inte har lust eller orkar springa men mår dåligt och får dåligt samvete av att låta bli hjälpte inte.

 

Men dagens siffra är ett. Jag bytte innerdäck på cykeln igår (nästan helt) utan hjälp och fick idag den bästa överraskningen någonsin när jag kom hem.

 

Kanske jag skulle orka med en kort länk ändå..?

Under respetitionerna i vintras gick jag och bar på en liten oroskänsla. Jag ville att spexvåren aldrig aldrig skulle ta slut. Och jag kunde inte förstå hur jag skulle klara av Götis, då Götis betyder slutet på allt.

 

Idag förevisar vi Guldruschen för sista gången I Helsingfors. Och till Göteborg åker vi om 5 dagar. Det känns framför allt roligare än jag någonsin vågat hoppas på. Sen vill jag inte riktigt se längre än att vi kör igång ikväll.

 

Ikväll sitter många viktiga personer i publiken och hejar på mej. Jag ska försöka göra mitt bästa för att de sedan kan vara stolta över mej.

 

 

Konserten var riktigt jäkla bra (Ollallaaa och Toonifest). Amanda var socialt värre och hejena blev mer och mer hjärtliga. Hemmafesten var det bästa som kunde hända och tävlingarna var geniala. Jag vet inte om jag är lättad eller inte över att äggkastningen uteblev.

 

Jag fick några få timmar sömn och väcktes något för tidigt. Kajsaniemi gick allt för snabbt, jag hade velat chilla, träffa, kindpussas och sånt mycket längre. Men vad kan man när världens bästa sillis börjar. För årets sillis kickade förra årets sillis rumpa, vilket jag aldrig aldrig trodde var möjligt. Mjöd, mat, och lyckorus efter lyckorus då man kunde ligga i gräset men huvudet i famnar och tycka att livet är härligt. Efter 10 dåliga bilder på trippelmostern (!) fastnade plötsligt en jättefin, som jag blir alldeles varm i hela kroppen av. Varm blir jag också av ord som bacchanalgiskt och diskombobulerad.

 

Jag har bränt min näsa, har skavsår på hakan och har supervätsebrist.