...träffade på en romantiker
Jag träffade den hopplöse romantikern på lördagens vänskapssitz.
Det är otroligt att sitta och tala med någon som pratar om att sitta och spela sina egna låtar på girarr för sin flickvän, att laga middag på sin stuga, att skriva kärleksbrev, älska framför brasan (och att använda ordet älska istället för att att ha sex), att efter att ha blivit lämnad flytt genom Sverige och vandrat ner genom Polen och bara vandrat planlöst omkring för att man inte vet vad man skall göra.
Det får ens patetiska försök till gulliga textmeddelanden och ändlösa timmar framför Friends för att hela ett hjärta verka vardagliga.
Då man sitter där kan man stilla undra om man skulle vilja ha en sådan i sitt liv. Inte byta ut, men hur det skulle vara om allt hade timeat annorlunda.
Och man kommer kanske fram till att älska framför brasan inte skulle vara så tokigt, att dikter i brevlådan kunde pigga upp och att en vals i månsken kunde kännas perfekt.
Men också, då ölen försvunnit ur huvudet, att allvaret kunde bli påfrestande, att lilla barnsliga jag kanska skulle vilja kasta en snöboll då och då istället för att övernatta i en igglo på fårskinn.
En pikulite romantisk, snöbollskastande, bilprogramsälskande, oöverraskande, snabbt somnande och snarkande pojkvän passar mig perfekt. För han pajar mej. Och det har varit alla hjärtans dag, så jag får skriva ett jag-tycker-om-min-kråka-inlägg och bara hoppas på att alla som inte har kråkor snart sittar sina.
Det är otroligt att sitta och tala med någon som pratar om att sitta och spela sina egna låtar på girarr för sin flickvän, att laga middag på sin stuga, att skriva kärleksbrev, älska framför brasan (och att använda ordet älska istället för att att ha sex), att efter att ha blivit lämnad flytt genom Sverige och vandrat ner genom Polen och bara vandrat planlöst omkring för att man inte vet vad man skall göra.
Det får ens patetiska försök till gulliga textmeddelanden och ändlösa timmar framför Friends för att hela ett hjärta verka vardagliga.
Då man sitter där kan man stilla undra om man skulle vilja ha en sådan i sitt liv. Inte byta ut, men hur det skulle vara om allt hade timeat annorlunda.
Och man kommer kanske fram till att älska framför brasan inte skulle vara så tokigt, att dikter i brevlådan kunde pigga upp och att en vals i månsken kunde kännas perfekt.
Men också, då ölen försvunnit ur huvudet, att allvaret kunde bli påfrestande, att lilla barnsliga jag kanska skulle vilja kasta en snöboll då och då istället för att övernatta i en igglo på fårskinn.
En pikulite romantisk, snöbollskastande, bilprogramsälskande, oöverraskande, snabbt somnande och snarkande pojkvän passar mig perfekt. För han pajar mej. Och det har varit alla hjärtans dag, så jag får skriva ett jag-tycker-om-min-kråka-inlägg och bara hoppas på att alla som inte har kråkor snart sittar sina.
Kommentarer
Trackback
