hon som

Såhär vet man att man är på lande:
1. en våg av avslappnad sköljer över en
2. doften av vår/sommar
3. påminnelsen om hur snuskig duschen är
4. Hanna Pakarinens/Eva Dahlgrens/Eric Claptons cd som pappa lyssnar på då man vaknar på morgonen
5. surret av flugorna i taket
6. smaken av festlimpa

Såhär vet man att det är påsk:
1. man åker till lande med buss. Man har då ca tre timmar på sig att koppla om från stadsstress till total landechillfiilis.
2. då man kommer in genom dörren känner man doften av huset och kylan. Man slutar sedan inte frysa på hela lovet.
3. man träffar jämnåriga släktingar man inte sett sedan sommaren (alternativt julen) och man har en massa att tala om.
4. man äter får, pasha (fast inte jag men de andra), choko.
5. man lyssnar på Matheuspassionen (fast jag egentligen inte förstår varför, men det känns onaturligt att lyssna på nåt annat då det är påsk. Egeneltigen skulle jag ju nog inte känna igen den ifall jag hörde den utanför sammanhanget, men ändå, rätt skall vara rätt!).
6. man går på påskfest med ännu mer släktningar och svarar på frågor (t.ex. om hur studentexamen har gått)
7. man delar ut chokoägg åt påskhäxorna (och påskhararna och påskkatterna)
8. man är förundrad över hur mycket stjärnor det finns på himlen och hur fin fullmånen är
9. man räknar vårblommor som hunnit växa fram

Skärtorsdag:
Hela bussresan satt jag som i trans. Det var underbart väder, musiken räckte för hela resan och jag bara kopplade av helt och hållet. Vi bytte buss vid domkyrkan och tog skärgårdsvägen till Sattmark. Vi blev avhämtade av Kusinen och småkusinsystrarna. Genast efter hejet så skämtade och skrattade vi oavbrutet hela vägen till gården. Huset var kallt, men jag hade ju på mina überabiverkkare och sockor så det var okej.
 
Pappa och brodern skulle komma först med sju-bussen så vi skulle få mat först tio-elva-tiden. Man var ganska hungrig efter att ha ätit bara lunch (och man ville ju sedan inte förstöra aptiten med festlimpa) och jag såg fram emot lite härlig spagetti med köttsås. Plötsligt, klockan tio slocknar lamporna i vårt rum. Vi springer ner i köket och där står mamma och säger att spisen också slocknat. Ett propp hade gått och nu blev det ett himla ståhej då alla tre mammor sprang omkring på jakt efter en propp och sedan på jakt efter den propp som hade gått. Pappa kom, men ingen spagetti var ju kokad. Vi var alla trötta och framför allt hungriga, vilket som känt brukar leda till irritation. I en krissituation som denna var goda råd dyra. Som tur så fungerade småkusinsystrarnas spis så vi fick spagettin kokad där och efter kanske en halv timme så fixade sig proppproblemet också.

Då vi fick mat i oss så hade vi fast hur roligt vid matbordet med familjen. Det var riktigt idylliskt och jag kan tänka mig att alla tomtar, som tittade in genom fönstret och såg oss alla skratta så att vi kiknar och maten och vinet och stearinljusen, blev rätt så avundsjuka. Kvällens roliga grej: Att förgifta diverse personer med sylt kokad i aluminiumkastruller. Jag gick och lade mig lite tidigare än alla andra.

Långfredag:
Upp klockan sju, börja läsa klockan halv nio, somna om i sin ursköna säng klockan elva. Det är livsfarligt att läsa i sin säng, men så mycket andra alternativ fanns det inte heller, då vardagsrummet var lite för kallt och soffan för obekväm och det fanns en massa människor i alla andra rum. Jag och syster låg i sängen till klockan två, sedan kom de jämnåriga och låg där med oss. Vi satt sex personer (pappa var också där och vaktade brasan) och läste (biolla/tyska/psycka/kroatiska/skönlitteratur/något som hade med jobbet att göra).

