...har en knut
När jag hör att någon sett honom och talat med honom knyter det sig i magen på mig. Jag försöker vara stadig på rösten då jag säger "aijaa, hur var det?" men oberörd är jag aldrig.
Jag har de senaste dagarna försökt fundera på vad knuten egentligen beror på.
Den beror inte på ilska, inte på hopp om en gemensam framtid, och det väller ingen enorm våg av saknad över mig varje gång jag tänker på honom.
Om jag bara skulle minnas hur länge knuten följer med en.
Jag börjar så småningom förstå varför folk pratar om att det kanske inte är det optimala att aldrig se sitt ex igen. Kanske är det bra att, efter en viss tid (hur lång tid?), se honom igen och lära sig att, igen, bara vara vänner (är det då man egentligen helt och hållet ärligt kan säga att man är över någon annan?). Och linte låta minnena förskönas för mycket.
Jag har de senaste dagarna försökt fundera på vad knuten egentligen beror på.
Den beror inte på ilska, inte på hopp om en gemensam framtid, och det väller ingen enorm våg av saknad över mig varje gång jag tänker på honom.
Om jag bara skulle minnas hur länge knuten följer med en.
Jag börjar så småningom förstå varför folk pratar om att det kanske inte är det optimala att aldrig se sitt ex igen. Kanske är det bra att, efter en viss tid (hur lång tid?), se honom igen och lära sig att, igen, bara vara vänner (är det då man egentligen helt och hållet ärligt kan säga att man är över någon annan?). Och linte låta minnena förskönas för mycket.
Kommentarer
Postat av: tooni
tyvärr följer den nog med längre än man skulle orka med. men jo, jag håller med om att det nog bra att ses nångång, också för att inte glorifiera allt för mycket.
Trackback
