hon som

Precis i enlighet med krissituationer-och-psykisk-förstahjälp-föreläsningen frågar jag mig själv just nu om jag faktiskt påriktigt kommer att överleva det här.

Att vara rationell i "dessa tider" är det svåraste som finns. Vilket tur att man har fiffiga vänner som försöker banka in saker och ting i en som man ens kan försöka lyssna på.

En olycklig sade för ca ett halvår sedan att det enda som får henne att somna på kvällarna är tanken på att allting kanske löser sig och de kan bli tillsammans igen. Lite sån känsla har jag också. Jag vet precis vad jag skulle göra om jag var den enda inblandade. Och jag vet precis vad jag skulle säga till en vän i samma situation. Och de stämmer inte precis överens.

Saker man kan tänka på, då överlevnadstankarna är jobbiga:
Det känns kanske bättre imorgon.
Jag har klarat det här en gång tidigare (fast det var annorlunda då).
Om det känns såhär dåligt ännu om x antal månader så kan jag alltid be (böna, gråta, hota, locka) honom ta mig tillbaka, bara det inte är försent.

Och sen blir det jobbigt, för tänk om det inte är bättre imorgon, eller att det faktiskt är en helt annan utgångspunkt nu, eller om det sen är för sent.