hon som

Jag är så trött.

Och med tröttheten kommer instabiliteten. Minsta lilla fittiga kommentar,  plan som går i stöpet, misslyckade skämt eller dåligt utförda uppgift kan få mig att börja gråta. Hemma (de få timmarna jag faktiskt är hemma och inte sover) är jag inte glad, svarar bara kort på frågor, och mest irriterat. Har fastnat i fällan och får dåligt samvete ifall jag sitter och gör ingenting (för då skulle man ju kunna läsa!). Till och med veckoslutet måste innehålla någon form av läsning, annars blir jag galen. Jag vet inte riktigt hur länge man skall kunna hålla uppe det här, hoppeligen åtta veckor till. Hälsosamt? Nej. Nördvändigt? Troligtvis. Fysiskt mår jag dåligt, kanske lite psyktiskt också, men olycklig är jag inte. Olycklig blir jag ifall jag inte kommer in och känner att jag kunnat göra mera.

Veckan har innehållit ett par solstrålestunder också.
Min nya fina fina röda telefon.
Då jag fick radion i min nya fina telefon att fungera.
Att telefonen var inpackad i biologiskt nedbrytbarn plast.
Innocent.
Att jag överlistade systemet och köpte strumpor på Galna dagar på barnavdelningen, till hälften av priset på damstrumporna.