hon som

Bröderns Lejonhjärta på Stadsteatern var helt fantastisk. Sagan är i sej så otrolig, att den inte går att återskapa, förutom ifall man gör om den helt och hållet. Jonatan var inte den där ståtliga blonda vuxna på en vit häst, han var en svarthårig tuffing som retades med sin lillebror, klädd i cyklistkläder. Grim ("Hon är grym, jag kallar henne Grim") och Fjalar var cyklar, Guldtuppen Jussi hade ett enormt löshuvud med en rykande cigarett och Tengils män var klädda i något som liknade rymdhalare och beväpnade med Supersoakers. Små plastsoldater kom ner från himlen med minifallskärmar och duvorna var små flygande helikoptrar som flög omkring över publiken, styrda av en man i frack. Mitt i alla egna tolkningar var alla de vesäntliga replikerna inbakade.

Det var genialt, hur icke-lindgrenit det än låter.

Gulligast var efter slutstriden, då Orvar ("Jonatan, heter han verkligen Orvar? Stackars honom.") pratade om att deras barn nu kunde leva lyckliga, "Vi kan vara lyckliga igen", och det kom ett entusiastiskt "JA!" från någon liten flicka i publiken.