hon som

Lättare sagt än gjort att inse att det nu är slut, att mina läsdagar är räknade för en lång tid framåt, att jag kan göra mest ingenting eller allting om jag har lust och bara sitta och snacka skit med mina alldeles underbara vänner som jag saknar så mycket. För Galenos spökar ännu i bakhuvudet, en liten besvikelse på hur provet gick (satans HorA-uppgift), då jag hade hoppats på bättre. Kan dessutom inte släppa den där pyttelilla känslan av att sakna "mening" med vardagen, då man satt ner så mycket tid och känslor i det hela. Tyvärr måste jag förvänta mig det värsta, och vågar inte ens hoppas på annat. Märker att jag lever från inträdesprov till inträdesprov. Men en sak är säkert, och det var att jag nog gjorde mitt alldeles alldeles bästa. Nu måste jag bara koppla om.

Tvivlar inte alls på att jag snart sköljs av en underbar känsla av att jag är klar för den här gången. Och att jag skall våga känna efter hur jag mår och vad jag känner. Under tiden skall jag dricka kaffe, läsa Husis, städa mitt rum och sköta om min bortstressade hud.

Ser helt löjligt mycket fram emot Hangö och en möjlig seglats. Välkommen sommar!

Sommaren kom också förra året:

27 maj: dog
Provet kom en dag senare i år.

28 maj: gissar att hon kommer att vara riktigt sjuk imorgon
Jag bara väntar på att familjeflunssan skall sprida sig i min kropp.

29 maj: skall hålla tal med täppt näsa
Blev glad över förtroendeuppdraget.