...jämför, fast hon inte borde

Man kan nog aldrig jämföra förhållanden eller tiden efteråt

MEN

jag kan just nu inte låta bli.

Tanken på att man faktiskt påriktigt gått igenom något liknande en gång tidigare känns pikulite betryggande. Att man klarat det som man aldrig trodde var möjligt, att man kommit över någon i den grad man inte trodde kunde ske dvs. helt och hållet. Men sen tog det ju sin tid. Och fan vet om mitt tålamod är det samma nu.

Då var allt ologiskt, det fanns ingen mening med det hela och man förstod ingenting. Hur kunde det bli såhär?

Nu fanns det i alla fall för mig en rationell förklaring, även om den för mig nu har sprungit och gömt sig.

Då var det inte upp till mig, nu känns det lite som det är det, vilket är något av det farligaste då man är sårbar.

Då visste jag att det skulle vara jobbigt, nu visste jag att det skulle vara jobbigt, men trodde inte att det skulle vara jobbigt.

Hur det kändes då är nog delvis samma som jag känner nu, och man hade glömt precis allt. Hur förjävligt det påriktigt känns. Och jag går omkring och är avundsjuk på allt och alla som inte känner såhär. Särskilt på de som redan är gifta.

Tack och lov för vänner som ringer en och bara frågar hur allt är, om man lever, och vänner man kan ringa upp då allt är som värst och man inte klarar av sig själv mer. Och vänner som fortsätter banka vett i skallen på en och de som ibland förstår att sluta banka och bara låter en gråta, och inte säger att "det nog är bättre såhär".

Kommentarer
Postat av: tooni

nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard.

vi ses på eftermiddagen <3

2010-11-22 @ 09:39:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0