...morgonskriver kaffeinlägg
Så är det lustigt då man anat en situation men aktivt ignorerat den. Man har nog uppmärksammat möjlighetern(eller omöjligheten) men ändå aldrig på allvar, så att man skulle ha tagit tag i saken. Sen när situationen uppenbarar sig som t.ex. ett konkret förslag så blir man alldeles till sig och tycker att situationen är obekväm och obehaglig. Efteråt är det skönt att kunna lägga allt bakom sig, då reaktionen varit så häftig att man inte behöver tänka på det något mer.
I morse sa mamma att hon tänkte försöka bli av med morgonkaffe-rutinen. Jag fick genast lite dåligt samvete då jag satt med kaffekoppen i hand. För visst skulle det vara bättre och kanske rent av skönare och mer njutningsfullt ifall man tog kaffekoppen på dagen istället. Men jag tror bara inte att möjligheten finns just nu. Jag klarar helt enkelt inte av att börja läsa ifall min dag inte har börjat, jag måste ha ett tecken på att morgonen har slutat. Ifall man skulle ha en skola att gå till så är resan en bra nu-börjar-skoldagen/jobbdagen-rutin, men det känns väldigt onödigt att klä på sig ytterkläderna och gå ett varv runt kvarteret innan läsandet, trots att det antagligen skulle funka ganska bra. Så något slut på morgonkaffet lär det inte bli förrän jag börjat skola igen, vilket ju kan leda till att jag vid det laget är så obeskrivligt beroende att det aldrig är möjligt. Fast det tror jag inte egentligen.
Har plötsligt insett hur få dagarna kvar på jobbet är. Nästa veckan är sista veckan. På eftermiddagarna i regnet på skolgården med de allra jobbigaste ungarna kvar så längar jag, men sedan på kvällarna så bävar jag istället för hur jag någonsin skall kunna sluta. Vad skall man liksom säga sedan den sista fredagen? Tack för idag, vi ses... närdå? Kanske bara Tack för hösten och god jul.
Mm. Sen vid ett konkret förslag kan man ju inte gå vidare på samma bekväma trygga ignorerande sätt. Då måste man börja tänka å blahh.
Men riktigt lycklig blir man ju om man letat riktigt länge efter nåt, och sparat ihop pengar och sen hittar det perfekta plagget. Antar att det också funkar så med pojkar.
håller med annika. det är så skönt med vissa förslag ända tills man verkligen får ett konkret erbjudande och faktiskt måste ta ställning till det.
och jo. hellre har man ju ett klädesplagg som håller länge och som man verkligen älskar och inte bara tycker om, än tio olika som man sådär halvgillar men som går sönder efter fem tvättar...
ack ja, kläder :)
Fast för mig har det ändå sedan sällan funkat med det där att spara jättelänge och sedan kunna köpa det där ena plagget, för det är sällan sedan så fint som man mindes. Jag blir nog lyckligast då man plötsligt bara hittar något man inte alls väntat sig att man skulle hitta. Och så satsar man lite mer än man har råd me och allt blir bra.
Gällande kläder alltså!
eller sen när man helt oväntat hittar nånting man vill ha och sparar det en stund i garderoben för att sedan märka att det var mycket bättre än man kom ihåg när man tar fram det igen.
