...bloggar om varje detalj i sin tråkiga vardag

Jag drömde en så verklig dröm inatt. Inte verklig på det sättet att det skulle kunna hända på riktigt, men så att den kändes verklig. Den gick ut på att jag var tvungen att adoptera de två yngsta småkusinerna, på grund av något med att föräldrarna annars skulle deporteras, eller var det flickorna, jag minns inte riktigt. Jag skulle alltså bli mamma, sådär bara. Inte biologisk mamma, men mamma på pappren. Och det kändes så hemskt att tänka på de riktiga föräldrarna som blev av med sitt barn, för en tid i alla fall (för de måste bo med mej, annars skulle vi kunna bli bustade). Av någon orsak slutade drömmen med att jag och min syster plötsligt på lande hade ansvar för tio barn i olika åldrar och de skulle alla äta pastarådigågga, och det var skrikande och säätände med vem som skulle sova var och klockan var redan läggdags och maten var försenad och hälften ville ha oliver och andra ville inte och så var plötsligt oliverna i stekpannan fast de inte skulle vara det och pizzan (varifrån kom den?) började brinna då systern skulle ta ut den. Håh. Stressigt. Känslan som starkast stannade kvar var den att texta till vem det nu var och säga att jag har blivit mamma. Och en känsla av att ha blivit vald till lämplig adoptivmamma åt barnen. Antagligen för att jag redan har ett förhållande till barnen, men inte sedan skulle behålla dem för evigt.

Var trött tröttare tröttast igår efter ett par lite för korta nätter och orkade nätt och jämt släpa ut mig på promenad med Hon som nu åker iväg till New York igen. Jag säger inte "tillbaka till", för det känns lite ledsamt att uttrycka det så. Så dramatiskt var det inte, långt ifrån, men jag märkte att jag nog sedan på väg hem inte hade lust att gå ensam, utan att jag ville ha någon att prata med. Inget svar på andra sidan telefonen dock. Dagen skulle ha varit perfekt för födisfirning, men det kändes som ett för stort steg att släpa ut sej ännu en gång, och sedan ändå antagligen somna på picknickduken. Synd att sådant ofta skall gå ut över samma människa.

Gårdagskvällen tillbringades alltså hemma, bestämmande av matdagar och funderande över det här med flick- och pojkspråk.  Det ÄR inte så svårt att tolka. Eller är det? Och varför i så fall skriva kryptiskt? Varför inte säga rakt ut? Att undervisa (= klaga) eller inte. Känns dumt att göra det för lång tid efter, men det är ju nog saker som ofta upprepar sig.

Snart kommer de lyckliga resenererna hem. Bävar för att läsa alla blogginlägg och lyssna på insides, men samtidigt är jag så löjligt nyfiken på att höra vad de har varit med om. På Facebook verkar det som om de har använt sin tid väl.

Annars på tal om fb, så blev jag lite irriterad på dagens Husis där det i "mitten" stod att det gjort en undersökning av CNN där man undersökt de tio mest irriterande Facabookanvändarna, och den mest irriterande är Låt-mig-berätta-varje-detalj-om-min-tråkiga-dag-facebookaren. Men hallå. Nya fb har ju den utmärkta funtionen, så man kan helt enkelt dölja vissa personer, så får man inte info om dem hela tiden på startsidan. Jag har döljt säkert 3/4 av alla vänner, och läser bara om mina goda vänners tråkiga dagar. Puss på dem.

Idag skall jag gå och se om jag skulle få mitt studiekort (det tog en vecka sedan jag beställt det och inte en månad som jag befarat!), fast jag är inte riktigt säker hur man skall räkna det här med tre vardagar. "Kolmen arkipäivän kuluttua" skickades på fredag. Måste det alltså ha gått tre hela vardagar, alltså fredag, måndag och tisdag, eller ät det på en tredje dagen jag kan få det? Kuluttua tyder ju på att tisdag också måste ha tagit slut. Nå, ut måste jag i vilket fall som helst, så varför inte försöka. Busskortet borde också fixas. Träning orkar jag inte med. Lat.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0