...firade 55
Jubileumsspex med tillhörande supé och sillis.
Det var spex på sitt bästa. Plats på första raden, god skumpa, gamla och nyare spexare på scen, med bekanta och obekanta sånger och skämt. Jag fick igen den där otroliga fiilisen av samhörighet, konst, lycka och spänning av att så många gamla thorakaler hade kommit tillbaka till scenen för att vara tillsammans igen och uppträda.
Jag förvånas varje gång över aktsfinalen kan vara så fin.
Supén var mycket festlig med stämsång som lyfte taket med mycket god mat (duschesser, fast int svamp) och trevligt sällskap. Alla var ganska hungriga i början och trötta mot slutet, men under valsarna vaknade man till.
På efterfest på anexet åt vi lite till och satt sedan mest bara och pratade, på grund av dansmusik av det tråkigare slaget under diskobollen. De gamla spexarna, de som redan är småbarnsföräldrar, samlades vid pianot och sjöng och drack och somnade på stolar. Men det var något fint över det också. Att få komma tillbaka efter flera år i arbetslivet och dra en redig fylla och vara tillsammans.
Jag har lust att säga att vi inte stannade så jättelänge och att det inte blev så sent, men jag kom nog i säng först halv sex, gamla tiden.
I nutiden vaknade jag elva och låg och myste i sängen tills jag steg upp, klädde på mig och fick sällskap tillbaka mot Thorax och sillis.
Härjande av det bästa slaget. Det blir nog ännu bättre då man lärt sig lite mer alla sillissånger och sillisuppförandesystem.
BAILA, O BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA!
God sillismat och en snaps slank ner och sen bar det ganska snabbt av för min del, efter att dagens första nakna rumpa tittade ner på oss genom glastaket. Fick senare höra att det byggts en "pomppulinna" av allt mjukt det hittats på klubben och Serena i en wessa, men rutchbana och simbassäng (?).
Själv har jag tillbringat sista oktoberdagen hemma med mamma och pappa, BB och husis.
Nästa vecka blir som vanligt igen, inga hemligheter och skrattattacker på Terkko. Och så kan man ju fundera på vad november för med sig.
Det var spex på sitt bästa. Plats på första raden, god skumpa, gamla och nyare spexare på scen, med bekanta och obekanta sånger och skämt. Jag fick igen den där otroliga fiilisen av samhörighet, konst, lycka och spänning av att så många gamla thorakaler hade kommit tillbaka till scenen för att vara tillsammans igen och uppträda.
Jag förvånas varje gång över aktsfinalen kan vara så fin.
Supén var mycket festlig med stämsång som lyfte taket med mycket god mat (duschesser, fast int svamp) och trevligt sällskap. Alla var ganska hungriga i början och trötta mot slutet, men under valsarna vaknade man till.
På efterfest på anexet åt vi lite till och satt sedan mest bara och pratade, på grund av dansmusik av det tråkigare slaget under diskobollen. De gamla spexarna, de som redan är småbarnsföräldrar, samlades vid pianot och sjöng och drack och somnade på stolar. Men det var något fint över det också. Att få komma tillbaka efter flera år i arbetslivet och dra en redig fylla och vara tillsammans.
Jag har lust att säga att vi inte stannade så jättelänge och att det inte blev så sent, men jag kom nog i säng först halv sex, gamla tiden.
I nutiden vaknade jag elva och låg och myste i sängen tills jag steg upp, klädde på mig och fick sällskap tillbaka mot Thorax och sillis.
Härjande av det bästa slaget. Det blir nog ännu bättre då man lärt sig lite mer alla sillissånger och sillisuppförandesystem.
BAILA, O BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA BAILA!
God sillismat och en snaps slank ner och sen bar det ganska snabbt av för min del, efter att dagens första nakna rumpa tittade ner på oss genom glastaket. Fick senare höra att det byggts en "pomppulinna" av allt mjukt det hittats på klubben och Serena i en wessa, men rutchbana och simbassäng (?).
Själv har jag tillbringat sista oktoberdagen hemma med mamma och pappa, BB och husis.
Nästa vecka blir som vanligt igen, inga hemligheter och skrattattacker på Terkko. Och så kan man ju fundera på vad november för med sig.
Kommentarer
Trackback
