hon som

Igår fastnade jag i en diskussion med en typ som började tala om utbytesår och att läkaryrket är ett otacksamt yrke. I stunden kände jag mig lite kränkt och överkörd, men såhär efteråt så tänker jag mera att killen nog inte ville mucka gräl, det var bara hans sätt att diskutera.

Han ansåg att utbytesår var något som alla borde åka på.

Jag började fundera på det. Enligt honom, och så många andra, så är det nånting som man ska vilja åka på. Normen är det att man skall vara äventyrlig, man ska villa långt bort (norden räcker inte, man ska vilja uppleva helt andra kulturer) och uppleva en massa. Alla andra är bara tråkiga. Hemmasittare och såna som inte utnyttjar ungdomen. "Det är sånt som man måste göra nu, som man inte kan göra sen när man är 40, eller ens 30."

Och varför är det så? Är det faktiskt så farligt att inte vilja åka någonstans, att vara nöjd med livet man har här hemma?
Jag vet inte riktigt var jag själv är. Om jag är en som vill åka och uppleva, en som upplever att hon borde vilja åka och uppleva, eller en som hittar tillräckligt med eventyr i Helsingfors, Mejlans, ämnesföreningen och vetskapen om en framtid som läkare.