...är lycklig
I början av gymnasiet deltog vi i någon sorts hälsoundersökning där de frågade en massa om bl.a. ens sov-, röknings-, mat- och sexvanor. Där skulle man bedömma hur lycklig man är, typ inte alls lycklig, ganska lycklig, lycklig.
Jag minns att jag då på den frågan kunde svara att jag var lycklig. Jag hade just blivit ihop med min gymnasiekärlek och trivdes bra med mina nya vänner och min skola. Och jag minns hur jag för första gången riktigt tänkte efter och förstod att det inte blir så mycket bättre än såhär.
Ofta nu efteråt brukar jag försöka bedöma hur lycklig jag är, var jag ligger på skalan. Och jag tror att just nu är första gången efter gymnasiet som jag är riktigt lycklig igen, så att jag skulle kunna skriva det i en utvärderingslapp.
Den största orsaken är ju att jag inte längre behöver stressa över min framtid, "karriärt" sett, för jag får bli det jag vill allra mest i hela världen. Dessutom trivs jag med mina familj bättre än någonsin, samtidigt som jag har ett helt eget liv och ett eget hem. Och så har jag inga kärleksproblem what so ever, jag är inte särskilt förtvivlad över det som tog slut, och har inte börjat känns mig allt för ensam ännu.
Jag är hög på livet (och den stora koppen cappuccino jag fick på La Torrefazzione där jag åt morgonmål).
