hon som

Och så var det över. Helt totalt över (ja, i alla fall tills inträdesförhöret). Försökte få pappa att öppna skumpaflaskan, men det gick inte igenom. Det slog mig idag på skrivningarna då ungefär hälften av tiden hade gått att då jag lämnar in de här papprena så är det slut. Min puls steg med 600 %. Sedan kunde jag inte lugna ner mig mer. Men det gick alldeles bra. Mina blodceller är dock alldeles slitna i kanterna av alla ha åkt mer turbofart genom ådrorna i flera timmar. Var skall man göra med all information man inte fick skriva av sig?

Brickan idag var gul. Maten gick helt i biologins rytmer; jag hade köpt ekovindruvor, rättvisa nötter och choko med 70 % kakao (ju mer "biomassa" dess bättre). Mamma var helt i samma spår och lagade smörgåsar med ekologisk tomat och groddar.

Gårdagen skulle kunna ha varit så bra. Jag vaknade på gott humör, vädret var strålande och jag tänkte: Hum, inte så dumt att sätta sig ner men en kopp kaffe och Bios 1. Jag fortsatte att tänka så ganska länge. Jag köpte, på vägen till bibban, den senaste nyheten vad beträffar muminmuggar, nämligen en mymlanmugg (helt i min stil i lila) som jag hade gått och suktat efter sedan dagen innan. Då jag kom hem från bibban flera timmar senare hade min Jack Johnson-cd anlänt och ni kan tro min lycka då jag läste på fodralet att den producerats med 100 % solenergi. Mera sånt! Men det där ändlösa läsandet tog kol på mig. Jag mådde helt fysiskt dåligt av att sitta innne så länge och koncentrera mig. Jag började läsa lite före halv nio och jag stängde boken för natten först klockan lite före åtta. Klart, jag hade matpauser och det tog tid att gå till och från bibban, men för myckt blev det ändå. Aldrig mera sånt, det är inte värt det! Ni kan tro skadeglädjen då min systers provvecka början nu!

För några dar sedan såg jag Ally McBeal-avsnittet där Billy dör. Jag kom på varför det är dels så chockerande och dels så sorligt. Det är för att Ally och Billy (haha) är samma sorts par som Ross och Rachel, Carrie och Mr Big, Ephram och Amy, de som alla får varandra i slutet trots att de i mellan haft strul. Det är ju så som alla flickor med brustna hjärtan hoppas att det skall gå tillslut. Att man skall hitta tillbaka till varandra efter en lång paus, eftersom man egentligen aldrig riktigt kommit över den kärleken. Rachel uttrycker det så bra i ett avsnitt då de pratar om att de nog aldrig borde ha sex igen. Hon säger: And Ross, with you it´s never off the table... Lite så känns det ibland, trots andra förtjusningar. Det där lilla extra finns alltid ändå kvar där, kvar i alla de där minnena. Men Ally får inte Billy. Och det är på nåt sätt alldels fel.

Dagen textate kom av mamma då jag skickat att min bricka är laddad och jag är ready to rock. Söta mamma skriver: Oolrait. Be luomu and beat it! Kunde inte ha sagt det bättre själv!

Nu: ut på en liten stund.