hon som

Det absolut värsta med att vara hemifrån är då ens nära och kära upplever något fantastiskt och man inte själv är där. Dels missar man något fantastiskt och dels så kommer man inte att finnas med i de fantastiska minnena personerna kommer att bära med sig. För att inte tala om alla insides som kommer att leva kvar, som man inte förstår eller kan använda på rätt sätt.

Sen är jag oerhört medveten om att jag själv för tillfället upplever en av mitt livs mest spännande somrar och att jag inte har ett dugg att klaga över. Och att jag ju har en massa egna insides.

Det har slutligen slagit mig hur bra allt är. Pusselbiten, den svåraste och mycket betydande, föll på plats, och plötsligt har jag en hel höst, ett helt år, ett helt liv att se fram emot. Då jag tänker på framtiden så ser jag bara saker jag ser fram emot. Och det har varit så nu hela sommaren. Först New York, sen midsommar, nu Stockholm och sedan studier och studieliv och allt vad det innebär. Och jag njuter. Av att se mest positivt på det mesta, mest hela tiden.

Dessutom flyttar kråkorna inte till Åbo i höst.

Hört på tunnelbanan:

En kvinna tala i telefon om detoxifiering. Hon pratar om sin kompis som provat någon sorts detox-diet. "Problemet var att han gick ner fem kilo. Jag vill inte gå ner fem kilo". Alla kvinnor i närheten tittar upp för att se på kvinnan som talar på det här sättet och ser småsura ut.

Igår var jag på Rosendals. För jag var ledig och det regnade inte. Gick omkrng och insöp allt ekologiskt. Och åt morotskaka naturligtvis.

I morse åt jag megamums myssli med färska blåbär och nötter.

Jag har för många koder att hålla reda på. Igår då jag skulle ta ut pengar från mitt finska konto kunde jag inte för mitt liv komma på min PIN-kod. Om en månad får jag glömma alla svenska koder.

Mitt rum luktar fisklever. Inte angenämt.

Borde ta itu med studiepenningspapper. Lockar inte särskilt mycket. Tittar hellre på friidrotts EM och äter Gifflar.

Och nu testar jag om pojkarna som jobbar för Mac här hemma hade rätt om mina blogg-mellanrum-mellan-styckena-problem. Är Eldräven min räddning?

Här skall bli ett mellanrum.

Det är alldeles dundersvårt att återge flickornas (minus två :() besök. Resultatet var i alla fall en dödstrött Aina som av saknad och sömnbrist blev semisjuk. Men ATT det var värt det.

Oturen med vädret fick oss att gallra bort mycket utomhusaktivitet, men det blev Beck istället, trots den tydliga juntstämpeln Beck har bland ungdomarna i Sverige. Vi finlandsvenskar tyckte det vara allt annat än juntigt då vi satt ihopskrynklade och skrek av förskräckelse och förtjusning vid alla plötsliga anfall. Riktigt bra och spännande. Efter allt godis kändes det lite hälsosamt att i alla fall hjärtat fick motion.

Vi provade vegetarisk buffetrestaurang och var alla mycket nöjda. "Jag önskar jag kunde äta lite till" sade vår veganvän och åt en bit vegankaka. Jag slängde i mig två portioner och fick avundsjuka blickar slängda på mig. Godast var lasagnen, guacamolen och brödet.

Utekvällen blev just så random som vi hade hoppats, men våtare av ösregnet än någon av oss velat.  Träffade danskar som inte kände svenskar, men svenskarna genom dem ändå. Vi träffade dubbelgångare hela kvällen lång, däribland vår alldeles egna Eva Dusseldorf och Kolmonen. Jag fick även berättat för mig att Aina på svenska betyder polis. Kvällen slutade inte på Stureplan utan på ett konstig biljardställe där en av oss blev bjuden på vin av Fredrik i ändan av baren (vi såg aldrig Fredrik).

På väg hemåt kom ingen av oss ihåg vem som hade hetat vad. Han som liknade den där i spexet osv. Vi träffade en som hakade på då han hörde att vi talade om Old spice-reklamen (han började genast citera) och ett par killar i tunnelbanan som deklarerarde för oss att de hatar flickor. Vi bar om ursäkt och undrade om det berodde på dem att de blivit ditchade.

