...inträdesförhörsangstar #1
Jag har nu i några dagar funderat över dagen då mitt inträdesförhör är, samt dagen då resultaten kommer ut. Och jag är livrädd. Svårt att veta hur det kommer att kännas den 28:de maj, men jag kan tänka mig att jag kommer att vara det nervösaste jag har varit i hela mitt liv. För på fem timmar skall jag bevisa att jag har läst hela året och att jag är värd en studieplats.
Och sedan i juli, då det finns listor på internet och jag väntar på ett brev, som antingen är tjockt eller tunt. Om jag kommer in, kommer jag ju att vara världens lyckligaste, springa omkring och härja, men om jag inte gör det, så behöver jag en famn att sitta i och en axel att gråta på och någon som håller i mig så att jag inte går och dränker mig. Det kommer att kännas förjävligt och onödigt alltihop. Sätter man ett helt år på något, så vill man ju se resultat. Det positiva är ju ändå att jag ändå inser att jag kanske har chanser, och ett tjockt brev är inte en omöjlighet mera. Men oj vad det var mycket skönare förra året då pressen var obefintlig.
Ändå är det skönt att veta att det här är något jag vill kämpa för. Då en 11-åring frågade mig vad jag skulle bli om jag inte skulle bli läkare, så visste jag inte vad jag skulle svara. För det är läkare jag vill bli, punkt slut.
Ack så många dagar jag ännu kan angsta.
Ändå är jag på ganska gott humör den här morgonen. Blev extra hög av morgonkaffet, får gå på yoga idag då jag inte har aftis, läser för tillfället teori som jag förstår och så får han sin andra salmiaksruta idag och åker iväg som skrämmande aspirant för att läxa upp rekryter.
Det är en bättre vecka på gång, och imorgon är det redan fredag. Har gått omkringd den här veckan med inställningen och känslan av att dagarna är lite mer speciella och jag har då och då kommit på mig själv med att sitta och le.
Och sedan i juli, då det finns listor på internet och jag väntar på ett brev, som antingen är tjockt eller tunt. Om jag kommer in, kommer jag ju att vara världens lyckligaste, springa omkring och härja, men om jag inte gör det, så behöver jag en famn att sitta i och en axel att gråta på och någon som håller i mig så att jag inte går och dränker mig. Det kommer att kännas förjävligt och onödigt alltihop. Sätter man ett helt år på något, så vill man ju se resultat. Det positiva är ju ändå att jag ändå inser att jag kanske har chanser, och ett tjockt brev är inte en omöjlighet mera. Men oj vad det var mycket skönare förra året då pressen var obefintlig.
Ändå är det skönt att veta att det här är något jag vill kämpa för. Då en 11-åring frågade mig vad jag skulle bli om jag inte skulle bli läkare, så visste jag inte vad jag skulle svara. För det är läkare jag vill bli, punkt slut.
Ack så många dagar jag ännu kan angsta.
Ändå är jag på ganska gott humör den här morgonen. Blev extra hög av morgonkaffet, får gå på yoga idag då jag inte har aftis, läser för tillfället teori som jag förstår och så får han sin andra salmiaksruta idag och åker iväg som skrämmande aspirant för att läxa upp rekryter.
Det är en bättre vecka på gång, och imorgon är det redan fredag. Har gått omkringd den här veckan med inställningen och känslan av att dagarna är lite mer speciella och jag har då och då kommit på mig själv med att sitta och le.
Kommentarer
Trackback
