en (val)borg utan prins
Gårdagens jobb var en positiv överraskning. Jag hade ångest för kvällen sela dagen då det enda jag hade lust med var att åka hem och lägga mig i soffan och sova, istället för att stå i fem timmar och vara vänlig mot trevliga och mindre trevliga kunder. Men allt gick bra. Chefen var på plats och var inte allt för otrevlig och det var jättelite folk så det var inte överhuvudtaget stressigt, utan snarare småmysigt att kunna servera kunder espresso och guida dem till te-sortiet. Och så jobbade där världens sötaste och snällaste och coolaste cafébög (det låter hemskt men jag menar faktiskt väl!) som hade hand om allt det där jobbigaste ansvaret. Så har jag blivit bortskämd med lön. De tior jag tjänade in igår känns liksom inte riktigt någonstans. Fast de skall nog komma till användning imorgon.
Om imorgon: Jag räknade ut att vi singlar är i kraftig minoritet. Och det känns inte alls särskilt bra. Det skulle vara annat ifall vi var påväg på fest med en massa singla snygga killar, men nej. Värre är ju det att så gott som alla par där har med sina respektive. Man kommer antagligen att känna sig lite ensam. Ensam trots alla ens vänner! Man kan ju helt enkelt ändå inte förbjuda dem att komma, det är ju inte deras fel/ansvar och de skall ju inte behöva känna sig sämre för att vi ensamma inte har någon. Men oj vad jag hoppas att det inte blir ett sådant där kalas där alla bara sitter i sina famnar och gullar. Lätt för mig och säga, va!
Satt just med systern vid matbordet och pratade pojkvänner. Så skönt med hennes reaktion. Det kändes rätt så bra att lite få klaga av sig.
I grund och botten måste man ju ändå tänka: men det blir nog bra! Fast det vet ju en och annan av oss att det inte gör väntandet lättare.
Om imorgon: Jag räknade ut att vi singlar är i kraftig minoritet. Och det känns inte alls särskilt bra. Det skulle vara annat ifall vi var påväg på fest med en massa singla snygga killar, men nej. Värre är ju det att så gott som alla par där har med sina respektive. Man kommer antagligen att känna sig lite ensam. Ensam trots alla ens vänner! Man kan ju helt enkelt ändå inte förbjuda dem att komma, det är ju inte deras fel/ansvar och de skall ju inte behöva känna sig sämre för att vi ensamma inte har någon. Men oj vad jag hoppas att det inte blir ett sådant där kalas där alla bara sitter i sina famnar och gullar. Lätt för mig och säga, va!
Satt just med systern vid matbordet och pratade pojkvänner. Så skönt med hennes reaktion. Det kändes rätt så bra att lite få klaga av sig.
I grund och botten måste man ju ändå tänka: men det blir nog bra! Fast det vet ju en och annan av oss att det inte gör väntandet lättare.
Kommentarer
Trackback