Rasmus vad kvällens hjälte.

Idag är det hälften kvar och jag njuter av att få ta en lugn morgon med kaffe och bullar (i plural). Vädret verkar gå mot det lite varmare igen, vilket ger mig en chans till någon sorts utflykt på fredagen och min lediga dag. Nästa lediga veckoslut får jag hoppeligen besök igen.

EDIT ett par dagar senare.
Glömde nämna:
Att vi hittade en svensk som lyssnat på Radio Pleppo.
Att stan kryllade av konstiga utländska Herba life-mänskor. Allt tyder på att de var antingen utomjordningar som kommit för att ta över Stockholm, eller att de var muterade bladlöss, som ju lär vara många i år.
Att vi förföljdes av spyor vart än vi åkte på lördagkväll (inte egna naturligtvis, men det känns viktigt att poängtera det).

Det här med att matpussla är lite nytt för mig. Man måste få ihop det så att man äter lite av allt (om jag äter fisk nu i 2 dagar behöver jag inte äta det på länge, och snart måste jag laga nåt med kött igen) och så att inget blir gammalt så man måste slänga det. Dessutom måste jag pussla med att jag bara har 4 stycken fryslådor som jag kan förvara mat i frysen i. Jag tror jag i princip är ganska bra på det här. I praktiken är jag lite för hastig för att köpa nya grejer. Och så köper man ett knäckebrödspaket (för det är ju så bra att ha i skåpet), men så har man ändå aldrig lust med knäckebrödet och äter/köper nåt annat och så ligger det öppnade paketet på hyllan och samlar vätska.

Fast knäckebrödet var bara ett exempel, jag har faktiskt snart gjort slut på ett paket. ..

Idag hörde jag Adam Lambert på radion i köket på jobbet. Det påminde mig om x3m och jag fick pikulite hemlängtan.

Idag löste sig kanske mitt lägenhetsproblem för de två sista veckorna jag är här. Nästan i alla fall.

Idag köpte jag potatis, rödbetor och tomater för 30 kronor. Punkt. Jag är riktigt stolt över mig själv hur nyttigt jag lever (äter, motion blir det inte mycket av). En frukt till morgonmysslin. Och sallad på jobbet. Och fullkornspasta. Och så kollar jag att jag äter proteiner tillräkligt ofta (tillsatte t.ex. kikärter i min tomatpurésoppa).

Igår då jag gick omkring i butiken efter jobbet var jag vrålhungrig. Med lite mindre diciplin hade jag satt ner massor av pengar på fryspizzor och färskpasta och fetaost och andra erbjudandefällor. Det blev sallad och mjölk och mandlar och nötter att lägga i mysslin. Och två burkar räkröra. För de var på tarjous.

Städvecka på jobbet. Världens chilligaste.

Fick meddelande hemifrån om att de firar min syster och mig med familj och småkusiner och paj. Fick akut hemlängtan och blev ledsen för att de firar mig utan mig.

Flickorna här försökte trösta och försäkra mig om att jag nog har det bättre än de, då jag har naturreservat 10 minuter från hemmet och gratis Gifflar. Hjälper kanske inte då resten är på lande. Men de är nog världens sötaste för att de försökte.

Ikväll var vi på Suomi-fest i barackerna vid tekniska högskolan. Temat var Finland, vilket var lite knepigt, man hade ju inte riktigt liksom tagit med sig magväskan och lippisen hit till Sverige. Det gick bra ändå, vi hade fina representanter med oss. På festen kände man allt möjligt. Å ena sidan kändes det så fel att alla talade finska med varandra, då jag försökt kämpa med att tala svenska med alla här. Å andra sidan kändes det jättebefriande att dansa till lite finsk rap.

Efter ett antal timmar av icke-socialiserande (mest bara Brommaflickorna som ju är för trevliga för att man skall kunna lämna dem, och lite en svensk världsförbättrare) och dansande tog de svenska boendena med oss mot stan. Vi tappade bort dansken och norsken och såg en känd gatulykta vid Humlegården. Baren dit vi skulle hade en en timme lång kö, så det blev hemfärd istället. Rätt så skönt. Imorgon skall jag göra något vettigt. Kanske.

