hon som

Var inte på morgonen och tränade som jag brukar på fredagar på grund av förkylningen, fast jag lite lovat mig själv det, efter gårdagens karkkifrosseri. Stannade hemma och morgongrät till Ally McBeal där Larry kom hem tillbaka till Ally efter att hon varit olycklig i hela avsnittet. Jag kände så starkt då han sedan stod där hemma hos henne och han sade att han skulle stanna för evigt. Hoh. Den där känslan att äntligen få omfamna efter så lång tid. Oh, vad jag längtar efter den känslan. Går inte att beskriva, men man vet nog om man upplevt det.

Jobbdagen gick helt okej, men kunde igen inte stå med skvallertanterna för jag klarade inte av skitsnacket. Det börjar gå mig väldigt mycket på nerverna.

Efter jobbet till Choko-butiken där jag fick världens härligaste betjäning och antagligen världens härligaste choko (har inte ätit upp ännu). Vidare till stan där jag träffade en gammal vänninna och vi satt och pratade i två timmar och jag blev bara hesare och hesare. Hem på middag (kvällen före novemberbantningen, inte jag men mamma och pappa) och där har vi suttit sedan halv åtta och nu tittar de andra på TV.

Jag tror att jag skulle ha behövat mer av den här kvällen än vad jag fick. Det känns som om det var lite skrap på ytan bara, men jag skulle ha behövt en ordentlig timme hos psykiatern eller en grundlig flickkväll (eller varför inte killkväll med de närmaste pojkarna) för att ha fått ut det jag skulle ha behövt. Känns som en ofullständig kväll om jag bara går och lägger mig.

Kom igenom förskriftliga idag. På första gången. Alltså första gången på bilskolan, inte den första gången jag gjorde provet av de tre gånger jag var tillåten. Höll på att gå tokigt, men det gick bra tillslut.