årsdag - dags för reflektion
Idag är det ett år sedan. För precis ett år sedan (och en dag, det är ju skottår), så satt jag den här tiden gråtande på en buss påväg till Brage med en termos te. Före det hade jag suttit några timmar, gråtande på asfalten och efter det skulle jag sitta, gråtande, hemma i mammas och pappas armar. Nästa dag skulle allting vara förändrat.
Tog fram Hans låda. Jag tänkte att det kanske var dags att nu ta fram det som skall sparas och länga det som inte skall det. Hittade Bobo och han såg precis likadan ut som tidigare (skall sparas). Hittade också diverse foton, halsband, min tutt, den fula grejen vi fått då vi blev skolans "årets par" på ettan och speldosan med bröllopsmatschen. Hittade ett par sms jag skivit ner innan jag tagit bordt dem från telefonen. Kan inte låta bli att föreviga ett par här... Ja ville bara säga att ja e så tacksam för en flickvän som faktiskt bryr sig o förstår mig. Ja tänkte att de e viktit att du vet de... elä plir påmind.. Gonatt min ängel. <3 dej. (21.1.2007) Har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna det, men det lät ju bra. Nå har min stora sexiga artonåring nu skaffat sig ett litet sexit id-kort så hon kan gå o köpa medelstora sexiga drinkar som göra att hennes lilla sexiga pojkvän blir ännu sexigare? :) (8.3.2007). Det hade jag visst gjort. Undrar vad jag svarade på det... Antagligen att You wish att jag skulle köpa nåt åt dej med det din lilla sjuttis. Jo, om du behöver har ja nog ett par kroppsdelar ti ditt förfogande. Allti nu o då. Vi fixar de, tisammans :) gonatt vi ses imorn (16.4.2007). Ett av de sista meddelandena jag skickade åt honom innan den där dagen var under påsklovet då jag skulle till lande och han skulle på scoutläger: Din egen aina e nu, rödögn (bokstavligen) o trött, tryggt i sin egen säng. Vaktandet gick bra o du vill kanske veta att de sista orden alex sa innan han somna va Staffan... De kommer oxo mitt sista ord vara för ja viskar de in i min kudde. Saknar dej redan lite... Hoppas Kavalahti e snällt mot dej <3 nati nati. Undrar om jag någonsin viskade... Hoppas att jag gjorde det.
Så vad har hänt på ett år... Det största för mig är väl att jag inte är olycklig längre. Svårt att säga när jag slutade med det, men nog senare än jag hade trott. Allt har gått långsammare än jag trott. Ifall jag imorgon för ett år sedan hade försökt gissa mig till idag så hade jag nog trott att jag hade kommit lite längre på vägen än jag verkligen har gjort.
Då man har trubbel försöker man alltid hitta någon bra lyrik som på ett bra sätt beskriver hur allting är. Det är svårt att hitta en sådan till min situation. Låten borde handla om frustration över att man inte kan (vill?) kontrollera sina känslor åt det håll man borde, och att man är arg på sig själv för att man låter sig själv vara så svag och ynklig. Samtidigt kan den inte handla om att "nähädu jag har gått vidare du sin din bitch" eller "snälla älskling ta mig tillbaka till havet för jag älskar dig fortfarande och jag kan inte sova utan dig". Jag citerar Peter Jöback:
Nu vaknar blommorna på marken
nu smälter isarna till slut
nu sjunger fåglarna i parken
och vintern rinner ut
och om du undrar mår jag bättre
jag blivit van jag klarar mig
men jag har tänkt så många nätter
om hur det går för dig
hur det går för dig
du har förlorat mer än jag
jag har alla minnen kvar du är med mig varje dag
å du ska jag tro på allt jag hör
så är det du som är förstörd
du har förlorat mer än jag
Tänk er att en vårdag som denna kunna sjunga (ifall man kunde det också) såhär. Nu skulle det ju vara något det... Men det liknar, tyvärr, mer det här (också vår käre Peter):
...
Det blänkte i glasen
parfym och neon
och allt som jag hållit mig
borta ifrån
det glödde i mörkret
det kändes som förr
det var dags nu
Allting var bra
allt var glömt
trodde jag
tills jag tittade uppåt och
Snön föll
och plötsligt kom tårarna
snön föll
jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll
Hmm... en aning dramatiskt..? Nåjo, men så att man får en bild av det stora hela. Så farligt är det faktiskt inte mera (eller är det?). Det är just bara ibland som det kommer dåliga dagar. Och jag gissar att de dåliga dagarna kommer att bli färra och färre, men minnena kommer ju nog alltid att finnas där och jag måste bara lära mig att hantera dem... Typ.
Tycker synd om mig själv för ett år sedan... Det är nog någor jag inte vill uppleva igen någonsin. Men jag tror inte att jag kommer att låta det hända heller i samma grad. Tänk hur fånigt. Att låta någon göra en olyckligare än man någonsin varit förut. Och dessutom låta det fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Igår i Friends kom Rachel på att hon och Ross behövde closure... Det behöver nog jag också. But how do you get one of those?
(Svensken kom inte på RÖ idag. Blev lite orolig... Tänk om han har varit med om en cykelolycka och han ligger i koma någonstans på nåt sjukhus och ingen kommer och letar efter honom. Han är ju lite ensam...)