Man tager vad man haver tänkte Aina och gick till butiken och köpte kyckling och broccoli. Vips blev det pastasås. Helt okej. Fast just nu ligger det tre broccolibitar kvar på tallriken som av någon orsak inte slinker ner. Och jag som tycker om broccoli...

Nu sitter jag lite och avvaktar om det blir Suomi-fest. Tomt i korridorerna. Vi sitter två i TV-rummet och umgås via datorerna och väntas på Simpsons.

Igår var det Stockholmsnatten som gällde. Jag som kom direkt från jobbet bytte om på 5 minuter och hann inte packa om väskan insåg ganska snabbt på vägen in mot stan hur hungrig och trött och ofräsch jag var. Vi började på ett rekommenderat ställe där vi spillde ut två ölstop på oskyldiga svenskar och fortsatte sedan ut igen utan planer. Inga planer blir till planlöst dallande först till Stureplan (fat chance att man skulle komma in där) och sedan med tunnelbana till Söder och dallande där sökande efter ett ställe. Nu närmade sig klockan ett och min hunger övergick i irritation, så jag följde med en annan boende då hon åkte hem. Men det var kul så länge jag inte var på hungrigt humör. Det där med att gå omkring i en stor grupp på 10 pers och inte hitta ett ställe skulle inte ha stört i sig om jag inte skulle ha varit så hungrig. Framsteg på den fronten.

Idag vaknade jag lite före 13. Nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra av dagen. Till butiken måste jag gå. Kanske är det nog program om man går på Suomi-festen ikväll.

Bacon är Guds gåva till alla krabbisbarn där ute, men äckel vad det luktar illa då något stekt bacon. Och det sprider sig i hela korridoren och försvinner inte på flera timmar. Då kan man inte göra annat än att gömma sig på sitt luktfria rum med sitt illamående.

Dessutom härjar det magsjuka här på skolan. Inte det skojigaste då alla delar kök och bestick.

Det blev inte alls så varmt idag (bara ca 25 °C) så jag tog tunnelbanan till Slussen och vandrade planlöst omkring på Söder. Hittade den braiga frissan, men den är stängd tillsvidare så det får bli en annan gång. Om jag alls får råd. Pengarna går i en oroväckande takt till oväntade små utgifter. Och lön får jag inte på en och en halv månad.

Hittade en Lidl och köpte riskex och 2 kg spagetti för billiga pengar.

Observerat:

• Här kallar man varandra du, oberoende om den ena är 21 och den andra 99
• Jag måste sluta säga "Aijaa" när jag lyssnar på någon som berättar och jag vill visa att jag lyssnar
• Alla tunnelbaneförare verkar vara svenskar, definierat så att de alla talar klar rikssvenska, och alla jag observerat har varit vithyade, mycket annorlunda än i Finland. Inom vården är dock majoriteten invandrare/nysvenskar.

Idag har jag varit här i två veckor. Hon som varit med om liknande sade att de två-tre först veckorna går långsammast. För tiden här går verkligen långsamt känns det som, då man stöter på nytt fortfarande nästan varje dag. Det är inte jättemycket som går på rutin.

Nu har det varit superhett i två dagar. Skönt, men inte om man skall springa i trappor hela dagarna. På jobbet orkar man liksom inte vara entusiastisk över nånting. Och fötterna börjar stinka.

Imorgon missar jag tisdagsträffen på Skansen. Kvälltur. Sur.

Idag var vi tre flickor på Fjäderholmarna i Stockholms skärgård. Ljuvligt med båtresa (fast det kanske blev lite bråttom till båten) och jättefint på ön. Vi åt varsin ekoglassportion (jag choklad chock!). Då Hon som jobbade måste gå blev vi två kvar och satt på klipporna i många timmar och bara pratade (finska, och om att prata svenska). Det blev en  7-timmarsutflykt. En lyckad sådan.

Så funderade vi på att gå på Leonard Cohens Stockholmskonsert i augusti. Men det är endel att fixa innan allt löser sig. Men vad sjukt spännande det skulle vara om man kunde gå.

