hon som

Nåja Åbo, bring it on och show us what you've got!

Jag fick just veta att jag dodgade en bullet nu till vappen. Uj vilken panik det skulle ha varit om Hon som har en pojkvän som ordnar hemmafest inte hade sagt "Men kom till Åbo" för en månad sen. Jag får svår ångest bara av att tänka på det. Vilken himla himla tur att jag hade program först och att min tvän också ville bort på äventyr.

Sen hade jag glömt bort Kajsaniemi. Men det får nu bara lov att gå.

Team lonkku gjorde väl ifrån sig på Thorax-femman (inklusive tio armpressar och en rintakehä-five) och belönades med fiilismedaljen (en mycket meriterad medalj). Jag är nöjd.

Dessutom kunde man sitta ute innan och efteråt och smeta in sig i solkräm och springa i bara topp och leggings.

Idag har jag blåst såpbubblor och lekt med ballonger på jobbet, bongat vitsippor och fågelplogar och promenerat utan rock. Och imorgon drar vi till med årets första utelänk.

Den där känslan när man ha gröt i håret och på kläderna, man har städat undan leksakerna och nyss suttit med ett svettigt knyte i famnen som sakta med säkert somnar och nu ligger bredvid en och andas med tunga, oregelbundna andetag...

Den känslan har jag nu.

Imorse mådde jag kanske inte så hurtigt, men som igår har det blivit bättre längs med dagen. Det blir nog bra det här hör ni.

När jag nån gång klagade åt pappa att det är så hemskt när det tar så länge för en att bli helt frisk så man kan börja träna igen, sa han att han minsann blir frisk snabbt som attan om han kör ett riktigt hårt träningspass just när han håller på att bli sjuk. Så vi kör med det då idag. Återkommer med rapport. Om jag överlever.

Mobbning är på många plan aktuellt just nu, och jag har funderat kring det ganska mycket de senaste veckorna. Ju mera jag funderar, destu olyckligare blir jag då jag inser hur orättvist allt är och hur svårt det är att få en ändring, eller ens veta var man ska börja. Eller om man vill börja.

I en perfekt värld skulle alla vara roliga, fiffiga och trevliga att umgås med. Men världen är inte perfekt. Vissa blir utanför. Också i vuxen ålder. Och dom blir fruktansvärt ensamma. Säkert olyckliga. Och det behöver inte betyda att någon är specifikt elak mot personen i fråga. Hur man nu sen definierar elakhet. Det finns bara folk som man väljer att inte bjuda med på chillkväll, eller sitta bredvid i bussen, eller göra ett grupparbete med.

Kan man försvara sig med ett "men den och den säger ju aldrig nånting åt mej" eller "men den och den tar ju aldrig själv något initiativ att göra nåt, utan hänger bara efter"? Är det skäl nog?

Och om man inte vill umgås med någon som ingen annan heller vill umgås med. Man känner ingen samhörighet eller att man skulle få ut nåt av sällskapet. Finns det en medmänsklig regel som säger att man borde ta med någon som man inte tycker om i gänget, bara för att den ska slippa vara ensam? Var går då i så fall gränsen? Vid "kommer du och lunchar med oss" då personen sitter i samma bord i bibban, eller vid en gemensam resa utomlands? Är det allas egna ansvar att hitta vänner åt sig och bli omtyckt? Är det passiv mobbning (jämför att stå och titta på medan någon blir slagen) att lämna någon utanför då denna någon inte ber om att få vara med, men tydligt inte har någon annan att vara med? Eller också om denne någon har nån annan att vara med, men hon/han (hen?) hellre är med den utsprungliga utfrysande gruppen? När får man tycka illa om någon? Eller bara inte tycka om någon?

Jag blir så trött. Av maktlösheten. Och ansvaret som man vill skaka av sig. Och det dåliga samvetet man försöker strunta i.

Turnéns purnusits till ära blev jag Hena.

Jag hade glömt hur löjliga pojkar blir i sällskap av en. Och hur fnissiga flickor kan bli. Eller bara förvirrade och irriterade. Och hur svårt det är när någon inte tar en på allvar.

Efter sitsen och situationer som var fel på så många olika plan var jag riktigt, riktigt färdig att bli flicka igen. Då var det skönt att kunna gå in på flickwessan och byta kön och identitet på två minuter.

Sen tillbringade jag bussresan hem med bara mej själv och min identitet på en bakbänk.

Vem hade trott att man den 20e april kan ha snöbollskrig efter spexet i Vasa.

Ikväll läsate jag natisaga för barnen. Först Bamse. Sen läste jag Adjö Herr Muffin av Ulf Nilsson. Den handlade om ett marsvin som är påväg att dö och tänker tillbaka på sitt liv, som varit ganska bra. Jag måste bita ihop riktigt riktigt hårt för att inte darra på rösten då Herr Muffin tillsut dog. Det var en huisigt fin saga (men lite hemsk sådär innan läggdags).

