...blev 21, och en dag.
Det går inte riktigt att säga det här så som jag skulle vilja säga det.
Själv är jag ganska dåligt på att gratulera folk på deras födelsedagar, särskilt på Facebook. Det blir de närmaste, men hemskt sällan andra.
Sen då jag själv fyller år, fylls min virtuella vägg med gratulationer från en massa massa folk, och min telefon piper till med jämna mellanrum hela dagen. Och jag blir alldeles hejdundrande lycklig över att mänskor kommer ihåg och tar sig tiden att skriva ner en rad eller två bara för mig. Och plötsligt betyder ett enkelt "grattis" världen för en och man förstår inte hur man själv inte gör samma sak för andra. Att sedan skriva ett kollektivt tack på statusen känns trist, för man vill ju tacka alla personligen, men att bara skriva ett "Tack" åt var och en känns också onödigt, för det beskriver inte hur glad man har blivit.
Jag firades med Engel-morgonmål med skumpa, vandrande i butiker en liten stund, How I met your mother, lite presenter, teater "Detta har hänt" av Joakim Groth (superbra, allt taget fran Allers) med hela familjen och sedan sen middag med fisksmörgås och tartarbiff.
Det finaste med dagen var nog ändå alla som ägnade en tanke åt mig. Och ugnsformen/grytan/stekpannan av mamma och pappa. Och skumpan.
---
Det finns saker som är oacceptabla då man är publik. Att ett litet barn, t.ex. på Nötknäpparen, kommenterar något lite högt åt sin mamma eller inte orkar sitta precis stilla är absolut okej, och jag störs aldrig aldrig av det. Om samma barn sitter med en karkkipåse och prasslar med papper blir jag irriterad. En förälder skall inte köpa karkkipåsar åt sina barn som sedan hörs i halva salen.
Om en vuxen sitter och kommenterar högt under ett skådespel, t.ex. Detta har hänt, är det inte okej. Det är inte heller okej att han sitter med ett paket bröd i famnen som han prasslar med.
---
I morse vaknade jag med helt troligt dålig fiilis. Jag bara kände genast att jag var sur av någon anledning och hade ingen som helst aning om varför eller på vem. Han som låg bredvid märkte detoch så småningom lättade det. Me det var obehagligt. Som om jag drömt något som gav mig en orsak till att vara ledsen och man vet inte om orsaken finns på riktigt.
I morgon skall jag börja läsa igen. Uh, jag vet inte riktigt vad jag skall tänka om det. Nya Galenos har olik ordning och olik layout än den trygga tidigare upplagan och det känns främmande och skrämmande hela grejen. Jag har från och till sett fram emot att börja repetera det jag redan en gång kunnat, men just nu vet jag inte hur jag skall våga börja.
Själv är jag ganska dåligt på att gratulera folk på deras födelsedagar, särskilt på Facebook. Det blir de närmaste, men hemskt sällan andra.
Sen då jag själv fyller år, fylls min virtuella vägg med gratulationer från en massa massa folk, och min telefon piper till med jämna mellanrum hela dagen. Och jag blir alldeles hejdundrande lycklig över att mänskor kommer ihåg och tar sig tiden att skriva ner en rad eller två bara för mig. Och plötsligt betyder ett enkelt "grattis" världen för en och man förstår inte hur man själv inte gör samma sak för andra. Att sedan skriva ett kollektivt tack på statusen känns trist, för man vill ju tacka alla personligen, men att bara skriva ett "Tack" åt var och en känns också onödigt, för det beskriver inte hur glad man har blivit.
Jag firades med Engel-morgonmål med skumpa, vandrande i butiker en liten stund, How I met your mother, lite presenter, teater "Detta har hänt" av Joakim Groth (superbra, allt taget fran Allers) med hela familjen och sedan sen middag med fisksmörgås och tartarbiff.
Det finaste med dagen var nog ändå alla som ägnade en tanke åt mig. Och ugnsformen/grytan/stekpannan av mamma och pappa. Och skumpan.
---
Det finns saker som är oacceptabla då man är publik. Att ett litet barn, t.ex. på Nötknäpparen, kommenterar något lite högt åt sin mamma eller inte orkar sitta precis stilla är absolut okej, och jag störs aldrig aldrig av det. Om samma barn sitter med en karkkipåse och prasslar med papper blir jag irriterad. En förälder skall inte köpa karkkipåsar åt sina barn som sedan hörs i halva salen.
Om en vuxen sitter och kommenterar högt under ett skådespel, t.ex. Detta har hänt, är det inte okej. Det är inte heller okej att han sitter med ett paket bröd i famnen som han prasslar med.
---
I morse vaknade jag med helt troligt dålig fiilis. Jag bara kände genast att jag var sur av någon anledning och hade ingen som helst aning om varför eller på vem. Han som låg bredvid märkte detoch så småningom lättade det. Me det var obehagligt. Som om jag drömt något som gav mig en orsak till att vara ledsen och man vet inte om orsaken finns på riktigt.
I morgon skall jag börja läsa igen. Uh, jag vet inte riktigt vad jag skall tänka om det. Nya Galenos har olik ordning och olik layout än den trygga tidigare upplagan och det känns främmande och skrämmande hela grejen. Jag har från och till sett fram emot att börja repetera det jag redan en gång kunnat, men just nu vet jag inte hur jag skall våga börja.
Kommentarer
Trackback
