...insåg varför det är jobbigare att vara sur nuförtiden
Jag är väldigt medveten om att jag nuförtiden klagar alldeles förskräckligt mycket här på bloggen. Detta beror helt enkelt på att jag är på generellt sämre humör och allt oftare numera.
Jag upplevs ofta som en glad person, och bland människor är jag oftast glad. Trots att jag har en dålig dag så skrattar och ler jag då jag pratar med någon annan. Och skratt leder till en lite gladare jag. Följden av ensamheten är alltså att jag sitter hemma med mitt dåliga humör och varken blir distraherad av en konversation eller får utlopp för min frustration och till sist bara simmar jag i skiten och exploderar på bloggen eller på en familjemedlem. Jag minns t.ex. gymnasietiden som så bra, eftersom det inte var så farligt att vara sur i skolan, eftersom där alltid fanns folk att prata med. Det är tusen gången värre att vara sur hemma, alldeles ensam.
Konstaterat: Människor tar fram de goda och glada sidorna inom mig.
Ändå anser jag mig själv fortfarande som en positiv person, nog vet jag då min irritation beror på att jag är hungrig eller trötthet. Mindre irriterad blir man ju inte för det, men då allt ordnar sig (man får mat eller tidtabellen håller eller man går ut på en promenad) så känns allt snabbt väldigt mycket bättre och jag har jättelätt för att njuta igen.
Och visst ordnade sig ju allting igår igen. Jag hann läsa relativt bra, jag städade duktigt upp i köket och lagade makaronilåda och fick sedan höra om systerns lyxresa (lyxhotell, massage el.dyl. varje dag och ridturer på elefanter) och blev riktigt avundsjuk, och så pratade vi om lande-framtiden. Barnvaktningen gick okej, och så kom jag hem och lade mig i tid. Ikväll blir det nog bio, efter yogan och pranayaman. Så det ser ut att bli en bra dag, då jag har sovit gott och tillräkligt länge, hinner ta eftermiddagsläsningen på Uni-bibban och har eget kvällsprogram.
Jag upplevs ofta som en glad person, och bland människor är jag oftast glad. Trots att jag har en dålig dag så skrattar och ler jag då jag pratar med någon annan. Och skratt leder till en lite gladare jag. Följden av ensamheten är alltså att jag sitter hemma med mitt dåliga humör och varken blir distraherad av en konversation eller får utlopp för min frustration och till sist bara simmar jag i skiten och exploderar på bloggen eller på en familjemedlem. Jag minns t.ex. gymnasietiden som så bra, eftersom det inte var så farligt att vara sur i skolan, eftersom där alltid fanns folk att prata med. Det är tusen gången värre att vara sur hemma, alldeles ensam.
Konstaterat: Människor tar fram de goda och glada sidorna inom mig.
Ändå anser jag mig själv fortfarande som en positiv person, nog vet jag då min irritation beror på att jag är hungrig eller trötthet. Mindre irriterad blir man ju inte för det, men då allt ordnar sig (man får mat eller tidtabellen håller eller man går ut på en promenad) så känns allt snabbt väldigt mycket bättre och jag har jättelätt för att njuta igen.
Och visst ordnade sig ju allting igår igen. Jag hann läsa relativt bra, jag städade duktigt upp i köket och lagade makaronilåda och fick sedan höra om systerns lyxresa (lyxhotell, massage el.dyl. varje dag och ridturer på elefanter) och blev riktigt avundsjuk, och så pratade vi om lande-framtiden. Barnvaktningen gick okej, och så kom jag hem och lade mig i tid. Ikväll blir det nog bio, efter yogan och pranayaman. Så det ser ut att bli en bra dag, då jag har sovit gott och tillräkligt länge, hinner ta eftermiddagsläsningen på Uni-bibban och har eget kvällsprogram.
Kommentarer
Trackback
