hon som

Alltså missnöjd! Jag har varit på blodcentralen sammanlagt 5 gånger nu, varav jag har fått donnera bara under två besök! Idag var det mitt hemoglobin som var för lågt. Jag fick nu järntabletter så hoppeligen kan det bli bättre nu, men ändå. Det känns så trist att komma dit och sedan inte få ge blod. Inte det där att man kommit dit i onödan och att det tar onödig tid, men det att jag inte får hjälpa. Jag mår så bra av att ligga där på britsen och jag har inte fått göra det på länge och nu måste jag vänta igen i tre månader. Skit alltså. Man tycker liksom att om man vill hjälpa så borde man få, men nej. Nåjo, för mitt eget bästa bla bla... Jag trodde att jag hade hittat mitt sätt att ge något åt samhället men tydligen inte. Jag borde få medalj för att jag försöker och alltid måste bli besviken, men att jag sen kommer igen! Det tycker jag. Faktiskt!

Jag har inte fått läst idag alls! Jag var ju inställd på att jag skulle och barnvakta idag, men flickan blev sjuk så det blev hemmadag. Tid för läsning, men vad gör jag om inte tittar på TV istället. Jag förmådde bara inte öppna boken. Jag trodde att det skulle gå lätt att bara fortsätta i samma läsrutinspår, men nehej det gick inte alls så lätt. Hittills har man ju förstått det man läst, sådär på ett ungefär i alla fall, men nu, nu blir det andra bananer för jag fattar ju ingenting! Och då har jag bara tittat nigenom kemmadelen som jag ju faktiskt borde förstå. Vågar inte ens tänka på fyssatillämpningarna! Men ger jag upp..? Njaa... Kanske för stunden. Skall man faktiskt behöva kämpa såhär mycket efter att man just skrivit studenten?

Såg filmen från vår konventsintagning på Facebook idag. Huj, nu var det lite pinsamt. Kanske mest det där hur dåliga jutturna var! Men så roligt att se alla nuvarande bekanta som man inte ännu kände då. Och så hade Han som alltid fotar satt in nya bilder från vår gammeldans också. Kunde belåtet konstatera att jag nog var rätt söt i min klänning.

Jag klarade gårdagskvällen, lite bättre än jag kanske vågat hoppas på till och med. Men nu var jag ändå tvungen att titta bort ganska ofta, och då hände det inte ens något väldigt dramatiskt. Bara de där små rörelserna. Uh, vill inte tänka  på dem, de har en tendens att växa i skallen på en. Livsfarligt att dricka i deras sällskap! Alla omöjliga tankar kommer till ytan och man blir bara olycklig. Men det skall inte behöva vara världens naturligaste sak att se honom med någon annan. Och jag klarade ju det. Bara man nu sen skulle hitta någon egen...

Fortfarande lite bitter över att mitt blod inte duger...