...varvar ner, men inte är sysslolös.
På torsdag bröt allt ihop och jag insåg att jag måste ta det lugnare, ta en paus från fyssa-stressen, fixandet och festandet. I gymnasiet kunde man under de dåliga dagarna gå omkring och klaga, bli kramad och tröstad och det saknar jag så otroligt på Uni. De halvbekanta man har, vågar man inte springa fram och krama då man som mest behöver det, och fast man var så desperat efter lite närhet att man ändå skulle göra det, så hittar man ingen, ifall man inte råkar ha någon föreläsning. Man kan springa omkring och se vilsen ut i en evighet utan att man hittar någon man känner, ens lite. I såna här situationer är det skönt att ha någon man kan ringa och säga: "Nu måste du säga något snällt åt mig för annars börjar jag gråta". Jag vet att alla mina nära vänner skulle ha fått mig att må bättre, och det är så skönt att de flesta är bara ett telefonsamtal away.
Då man fått höra något snällt och blivit lite nerlugnad så orkar man en liten stund till och jag lyckades med ett par kemiuppgifter av bara farten. Sedan på kvällen var pranayaman just vad jag behövde.
Igår provade jag på Unis liikuntakeskus, och det var ju hur bra som helst och idag är jag sjuk i lår och rumpa som bara den. Att gå upp och ner för trappor lyckas bara inte. Jag tror att jag och gympatimmarna kommer att bli bra kompisar.
Idag har jag ätit svindyrt morgonmål på Ekbergs (inte visste jag att de har dubbla priset på veckosluten!), gått på svindyr Picasso-utställning (fick hela två euros studierabatt) och köpt billig obligatorisk Galna Dagar-godis.
Picasso verkade ha tyckt om skägg, mandoliner och gitarrer. Han tycks ha hatat att måla bakgrund, eller bara inte orkat slutföra vissa verk, och haft en hemskt vrickad syn på kvinnor. Det var tur att tavlornas namn var så beskrivande; "Man med mandolin", jag såg inte en skymt av varken mandolinen eller mannen.
Gårdagens teaterföreställning Avara on tämä ranta (Kansallisteatteri) var jättebra. Lång som bara den, men jag blev aldrig uttråkad. Lite typisk Gogi-regi, men den tycker jag ju om. Var antagligen den yngsta i hela salen och satt och skrattade högst av alla (= jag var typ den ensa som skrattade högt).
Jag tror att jag just har åtagit mig att dela ansvar för att skaffa halare. Jag hade ju lovat mig själv att strunta i det. Hur dum får man bli?
Då man fått höra något snällt och blivit lite nerlugnad så orkar man en liten stund till och jag lyckades med ett par kemiuppgifter av bara farten. Sedan på kvällen var pranayaman just vad jag behövde.
Igår provade jag på Unis liikuntakeskus, och det var ju hur bra som helst och idag är jag sjuk i lår och rumpa som bara den. Att gå upp och ner för trappor lyckas bara inte. Jag tror att jag och gympatimmarna kommer att bli bra kompisar.
Idag har jag ätit svindyrt morgonmål på Ekbergs (inte visste jag att de har dubbla priset på veckosluten!), gått på svindyr Picasso-utställning (fick hela två euros studierabatt) och köpt billig obligatorisk Galna Dagar-godis.
Picasso verkade ha tyckt om skägg, mandoliner och gitarrer. Han tycks ha hatat att måla bakgrund, eller bara inte orkat slutföra vissa verk, och haft en hemskt vrickad syn på kvinnor. Det var tur att tavlornas namn var så beskrivande; "Man med mandolin", jag såg inte en skymt av varken mandolinen eller mannen.
Gårdagens teaterföreställning Avara on tämä ranta (Kansallisteatteri) var jättebra. Lång som bara den, men jag blev aldrig uttråkad. Lite typisk Gogi-regi, men den tycker jag ju om. Var antagligen den yngsta i hela salen och satt och skrattade högst av alla (= jag var typ den ensa som skrattade högt).
Jag tror att jag just har åtagit mig att dela ansvar för att skaffa halare. Jag hade ju lovat mig själv att strunta i det. Hur dum får man bli?
Kommentarer
Trackback