Idag kom mamma, pappa och bror på snabbvisit. De kom med papper, presenter och melittapåsar. Vi gick omkring i Gamla stan och pratade och åt sedan en bra lunch på Borggården. Då de åkte igen efter bara några timmar fick jag hemlängtan.

Observerat:

• Här kallas Mäkken för Donken.

Idag åkte jag in till stan och dallade omkring i värmen och solskenet och glädjeshoppade ett par klänningstoppar och åt sushi.

En vis väninna där hemma sade åt mig då vi diskuterade det här med att åka bort att det kan bli jobbigt att vara borta från dem man känner då man måste vara så mycket med sig själv. Och tycker man inte om sig själv så blir det ju mindre bra. Men jag måste säga att jag stortrivdes med mig själv idag. Sedan konstaterade jag nog igår att hemlängtan nog kommer att komma här i något skede. Och närhetsbehovet. Då är det bra att folk kommer och hälsar så man får kramas lite.

På eftermiddagen var vi ett gäng som tog oss först till sjön och sedan till stranden.

• Det är dyrt att resa i Stockholm. Ca 700 kronor för en månad. Och det beror inte på att det är så många som pummar. För det är svårt att pumma i tunnelbanan. Kanske är det dyrt just för att folk ändå måste köpa kort, då man inte kommer undan. Dumt tycker jag.
• Flickorna här klär upp sig till tusen då de går ut på fredagkväll. Det är push-up och högklackat för hela slanten. Och alla bär klänning.
• Folk förstår att hålla sig till höger i rulltrappan

Ikväll var 3 av oss ute efter den lokala räkälän. Vi hittade en restaurang/ölbar med en massa spännande öl. Vi frågade efter det billigaste, det godaste, isländskt och det manligaste stopet. Det var en bra kväll. Jag föll av innan jakten på jazzen började.

Idag blev det dagsutflykt till Drottningholms slott med två andra nordjobbare. Det var så fint. Vädret var perfekt och vi gick på bröllopsguidning som var jättelyckad och intressant. Vi gick omkring i parken bakom slottet och mådde alla ganska bra och det fanns liksom ingenting att säga förutom att "nu känns allt ganska bra". Sen åt vi våfflor vid Kina slott.

Idag har jag ätit nypotatis med sill. Och tittat på fotboll. Nu skulle det kanske gälla att ännu gå ut en sväng så länge det är fins och varmt.

Man stänger av mobilen på morgonen för att inte få meddelanden, för man vet inte vilka hälsningar de kommer med. Sen går man på jobb. Så har man magknip hela dagen och man kan inte förklara för alla på jobbet hur nervös man är.

I butiken på hemvägen köper man Fikon-mynta-glass, läsk och Marabou Polka, den nya smaken. Och nypotatis för ca 30 cent.

Sen går man hem och pulsen blir högre och högre och man intalar sig själv att det snart är slut och att man i alla fall snart för veta. Så sätter man på sig de lånade pyamasbyxorna för moraliskt stöd. Man tar ett djuupt djuupt andetag innan man klickar på länken och allt bara skakar.

Och så får man de glada nyheterna, 8 timmar efter alla andra. Och man kan inget annat göra än bara stirra och dubbelkolla och dra på munnen och försöka att inte räkna hjärtslagen.

I telefonen finns sen 10 meddelanden och pappa ringer hemifrån och på Facebook är det 50 mänskor som gratulerar mig och man förstår inte att det kan beröra så många människor.

Jag vet inte vad jag skall säga. Jag tänkte den här våren att jag kommer att vara världens lyckligaste nästa höst om jag kommer in nu. Och det tänker jag fan i mig också bli. För just nu har jag allt, pojkvännen och studieplatsen och vännerna och familjen. Och den studie-lyckan vet jag att jag har förtjänat, det är inget livet har gett mig gratis. Gud, så jag har kämpat. Och nu är det över. Aldrig mera Galenos. Ingen tvivlan om hur det skall gå med mig. Jag kan fortfarande inte fatta det.

Nu saknar jag alla där hemma som vet hur viktigt det är för mig, här vet ingen.

Så vet jag också hur kråkor känner sig, för jag har varit där också. Dem måste man trösta, sådär lite försiktigt, om man råkar vara i närheten.