hon som

Det här veckoslutet gick okristligt fort.

(Fredag var min firningsdag, så jag skolkade från läsning och gick på bio på morgonen istället, alldeles ensam. Det var rätt så intressant att se vad det är för folk som går på bio 11.15 en fredag. Ett par ungdomar som antagligen skolkar från skolan, några medelålders sjabbiga gubbar, semiunga film-intresserade män, en tant, och så jag, födelsedagsfiraren. Många var det inte igång, det var bara jag och en annan i hela salen.

Sedan åt jag lunch på stan, boikottade läsningen ännu mer och träffade Hon som just skrivit om sin tent och köpte tuparepresent. Vi fick sällskap av en tredje, köpte lite till och gick sedan hem till oss för att prova mitt nya kompiskaffe.

Vidare med familjen på yoga. Kunde pinsamt nog inte hålla mig för skratt då jag stod bredvid pappa som stönade i alla ställningar. Det var ändå viktigt för mig att de alla var där. Efteråt gick vi på restaurang, Ateljé Finne ,och åt jättegod mat, tartarbiff, gös och chokobakelse, naturligtvis med gott vin till. Det var så skönt att kunna sitta vid bordet och bara umgås och framför allt delta i diskussionen.)

Veckoslutets höjdpunkt var ju ändå Åbo-åkandet. Fick köra en bit runt i Haga och plocka upp diverse medresenärer. Det säger något om min körning att jag inte fick köra mera den resan. Borde öva mig mera...

I Åbos enda mäcci åt vi dagens middag. Vi var ganska många och beställningarna gick lite fel och det tog en stund för vissa av oss att få mat, så det kändes som om vi var snobbiga, krävande helsingforsbor som bara kommer och kräver felfri service. Sten i magen och lite dåligt samvete efteråt.

Så småningom kom de andra också fram och vi satte oss och lyssnade musik och drack lite öl och tittade på lite foton och ABI-spexet. Mer behövdes det inte för att få upp fiilisen, i alla fall bland oss lärkor, och vi tänkte på vår vän i Afrika och började plötsligt sakna henne så otroligt.

Vi konstaterade att jag nog skulle rymmas in i RUK-väskan, ifall de skulle ha dragit åt dragkedjan ordentligt och jag inte skulle ha blivit så klaustrofobisk där jag låg ihopkurad i en väska. Så nu kan han smuggla med mig (istället för två kineser) någon gång.

Han från Åbo som jag träffat i Fredrikshamn kom och jag blev så glad, för han påminner mig om det veckoslutet och man blir lycklig av mindre. Det var så roligt att han fick träffa alla våra vänner och verkade komma överens med de flesta.

På våra plastglas stod det den här kvällen vårt namn, ålder och yrke. Aina, 20 år, arbetslös. Senare på kvällen hade jag tre glas, Ainas vinglas, Ainas vattenglas och Aina, 20 år, arbetslös, bålglas + nallekarkkin. Någon av oss kom på den utmärkta idén att slänga lite nallekarkkin i bålen. En grön, en gul och tre röda. Det var det slemmigaste jag ätit.

Alla andra ville gå ut, men jag blev kvar i lägenheten med Han som blivit för trött. Och jag tvekar inte en sekund på att det var det bättre alternativet för mig. Vi låg och pratade och jag skulle inte ha velat ha det på något annat sätt. Två- halvtre-tiden kom de andra tillbaka och jag somnade, trots att de andra låg och pratade ännu en stund.

Jag sov i det rum där det snarkades mest, kanske bra, så dåldes mina snarkningar av deras. Men det stördes inte så farligt, jag lyckades sova skapligt bra och länge ändå.

Morgonen blev skön med kaffe och rågbröd, dock inte så lång då bilens chaufför hade lite bråttom bort. Bilresan gick ganska snabbt och jag satt mest tyst och lyssnade på ytterligare lite armé- och bilprat.

Hemma somnade jag framför Strömsö, det bästa trött-och-kanske-lite-krabbis-fiilis-programmet som finns.

Trots att det är måndag så är det en lite bättre måndag än vanligt. Jag hoppas att den här veckan går lika snabbt som veckoslutet. Jag vet inte riktigt vad som kommer att hända, varken under veckan eller slutet, men det återstår väl att se.

Jag är så glad för att han få¨r åka tillbaka till Dragsvik nu på torsdag, det känns bättre att ha honom lite närmare. Och jag tror att han är lyckligare.

Har nyss klarat av (kanske) en uppgift i Galenos, tack vare Aftiskursen, och en av hemuppgifterna. Är på ett ganska trist ställe i boken, men det är okej. Det var så skönt att höra de vanliga välbekanta rösterna på A-laget i morse. Det är sådär det skall vara, förutom att Isa är utbytt. Fick brev från Afrika och trots att det inte var ett brev där hon berättar om hur bra hon trivs, så blir man alltid lika glad. Dessutom kommer det Supernanny om en stund och jag kan äta soppa till lunch.