hon som

Kvällens födisfest blev ganska långt som jag tänkt mig. Skönt att se folk, men feststämningen lyste nog med sin frånvaro från min sida. Jag klarar helt enkelt inte av att koppla bort allt, springa omkring och mingla och skämta och vara glad. För jag är inte glad. Jag ville ju bara vara med honom hela tiden. Följa honom dit han gick (eller ens lite krocka med varandra då och då, pussas och fråga "har du det roligt"), lyssna på vad han har att säga, ligga med huvudet mot hans axel då man blir lite trött och bara veta att man efteråt får åka hem tillsammans. Det att inte vara med honom är jobbigt, och inte bara för att man är van vid att man kan det, utan också för att han är trevlig. Jag tycker ju om honom. Men inget gråtet, hälften vunnet. Och det var bättre att vara där än ensam hemma.