Tog fram Hans låda. Jag tänkte att det kanske var dags att nu ta fram det som skall sparas och länga det som inte skall det. Hittade Bobo och han såg precis likadan ut som tidigare (skall sparas). Hittade också diverse foton, halsband, min tutt, den fula grejen vi fått då vi blev skolans "årets par" på ettan och speldosan med bröllopsmatschen. Hittade ett par sms jag skivit ner innan jag tagit bordt dem från telefonen. Kan inte låta bli att föreviga ett par här... Ja ville bara säga att ja e så tacksam för en flickvän som faktiskt bryr sig o förstår mig. Ja tänkte att de e viktit att du vet de... elä plir påmind.. Gonatt min ängel. <3 dej. (21.1.2007) Har ingen aning om vad jag gjort för att förtjäna det, men det lät ju bra. Nå har min stora sexiga artonåring nu skaffat sig ett litet sexit id-kort så hon kan gå o köpa medelstora sexiga drinkar som göra att hennes lilla sexiga pojkvän blir ännu sexigare? :) (8.3.2007). Det hade jag visst gjort. Undrar vad jag svarade på det... Antagligen att You wish att jag skulle köpa nåt åt dej med det din lilla sjuttis. Jo, om du behöver har ja nog ett par kroppsdelar ti ditt förfogande. Allti nu o då. Vi fixar de, tisammans :) gonatt vi ses imorn (16.4.2007). Ett av de sista meddelandena jag skickade åt honom innan den där dagen var under påsklovet då jag skulle till lande och han skulle på scoutläger: Din egen aina e nu, rödögn (bokstavligen) o trött, tryggt i sin egen säng. Vaktandet gick bra o du vill kanske veta att de sista orden alex sa innan han somna va Staffan... De kommer oxo mitt sista ord vara för ja viskar de in i min kudde. Saknar dej redan lite... Hoppas Kavalahti e snällt mot dej <3 nati nati. Undrar om jag någonsin viskade... Hoppas att jag gjorde det.
Så vad har hänt på ett år... Det största för mig är väl att jag inte är olycklig längre. Svårt att säga när jag slutade med det, men nog senare än jag hade trott. Allt har gått långsammare än jag trott. Ifall jag imorgon för ett år sedan hade försökt gissa mig till idag så hade jag nog trott att jag hade kommit lite längre på vägen än jag verkligen har gjort.
Då man har trubbel försöker man alltid hitta någon bra lyrik som på ett bra sätt beskriver hur allting är. Det är svårt att hitta en sådan till min situation. Låten borde handla om frustration över att man inte kan (vill?) kontrollera sina känslor åt det håll man borde, och att man är arg på sig själv för att man låter sig själv vara så svag och ynklig. Samtidigt kan den inte handla om att "nähädu jag har gått vidare du sin din bitch" eller "snälla älskling ta mig tillbaka till havet för jag älskar dig fortfarande och jag kan inte sova utan dig". Jag citerar Peter Jöback:
Nu vaknar blommorna på marken
nu smälter isarna till slut
nu sjunger fåglarna i parken
och vintern rinner ut
och om du undrar mår jag bättre
jag blivit van jag klarar mig
men jag har tänkt så många nätter
om hur det går för dig
hur det går för dig
du har förlorat mer än jag
jag har alla minnen kvar du är med mig varje dag
å du ska jag tro på allt jag hör
så är det du som är förstörd
du har förlorat mer än jag
Tänk er att en vårdag som denna kunna sjunga (ifall man kunde det också) såhär. Nu skulle det ju vara något det... Men det liknar, tyvärr, mer det här (också vår käre Peter):
...
Det blänkte i glasen
parfym och neon
och allt som jag hållit mig
borta ifrån
det glödde i mörkret
det kändes som förr
det var dags nu
Allting var bra
allt var glömt
trodde jag
tills jag tittade uppåt och
Snön föll
och plötsligt kom tårarna
snön föll
jag saknade dig så
jag mindes den natten
när allting tog slut
jag minns hur jag satt där
och tittade ut och hur snön föll
Hmm... en aning dramatiskt..? Nåjo, men så att man får en bild av det stora hela. Så farligt är det faktiskt inte mera (eller är det?). Det är just bara ibland som det kommer dåliga dagar. Och jag gissar att de dåliga dagarna kommer att bli färra och färre, men minnena kommer ju nog alltid att finnas där och jag måste bara lära mig att hantera dem... Typ.
Tycker synd om mig själv för ett år sedan... Det är nog någor jag inte vill uppleva igen någonsin. Men jag tror inte att jag kommer att låta det hända heller i samma grad. Tänk hur fånigt. Att låta någon göra en olyckligare än man någonsin varit förut. Och dessutom låta det fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Igår i Friends kom Rachel på att hon och Ross behövde closure... Det behöver nog jag också. But how do you get one of those?
(Svensken kom inte på RÖ idag. Blev lite orolig... Tänk om han har varit med om en cykelolycka och han ligger i koma någonstans på nåt sjukhus och ingen kommer och letar efter honom. Han är ju lite ensam...)
Kommentarer
Trackback
