...sommarjobbar hårt
Om jobb:
Morgontur 0700-1500
Fixa morgonmål
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska och sätt i ordning köket/städa patienternas rum
Fixa lunch
Hjälpa till med matandet
Samla tallrikat etc.
Diska, ställ i ordning köket och ställ fram eftermiddagskaffet/fortsätt städa
Kvällstur 1230-2030
Städa korridoren, sköljrummet och korridorens wessor
Fixa middagen
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska
Städa samlingsrummet
Samla in roskisar och kolla att alla rum är i skick
Det är lite svårt att förklara hur det är på jobbet. Jag trivs så bra som man nu gör några veckor in i ett jobb som nu är ungefär likadant, dag ut och dag in, då det är fint väder ute och de flesta vänner rör sig mellan lande och stan. Man kommer inte ifrån känslan av att man hela tiden har jobb, att man inte ser något slut, ingen semester så långt ögat kan nå. Men vantrivs gör jag inte. Alls. Särskilt trevligt då lönen kommer imorgon.
Sen är patienterna en helt annan historia. Jag jobbar inte med dem, jag jobbar för dem, och har egentligen inte så mycket med de flesta av dem att göra, annat än vad jag ser av dem i deras sängar eller sällskapsrummet då jag städar. Första dagen visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till så gamla människor, som ligger på sjukhus som sitt sista hem, och som i många fall bokstavligen ser ut som döden själv, med insjunkna ögon och konstant öppna munnar. Det går inte att förklara. Men jag har lärt mig hur man skall förhålla sig till dem. Eller vant mig. Nu behandlar jag de flesta av dem som om de vore barn, och kommer på mig själv då jag talar om dem som sådana och berättar om de tokiga saker de gör eller säger.
Många av dem är så dementa att de varken pratar eller förstår hemskt mycket. Om det är något jag har insett är det det att jag nog aldrig vill ha långvårdsavdelningen som sista station. Det är helt enkelt (hur hemskt det än låter) lite onödigt att de ligger där och lever, då de inte har några som helst möjligheter att göra något med den tid de har kvar. Vad säger man då någon av dem säger "Allt är slut"? "Nåmen, nu finns här ju ännu tid. Och snart är det ju lunch!"? Det värsta är kanske ändå att se de anhöriga, patienternas fruar och män, som sitter vid sängen och inte får någon som helst respons av den de kommit och hälsar på. Där kan de sitta i timtal och hålla sin fru i handen, och försöka orka med tillvaron, utan den person de levt ett helt liv med.
Har fastnat för den dam som jag brukar mata. Hon är världens sötaste, tackar alltid hemskt mycket efteråt och sover mest hela tiden då man inte väcker henne vid matdags. Det att hon förstår tilltal och kan svara på frågor underlättar, det att hon är ganska råddig och inte kommer ihåg på så mycket är inte särskilt viktigt. Hon har inte riktigt förstått det fina i att svälja sin medicin, vilket kan vara småjobbigt, men tror att jag nu har hittat en ganska bra lösning till problemet. Lite tokigt att man blivit så fäst vid något som man egentligen int har så mycket utbyte med. Men ändå blir jag så glad de gånger hon är lite pigg och på friskt humör och hon blir glad av att jag tar hennes hand eller frågar henne någon fråga om hennes liv som får henne att minnas något trevligt.
Tror att jag är relativt omtyckt bland personal och patienter, eller så omtyckt en lite råddig sommarvikarie kan bli på två veckor. En halvfinlandsvensk gubbe kom ihåg mitt namn idag, för första gången, och har blivit tillfrågad om jag vill gå och köpa bröd med en av gummorna. Fast jag sade att det inte gick just då, för jag måste jobba.
Det här med morgontur är inte riktigt min grej. Eller ska vi säga som så att det här med att åka hemifrån 06.30 inte riktigt är min grej. Å andra sidan så leder kvällstur till att man inte får något gjort den dagen, förutom jobba.
Mina händer mår inte så bra av att tvättas hela tiden. Och mina stressfinna har övergått till jag-springer-okring-och-svettas-finnar.
Om studier:
Studieplatsen säkrades idag. Om inte annat, blir det matta (eller njaa) på Uni. Hurra för det!
Om fadeande:
Det blir nog lande istället för regatta. Bättre för alla såhär. Inte minst för mig. Födelsedag får firas sedan en annan gång.
Något om Michael Jacksons död:
Förvånad över hur påverkad jag blev då jag hörde nyheten. Minns då jag första gången kom i kontakt med musiken. Det var på vardagsrumsgolvet hos Hon som jag lekte mycket med då jag var liten, och jag fick se fodralet på CD:n (något sorts samlar-CD) och jag var hemskt osäker på om det var en man eller en kvinna som sjöng och var på bilden. Otroligt bra musik. Det räcker för mig.
Morgontur 0700-1500
Fixa morgonmål
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska och sätt i ordning köket/städa patienternas rum
Fixa lunch
Hjälpa till med matandet
Samla tallrikat etc.