En promenad till stranden klockan kvar i fyra (vi måste ju ha en tid så att man kunde förbereda sig på hur mycket man ännu kunde läsa). Isen var tunn och vi tillbringade någon timme med att kasta ut tunna isflak vi bröt vid vattenbrynet på isen. Det lät så roligt då isen gled ut på sundet. Ingen friktion alls. Sedan blev det inte så mycket läst mera den dagen. Vi försökte nog lite (eller gjorde vi?), men det blev helt enkelt ingenting. Klockan 19 var det middag med småkusinssystrarna och deras mamma. Blinier och fårgryta. Det var tal om den akademiska världen och universitet och pappas någo nya projekt med någon stiftelse. Kanske inte jättesprudlande samtalsämnen, men det var helt okej. Jag var igen den första som gick och lade mig efter en kort visit inne hos kusinerna i andra ändan.

Lördag:
Fortsatt läsningen i sängen på morgonen. Jag hade tagit lite sovmorgon så jag kom igång ganska sent. Pappa och mamma skulle åka med två-bussen så det var lite packning och städning på gång. Lista skrevs med allt som vi skulle göra innan vi åkte nästa dag. De åkte, vi läste lite och sedan var det förberedning för påskfest som gällde. Vi var bara 44 på plats, 20 mindre än förra året. Jag saknade lite diverse äldre och yngre släktnigar. Vi satte oss på tremanhand + Han som studerat på Arcada i början av kvällen. Vi satt sedan en stund bara vi tre och diskuterade våra tre gymnasier. Vi snackade fördomar och det var riktigt intressant, men jag kom ändå fram till att hur stora skillnaderna på de stereotypa eleverna i varje skola än är, och jag tycker att vi alla är mer eller mindre stereotypa, så är vi ändå alla sist och slutligen rätt så lika varandra.

Vi unga slog vad om när Hon som hade beräknad dag på söndag skulle föda. Min gissning är på fredag morgonnatt. Vi måste följa med situationen.

Sent på kvällen satt kusinen och småkusinen och hade en ganska livlig debatt om politik. Det var något om kommunism och fri ekonomi. Jag försökte följa med men måste säga att jag inte riktigt hängde med. Ifall det berodde på min okunskap eller på en annars bara väldigt flummig debatt vet jag inte. Jag lyckades komma med ett par riktigt dumma kommentarer och fick skämmas en stund. Det var lite intressant att märka på vems sida jag var. Jag har stor respekt för honom och litar fullständigt på att (nästan) allt han säger är sant. Å andra sidan är mina ideal kanske mera lika hennes. Jag tror att jag kanska har en tenens att lite försvara den som inte har de allra starkaste argumenten.

Jag märkte hur mycket lande påminner om Honom, fast han ju bara var där en enda gång då helt i början. Eller kanske inte så mycket om honom som bara någon att texta med. Jag kom på att jag under de senaste fyra åren (mer någon gång som undantag) alltid har haft en orsak att kolla telefonen för textmeddelanden. Det var riktigt riktigt jobbigt att inte få/inte skicka ett enda under hela tiden på gården. Under påverkan av lite vin och annars bara nostaligi var det väldigt nära att jag skickade något jag antagligen skulle ha ångrat idag. Ifall han inte skulle ha henne så skulle jag säkert ha skickat det. Jag reflekterade lite över hur mycket som har hänt sedan senaste påsk. Då var det var april och han var på scoutläger och jag saknade honom rätt så mycket. Två dagar efter att jag kom hem var det slut. Jag läste lite i dagboken vad jag hade skrivit den påsken. Jag ville bara skrika åt mig själv: Akta dig! I övermorgon gör han slut! Förbered dig på något hemskt. Stackars mig som var så oanande.

Att åka till lande var underbart! Nu orkar man lite till.

Jag tror jag har blivit bloggberoende. Inte så bra med tanke på sommaren och veckor utan internet.