...känner
Jag skall försöka beskriva hur det känns.
Först känns det smånervöst då man vaknar och förstår varför man skall stiga upp just den dagen.
Sedan blir man så lycklig då man sett att mamma dukat upp med jordgubbar och nötter och croissanter.
Sedan blir man lite sur då man märker att det finns bara två jordgubbar kvar efter pappa och bror.
Sedan kommer man på att det ju faktiskt är ens pappas födelsedag just idag och att det antagligen är därför det är uppdukat och det blir lite nolot.
Så känner man sig så lycklig då man får lyckosparkar av mamma och syster och textmeddelanden med lyckönskningar och man tänker på den drös mänskor som faktiskt tänker på en och hoppas att det skall gå bra och man bara känner hur den goda energin flödar om en.
På vägen till provplatsen blir man nervös.
Då man ser andra nervösa känner man sig lite mindre nervös.
Då man börjar skriva känner man inte särskilt mycket.
Efteråt känner man sig tom, lite fittig, att man nu bara vill glömma och inte tänka på det.
Sedan så småningom då man får chilla normalt med sina underbara vänner börjar allt kännas som normalt.
Då man dessutom inte behöver tillbringa kvällen ensam känns allt ganska okej.
Då man ser andras kommentarer på Facebook om hur det varit det lättaste provet någonsin, blir man ganska ledsen.
Nu känns det som om man inte orkar prata om provet och berätta om hur det gått. För man vet inte. Och det har alla i min omgivning respekterat och jag älskar dem för det.
Det skulle kunna kännas så mycket mer, men jag vågar inte känna efter. Bäst att bara förtränga, börjar läsa på nästa inträdesprov och så småningom varva ner och börja fundera på New York och Stockholm.
Först känns det smånervöst då man vaknar och förstår varför man skall stiga upp just den dagen.
Sedan blir man så lycklig då man sett att mamma dukat upp med jordgubbar och nötter och croissanter.
Sedan blir man lite sur då man märker att det finns bara två jordgubbar kvar efter pappa och bror.
Sedan kommer man på att det ju faktiskt är ens pappas födelsedag just idag och att det antagligen är därför det är uppdukat och det blir lite nolot.
Så känner man sig så lycklig då man får lyckosparkar av mamma och syster och textmeddelanden med lyckönskningar och man tänker på den drös mänskor som faktiskt tänker på en och hoppas att det skall gå bra och man bara känner hur den goda energin flödar om en.
På vägen till provplatsen blir man nervös.
Då man ser andra nervösa känner man sig lite mindre nervös.
Då man börjar skriva känner man inte särskilt mycket.
Efteråt känner man sig tom, lite fittig, att man nu bara vill glömma och inte tänka på det.
Sedan så småningom då man får chilla normalt med sina underbara vänner börjar allt kännas som normalt.
Då man dessutom inte behöver tillbringa kvällen ensam känns allt ganska okej.
Då man ser andras kommentarer på Facebook om hur det varit det lättaste provet någonsin, blir man ganska ledsen.
Nu känns det som om man inte orkar prata om provet och berätta om hur det gått. För man vet inte. Och det har alla i min omgivning respekterat och jag älskar dem för det.
Det skulle kunna kännas så mycket mer, men jag vågar inte känna efter. Bäst att bara förtränga, börjar läsa på nästa inträdesprov och så småningom varva ner och börja fundera på New York och Stockholm.
Kommentarer
Postat av: Hannele
finfint du fångar det du känner i ord, let´s hope for the best in results <3
Postat av: Sara
Jätte fint inlägg :)
Trackback