Diska, ställ i ordning köket och ställ fram eftermiddagskaffet/fortsätt städa
Kvällstur 1230-2030
Städa korridoren, sköljrummet och korridorens wessor
Fixa middagen
Hjälpa till med matandet
Samla in tallrikar etc.
Diska
Städa samlingsrummet
Samla in roskisar och kolla att alla rum är i skick
Det är lite svårt att förklara hur det är på jobbet. Jag trivs så bra som man nu gör några veckor in i ett jobb som nu är ungefär likadant, dag ut och dag in, då det är fint väder ute och de flesta vänner rör sig mellan lande och stan. Man kommer inte ifrån känslan av att man hela tiden har jobb, att man inte ser något slut, ingen semester så långt ögat kan nå. Men vantrivs gör jag inte. Alls. Särskilt trevligt då lönen kommer imorgon.
Sen är patienterna en helt annan historia. Jag jobbar inte med dem, jag jobbar för dem, och har egentligen inte så mycket med de flesta av dem att göra, annat än vad jag ser av dem i deras sängar eller sällskapsrummet då jag städar. Första dagen visste jag inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till så gamla människor, som ligger på sjukhus som sitt sista hem, och som i många fall bokstavligen ser ut som döden själv, med insjunkna ögon och konstant öppna munnar. Det går inte att förklara. Men jag har lärt mig hur man skall förhålla sig till dem. Eller vant mig. Nu behandlar jag de flesta av dem som om de vore barn, och kommer på mig själv då jag talar om dem som sådana och berättar om de tokiga saker de gör eller säger.
Många av dem är så dementa att de varken pratar eller förstår hemskt mycket. Om det är något jag har insett är det det att jag nog aldrig vill ha långvårdsavdelningen som sista station. Det är helt enkelt (hur hemskt det än låter) lite onödigt att de ligger där och lever, då de inte har några som helst möjligheter att göra något med den tid de har kvar. Vad säger man då någon av dem säger "Allt är slut"? "Nåmen, nu finns här ju ännu tid. Och snart är det ju lunch!"? Det värsta är kanske ändå att se de anhöriga, patienternas fruar och män, som sitter vid sängen och inte får någon som helst respons av den de kommit och hälsar på. Där kan de sitta i timtal och hålla sin fru i handen, och försöka orka med tillvaron, utan den person de levt ett helt liv med.
Har fastnat för den dam som jag brukar mata. Hon är världens sötaste, tackar alltid hemskt mycket efteråt och sover mest hela tiden då man inte väcker henne vid matdags. Det att hon förstår tilltal och kan svara på frågor underlättar, det att hon är ganska råddig och inte kommer ihåg på så mycket är inte särskilt viktigt. Hon har inte riktigt förstått det fina i att svälja sin medicin, vilket kan vara småjobbigt, men tror att jag nu har hittat en ganska bra lösning till problemet. Lite tokigt att man blivit så fäst vid något som man egentligen int har så mycket utbyte med. Men ändå blir jag så glad de gånger hon är lite pigg och på friskt humör och hon blir glad av att jag tar hennes hand eller frågar henne någon fråga om hennes liv som får henne att minnas något trevligt.
Tror att jag är relativt omtyckt bland personal och patienter, eller så omtyckt en lite råddig sommarvikarie kan bli på två veckor. En halvfinlandsvensk gubbe kom ihåg mitt namn idag, för första gången, och har blivit tillfrågad om jag vill gå och köpa bröd med en av gummorna. Fast jag sade att det inte gick just då, för jag måste jobba.
Det här med morgontur är inte riktigt min grej. Eller ska vi säga som så att det här med att åka hemifrån 06.30 inte riktigt är min grej. Å andra sidan så leder kvällstur till att man inte får något gjort den dagen, förutom jobba.
Mina händer mår inte så bra av att tvättas hela tiden. Och mina stressfinna har övergått till jag-springer-okring-och-svettas-finnar.
Om studier:
Studieplatsen säkrades idag. Om inte annat, blir det matta (eller njaa) på Uni. Hurra för det!
Om fadeande:
Det blir nog lande istället för regatta. Bättre för alla såhär. Inte minst för mig. Födelsedag får firas sedan en annan gång.
Något om Michael Jacksons död:
Förvånad över hur påverkad jag blev då jag hörde nyheten. Minns då jag första gången kom i kontakt med musiken. Det var på vardagsrumsgolvet hos Hon som jag lekte mycket med då jag var liten, och jag fick se fodralet på CD:n (något sorts samlar-CD) och jag var hemskt osäker på om det var en man eller en kvinna som sjöng och var på bilden. Otroligt bra musik. Det räcker för mig.
Kommentarer
Postat av: Mimmi
Oj oj :) duktiga Aina som orkar med ett sådant jobb! Jag skulle dö. Definitivt. Och gällande MJ så hade jag litet liknande upplevelser. Håller med om de två sista meningarna :)
Trackback