Tonight
We are young
So let's set the world on fire
We can burn brighter
Than the sun

- Fun

Allt är förlåtet då man har på sig halaren sade en vis kvinna igår.

Det var ungefär vid gröten som Fiffiga Aina byttes ut mot något helt annat. En studerande. I karkkiutstyrsel.

Som vi sprang och drack våra ölar. Och bytte ledtrådar och träffade Legogubbar och gröna gubbar och troll och grodor. Shit vad vi var snabba. Bäst i världen på YLONZ.

Sen, i bastun, var allt alldeles hejdlöst roligt. Så roligt att det var svårt att stå. Sen åkte vi på sits. Det snöade. Och det kändes som att det aldrig kommer att gå. Pessimismen ökade ju mer vatten vi drack. Vi kommer aldrig att orka igenom det här.

Men det blev bra. Det blev riktigt bra. Jag som skulle åka hem tidigt satt sen med finaste kulisscheferna och En från Göteborg och pratade om allt och inget till klockan fyra.

Idag ska ja läsa på tent. Endokrina pancreas.

Vem hade trott att Aina 23 år (frivilligt) stiger upp lite över åtta en lördag morgon för att (frivilligt) koka råggröt för att ha en bra grund för dagen och (ganska ofrivilligt) läsa endokrinologi en timme.

Jag tror att ekogröt hjälper mot läsangst, för mycket brunch, svåra YLONZ-ledtrådar, nya flickvänner och konstiga bemötanden, beslutsångestar och till och med dåligt väder.

Jag är redo. Vi kommer att vinna. I allt.

Jag har kantareller.
Jag har lite vitt vin.
Jag har karkki.
Jag har en ny laddare till datorn.

Då är ens fredag automatiskt ganska kiva.

"När jag börjar joura ska jag"

- Dricka skumpa och äta bakelse i pauserna på teatern och baletten.

Men risk för att låta pretto och tillgjord så var Remont precis vad man kan vänta sig av Gogi. Bra, rolig, ganska tragisk, mest prat och precis vad man kom dit för.

Mitt liv är så fruktansvärt vanligt just nu att jag helt tappat blogginspisen. Inte ens tråkigt, men vanligt.

Läsning, träning, läsning, träning, spex, läsning, träning, kompisar och familj, läsning, läsning, läsning, tent, träning......

Men så går det när pengarna inte finns på kontot där de skall vara. För med inga pengar kan man inte köpa allting. Och då är det svårt att pigga upp vardagen med frukostar och solglasögon och datorladdare.

Jag bifogar ändå Listan med bra saker den här veckan för att ni ska förstå att sitationen inte är hopplös i alla fall:

1. Remont på Svenskis ikväll
2. Lön på fredag
3. Ylonz och allt vad det innebär på lördag
4. Träningsschemat den här veckan som är välbalanserat och roligt

Av tvillingarna-så-här-ska-man-göra-punkt fick jag lära mig hur man färgar ägg, hur man äter ägg och hur man förvarar dem. Och att katthår inte lossar i tvättmaskinen.

Efter årets påskpizza, guocamole (ojhh!), påskmorgonmål, douchesser, biff, rödvin, och cupcakes har jag ingen mat hemma, inte ens knäckebröd. Och jag håller på och bli hungrig för första gången på 3 dagar.

Det bästa med påsklovet blir torsdagmorgon med morgonmål på stan med de andra i undersökningen.
Och bion på torsdagkväll.
Och påskfirande med syster på fredag.
Och det legendariska påskmorgonmålet med den finaste på söndagmorgon.
Och flickkvällen med som bästa på söndagkväll. Och cupcaksen.
Och all tid man har att träna.
Och pengarna som kommer i efterhand.
Och att man hinner catcha upp med skol- och sekreterararbetet.

Det blir ett annorlunda påsklov. Inget lande, inga tussilagon, inga släktfester. Jag vet att jag behöver lovet för allt skolarbete och pengarna, men samtidigt är det ganska vemodigt. Vilken tur för min syster och min väninna som jag kan fira påsk med.

Jag hade inte helt räkna med att vakna till vinterlandskap idag.

Inte kom jag heller ihåg att jag måste få en engelskauppsats klar (gjord) idag. Eller hur energikrävande allt känns då man är trött på bibban.

Jag har på känn att de blir en tung dag idag.

Det här med att Jacob är topless i alla scener han är med i i filmen är sant. Och tack och lov för det. Det distraherar en från att skrika av frustration när replikerna är fjantiga eller flickan blir för sorlig.

Team-jag-tittar-inte-på-twilight-men-om-jag-måste-välja-så-Jacob.

Det här inlägget bevisar att New moon är det mest spännande som hänt mej den här veckan. (Förutom spexet, det var roligt).